Skip to content

John Stuart Mill – Om Friheten (Kapitel ett)

maj 10, 2011

(Markeringarna i fetstil är bloggägarens. Läs del 2 här!)

Föremålet för denna undersökning är icke den så
kallade ”viljans frihet”, vilken på ett så olyckligt sätt
blivit ställd såsom motsats till vad man med en lika
oriktig benämning kallat filosofisk nödvändighet, utan den
borgerliga eller sociala friheten: beskaffenheten av och
gränserna för det välde, som samhället rätteligen må
utöva över individen.

Detta är en fråga, som man sällan framställer och knappast någonsin
i dess allmänna grunddrag avhandlar, men som dock, utan att man
märker det, är närvarande uti och har stort inflytande på tidens
praktiska meningsstrider och som säkerligen inom kort skall
visa sig bliva framtidens livsfråga. Långt ifrån att vara
ny har hon tvärtom i visa mening från äldsta tider
söndrat människosläktet; men i det kulturskede, vari de
mera civiliserade folken nu inträtt, framstår hon under
andra förhållanden och fordrar en särskild och grundligare
behandling.

Striden mellan frihet och makt är det mest förhärskande
draget i de delar av historien, med vilka vi tidigastblivit
förtrogna, isynnerhet Greklands, Roms och
Englands. Men i forntiden fördes den mellan en eller
flere individer eller en klass å ena sidan och de styrande
å den andra. Begreppet frihet var då i allmänhet
liktydigt med skydd emot tyranniska styresmän. Dessa
ansågos (utom i några av Greklands stater) nödvändigt stå
i ett fientligt förhållande till det folk, de skulle styra.

Regeringen bestod antingen av en envåldshärskare eller
en hel stam eller kast, som erhållit sin makt genom arv
eller erövring, i alla händelser utan hänsyn till folkets
samtycke, och vars övervälde man ej vågade, kanske ej
ens ville trotsa, vilka åtgärder man än måste vidtaga mot
dess övergrepp. Dess makt betraktades som nödvändig,
men också som i hög grad farlig; som ett vapen, vilket
den lika väl kunde använda mot sina undersåtar som
mot yttre fiender.

På det att samhällets svagare medlemmar icke måtte
bli ett rov för otaliga gamar, måste de hålla
sig till en av dem, starkare än de andra, som
hade till uppgift alt hålla dessa på avstånd; men emedan
gamarnas konung kunde vara lika begiven på att plundra
hjorden som de andra gamarna, var det icke mindre
nödvändigt att ständigt hålla sig beredda till självförsvar
mot hans näbb och klor.

Medborgarnas mål var därför att sätta gränser för den
makt, som de maktägande skulle tillåtas utöva över
folket; och denna begränsning var vad de menade
med frihet. På två sätt försökte man uppnå detta mål.

För det första sökte man få sig tillförsäkrade
vissa förmåner, så kallade politiska fri-och
rättigheter, vilkas kränkande av den styrande man
ansåg som ett pliktbrott, vilket gjorde såväl direkt
motstånd som allmänt uppror berättigat. En annan och i
allmänhet senare utväg var införandet av konstitutionella
garantier, varigenom folkets samtycke eller samtycket av en
myndighet, som ansågs representera dess intressen, gjordes
till ett nödvändigt villkor för några av regeringens viktigare
funktioner. Vad angår inskränkningarna av det förra
slaget, så tvangs i de flesta europeiska länder småningom
de styrande till en viss grad att underkasta sig dem.

Så var icke förhållandet med inskränkningarna av det andra
slaget; och att ernå dessa eller, om de redan i någon
mån blivit vunna, utvidga dem, blev nu alla frihetsvänners
förnämsta strävan. Och så länge man var tillfreds med
att bekämpa en fiende med en annan och att låta sig
styras av en härskare på det villkor, att man mer eller
mindre finge sig tillförsäkrad vissheten om att vara
skyddad mot hans tyranni, sträckte man icke sina anspråk
längre.

Men det kom en tid i den mänskliga utvecklingens
historia, då man upphörde att betrakta som en
naturnödvändighet, att de styrande skulle utgöra en självständig
makt, vars intressen voro motsatta de styrdas.

Det syntes dessa senare mycket bättre, att statens olika
funktionärer skulle vara deras tjänare eller ombud, som de efter behag
kunde till- och avsätta. Endast på detta sätt, tycktes det
dem, kunde de vara fullt säkra på, att regeringens makt
ej skulle missbrukas till deras nackdel. Så småningom
blev uppfyllandet av dessa anspråk på styresmän, som
man själv kunde av- och tillsätta, det viktigaste föremålet
för det folkliga partiets bemödanden, varhelst ett sådant
parti förefanns; och genom dessa bemödanden åsidosattes
i anmärkningsvärd grad de föregående ansträngningarna
att begränsa de styrandes makt.

Under fortgången av
denna strid för åstadkommandet av, att styrelsen skulle
utgå ur folkets fria, på bestämd tid återkommande val,
började nämligen några anse, att man fästat alltför stor
vikt vid begränsandet av styrelsens makt. Ett sådant
begränsande kunde synas vara av vikt gentemot styrelser,
vilkas intressen i allmänhet voro motsatta folkets. Det
som nu erfordrades vore, att styresmännen skulle bliva
till ett med folket; att deras intresse och vilja skulle
sammanfalla med folkets intresse och vilja. Nationen
behövde ju icke skyddas mot sin egen vilja. Det funnes
ingen fara för att den skulle förtrycka sig själv. Om de
styrande bleve verkligt ansvariga inför och lätt avsättliga
av folket, kunde ju detta våga anförtro dem en makt,
för vars rätta utövande folket självt kunde meddela
föreskrifter. Deras makt var blott folkets egen,
koncentrerad och i en form, lämplig för utövning.

Detta sätt att tänka, eller kanske rättare att känna, var för en
mansålder sedan vanligt bland Europas liberala, och på
kontinenten tyckes det ännu vara förhärskande bland dem. De,
som medgiva, att en regerings rättigheter i något avseende
böra begränsas (om man nämligen undantar sådana
regeringar, som de anse icke böra finnas till), framstå
såsom lysande undantag bland kontinentens politiska
tänkare. Ett liknande åskådningssätt skulle kanske nu vara
rådande även i vårt land, om de förhållanden förblivit
oförändrade, som för en tid gynnade detsamma.

Men i politiska och filosofiska system såväl som hos
den enskilda människan avslöjar framgången fel och
ofullkomligheter, vilka i motsatt fall skulle hava undgått
uppmärksamheten.

Den satsen, att folket icke behöver sätta
någon gräns för den makt, som det utövar över sig
självt, kunