Skip to content

Högerns antinazism 1940

När man pratar om Högern runt 1940 är det många som påpekar hur nazivänliga de var. Men inte allt var nazivänlighet. Det fanns en stark antinazistisk tradition inom Högern också. Det vill jag påminna om här.
”Vi äro ännu förskonade frän kriget, medan dess hårda verklighet drabbat land efter land. Ja slagit eller sargat även våra brödrafolk. Må vl visa oss värdiga denna fredens och frihetens förmån. Icke så, att vi endast egoistiskt krypa inom vårt skal, utan så, att vi tappert se tiden i ögonen och frimodigt blicka mot framtiden…
Vi vilja hävda den svenskhet, som bär den stål hårda nationella viljans såväl som humanitetens kännetecken. I smärtans och nödens tid har Sveriges storhet alltid framstått klarast Svenskheten betyder icke likgiltighet för andra folks öden och vedermödor. Julens budskap vill visa oss försoningens väg; vl vilja sträva att följa den. Hatet har Ingen plats vid den svenska julens härd. Försonligheten, kärleksviljan måste i denna hätska tid där beredas en trygg hemvist Rättvisa åt den enskilde, rättvisa åt folken så långt det står i mänsklig förmåga att nå dithän, det vilja vi verka för. Åt en Isolerad vegeterande svenskhet ger tiden säkert icke plats, men av en rakryggad, ärligt arbetande och av humanitetslidelse besjälad svenskhet har tiden behov.”

Stockholmshögerns julbesked 1940. Gunnar Ljungqvist. (Ur Svd 24/12 1940)

Här nedan. Annons i SvD 1940-11-28 Högerns ungdomsförbund ryter till mot de ”nationella” och Per Engdahl.

unghogern

E.V. Olsson skrev så här i Svd 1934. (SvD 1934 12 06)

”Bevare oss alla väl från folk, som vilja göra människorna lyckliga och som ha någon möjlighet att också försöka det! Man frestas att säga: hellre en dålig styrelse i gammal regi än en ny regim, s0m vill ge oss en ny värld! Någon hqr sagt att i ett idealsamhälle skulle snart alla människor begå självmord av pur ledsnad med all förträffligheten. Men det är en sak för sig. Hur många få inte sätta livet till, medan världsförbättrarna försöka att med våld göra dem lyckliga.

Både i Ryssland och Tyskland håller man nu åter på med att göra upp med folk, som råkat hysa andra meningar ån ledarna. Avvikelserna likvideras, heter det på kommunistspråket. Det finns avvikelser åt höger och avvikelser åt vänster. Båda ”likvideras” hastigt och lustigt. De i hemlighetsfullt dunkel arbetande exekutiva organen sättas i en försvarsberedskap, som kan kallas den högsta. De anklagade få icke försvara sig, man vill inte höra argument, man vill se huvuden rulla. Bara en linje erkännes: den i de heliga partiskrifterna uppdragna.

Vilken mardröm att tvingas tänka precis som någon liten teoretiserande herre, som fått för sig att världen skall frälsas just efter hans recept! Det är inte att förvåna sig över att bolsjevismen har ett ont öga till de intellektuella. De representera ju kringsynen, perspektiven, den fördomsfria kritiken. ”Den proletära självkritiken” kretsar endast kring avvikelserna från lärofaderns linje. Denna är oantastlig, den är helig, den skall bestå om också himlar och jord skola förgås genom dess förverkligande.

För människornas skull förnekar man människan. Och människorna ta formen av partiet, massan, staten, ett själlöst vidunder, som likt en gudaskymning sänker sig över världen. Hur kan detta vara ett ideal för människor, som leva i ett fritt land, som kunna andas fritt, som kunna säga sina meningar fritt? Är det slavnaturen som söker sin naturliga miljö? Nej, det är enklare än så. De som svärma för välde- och tvångsdiktaturer se sig naturligtvis själva som framtida förtryckare, icke som förtryckta. De skola tillhöra den makthavande klicken, de som skola lyckliggöras äro ”de andra”. Det skulle vara intressant att veta hur
många moskvakommunister här i landet, som på allvar önska sig underordnade den utomordentligt stränga arbetedisciplin, som sovjetstyret kräver av de producerande krafterna. Hur många hemmanazister drömma om att förbli meniga arbetsträlar i det svenska nazirike, på vilket de hoppas?

Människan har otvivelaktigt ofta en tråkig benägenhet att missbruka friheten. Men det blir i regel ofarligare än när hon sättes i stånd att missbruka tvånget.”

 1934-12-06-svd-frihet-och-tvang

Erik Gustaf Geijer – Om Slafveriet 1845

Så här på årsdagen för att slaveriet avskaffades i Sverige kan det vara på sin plats att minnas att det inte gjordes utan strid och kamp.

Den drivande kraften bakom slaveriets avskaffande var Erik Gustaf Geijer. Jag har gjort en PDF med hans text Om Slafveriet (1845). (Ursäkta den dåliga kvaliten.)

Geijer var liberal och hade enligt egen utsago tre stora frågor på sitt liberala program. Att utvidga rösträtten mot allmän rösträtt, att skapa bra sociala skyddsnät för fattiga och han var också en av de drivande krafterna bakom kampen för allmän skola för alla barn.

En liberaliserad ekonomi skulle skapa resurserna för detta.

Anders Örne, Andlig Smitta

Anders Örne är idag ganska okänd. Han var Socialdemokrat och tillhörde den mer liberala falangen av Socialdemokraterna. Han var generaldirektör i Generalpoststyrelsen 1926-1946 och medlem i den antinazistiska ”Tisdagsklubben”. 

Han skrev flera skrifter mot nazismen och för demokratin. Hans bok om ”Andlig smitta” från 1940 spreds av arbetarrörelsen och när man läser den ser man att nazism inte nämns med ett enda ord… trots att man vet väldigt klart att det är just nazism och Sovjetkommunism som åsyftas.

1940 beslöt myndigheterna att man var tvungna att minska den öppna kritiken mot nazityskland. Av strategiska skäl: man ville inte provocera fram ett angrepp mot landet. En del skribenter ignorerade detta, som Torgny Segerstedt och Ture Nerman. Den Socialdemokratiska pressen, som fram till 1939/1940 var de mest nazifientliga tonade ner de direkta angreppen på nazismen.

Detta kan man se på på olika sätt idag. Utan tvekan känns idag Torgny Segerstedt och Ture Nerman eller syndikalisternas tidning mer sympatiska, de slutade aldrig med de direkta attackerna på nazismen.

Det betydde inte att man slutade arbeta för att ”vaccinera svenskarna mot den nazistiska farsoten”. Man tog till andra metoder bara. Anders Örnes skrift var ett av de sätt man arbetade på inom arbetarrörelsen för att hindra nazismens spridande.

Läs hans skrift ANDLIG SMITTA här!

Torgny T:son Segerstedt: Demokratins problem (1939)

Torgny Segerstedt är ett känt namn. mest förknippas namnet med publicisten och antinazisten Segerstedt i Göteborg. Men det fanns en till Torgny Segerstedt, Den förste Torgnys son: Torgny T:son Segerstedt i Uppsala. Han är mindre känd men spelade också en viktig roll som antinazist under 30-talet och 40-talet. 

Hans bidrag till antinazismen handlade mycket om demokrati. Det var demokrati som var det stora ämnet som diskuterades i sverige på 30-talet. Hur skulle man undvika diktaturens gift och nazismen. Botemedlet, sa man, var demokrati.

1939 gav han ut boken om Demokratins problem.

För den politiska demokratien måste saken ställa sig annorlunda. För den ligger hela värdebeioningen på individen och en förutsättning för individens utveckling som i sin tur är en förutsättning för den politiska demokratien — är tanke- och yttrandefrihet. Vi ha sagt, att den politiska demokratien kan karakteriseras med ordet samarbete, och något sådant är omöjligt utan yttrande- och tankefrihet.

Demokratiens problem i socialpsykologisk belysning, har jag nu lagt upp för nedladdning på SCRIBD.

Ture Nerman: Folkhatet (1918)

Ture Nerman, som under andra världskriget drev den antinazistiska och antisovjetiska tidningen “Trots Allt”, reagerade tidigt mot det politiska hatet. 1918, på den tiden han var socialist och ung, gav han ut en bok om “Folkhatet” som är nästan helt bortglömd idag. Men det är en viktig bok, med slutsatser om det förrödande folkhatet som formade mycket av hans liv och hans kommande avståndstagande till kommunismen, samt hans motstånd mot nazismen.

Boken handlar om den politiska krigspropagandan under det första världskriget. Den visar hur tyskarna spred hat om de allierade som kollektiv och de allierade hat mot tyskarna som kollektiv. Den visar dessutom hur detta hat har sin grund i demonisering av fienden och i negativa generaliseringar om fienden.

Jag har fotograferat av boken och lagt upp den på Scribd. Klicka här för att läsa den!

(Läs mer i min artikel om Folkhatet på min blogg.)

Gunnar Lundbergs antinazistiska skrift ”Folkstyre eller Folkvälde”, 1934

Gunnar Lundberg är en författare som är ganska glömd idag, men antinazister av alla politiska färger visste vem han var på 30-talet. Hans skrifter och artiklar mot nazismen cirkulerade i hela Sverige, i synnerhet i arbetarrörelsen, där han var politiskt aktiv. Gunnar föddes 1900 och dog 1943.

Hans skrift från 1934, Folkstyre eller Fogdevälde, har jag laddat upp på Scribd i sin helhet: läs den här.

Den svenska arbetarrörelsen fokuserade på att bekämpa nazismen genom att kombinera en nolltolerans mot nazismen (och stalinismen) med att söka politiska lösningar på de ekonomiska och sociala problemen. Nolltolerans, lösningar på krisen och demokratiarbete låg i fokus för deras arbete. Lundberg spelade en viktig roll i att ta fram denna strategi.

Här är ett utdrag ur skriften.

*******

”I början av år 1933 skedde i Tyskland en politisk omvälvning, vars verkningar redan gjort sig kännbara i hela världen. De socialistiska partierna i Europa hade under flera år förgäves vamat de olika ländernas regeringar för följderna av en trångsynt, nationalistisk politik, som hindrade Tyskland att på allvar inlemmas i en internationell samförståndspolitik. Ekonomiskt hade Tyskland att kämpa med stora svårigheter, som kulminerade när den fruktansvärda världskrisen bröt sönder det tyska folkhushållets kraft. Resultatet var en utarmning av Tysklands massor och en ständigt tilltagande bitterhet i skilda lager av det tyska folket.

Stämningen kunde mer och mer koncentreras i orden: ”Värre än nu kan det inte bli” ! Denna förtvivlan utnyttjades hänsynslöst av de durkdrivna och samvetslösa nationalsocialistiska demagogerna med resultat, att man i februari 1933 nådde triumfen, att det nationella blocket med Hitler i spetsen kunde samla en knapp majoritet i riksdagen.

Det nationalsocialistiska partiet hade icke någon majoritet bakom sig. Dess 43.9 procent av valmanskåren var i och för sig ingen fullmakt att överta makten och utplåna alla andra meningsriktningar i landet. Just på denna punkt borde alla de, som i dag hylla Hitler och hans män såsom hederliga och ansvarskännande politici, ha anledning till en smula begrundan.

Den svenska socialdemokratin kunde vid det sista valet peka på att majoriteten av väljarna röstat till vänster om det borgerliga strecket. Det var visserligen en knapp majoritet, men den liter sig dock icke bestridas. Och den rent socialdemokratiska väljark&ren utgjorde 41,7 procent av de röstande — alltså endast 2,2 procent mindre än vad Hitler fick vid februarivalet 1933.  Skulle svensk socialdemokrati ha handlat efter tyskt recept skulle den kört iväg de övriga partierna ur riksdagen, avlägsnat kungahus och konservativa ämbetsmän, stoppat in alla kända borgerliga politici i fängelse, samt sedan förklarat, att den hädanefter hade fullmakt att allena bestämma i landet. Det ingår emellertid inte i demokratins tänkande, ja det är överhuvud tänkbart för en civiliserad människa, att man hänsynslöst skall slå ner varje politisk verksamhet, varje rätt till kritik och till inflytande på nationens öde för folkets ena hälft. Det är vad som har skett i Tyskland.

De som prisa den metoden borde betänka, att de faktiskt uppmana den svenska arbetarrörelsen till en hänsynslös terror mot andra element i nationen. Svensk socialdemokrati har för mycket kultur i blodet för att hemfalla åt ett sådant barbari, men dess  motståndare borde då också förstå att uppskatta dess vakthållning omkring civilisation och laglig ordning.

Skall Sverge följa det tyska exemplet?

I stället har man fått uppleva, att en rad smärre grupper framträtt på den politiska arenan i vårt land och på allvar predikat läran, att Sverge måste följa Tysklands exempel. Än så länge kan man lugnt säga, att dessa svensk-tyskar icke betyda något i vårt lands politik.

Deras utsikter att vinna inflytande äro säkerligen nu ännu mindre än bara för några månader sedan, men de utgöra dock ett irritationsmoment i det fredliga svenska samhället. Liksom bolsjevikema söka de att till varje pris inhösta partifördelar genom en måttlös, lögnaktig propaganda ‘bland dem som träffats hårt av världskrisen.

De äkta Moskvakommunistema betyda ju realpolitiskt rakt ingenting i detta land och ha gudskelov aldrig gjort det. Men deras provokationer ha länt den svenska arbetarrörelsen till betydande skada. Precis samma omdöme kan man fälla om nazisterna. De åstadkomma en uppjagad lidelse mot svensk demokrati, vilken tar sig praktiska uttryck i råa, meningslösa provokationer, avsedda att skärpa förbittringen inom nationen under en tid, då det så väl behöves, att ärliga krafter samverka för att förhindra allvarliga skador på svenskt näringsliv och svensk folkstam.

Man kommer icke ifrån, att de nazistiska grupperna och med dem en del ”sympatisörer”, speciellt inom Nationella Ungdomsförbundet, allvarligt eftersträva att åstadkomma en tysk utveckling också här i landet. I Österrike har man blodigt fått  känna följderna av en från Tyskland emanerande propaganda. Det svenska folket behöver därför inför denna hets utifrån ta  ställning för eller emot själva nazismens system. Det finns all anledning att i den svenska valstriden framställa frågan: Vad har skett i Tyskland? Är det tyska statssystemet något för svenskt folk att reflektera på?”

Ragnvald Blix: Himmler och döden (1945)

Tecknaren Ragnvald Blix är en favorit som är värd att lyftas fram mer. Han samarbetade med Torgny Segerstedt på 20-talet, 30-talet och 40-talet och tecknade bitsk antinazistisk och antikommunistisk satir i Svenska dagbladet och Göteborgs Handels och Sjöfartstidning.

Jag ska publicera några mindre kända teckningar han gjort framöver. Detta är en av hans mest berömda, Himmler och Döden.

Ragnvald Blix: Himmler och Döden.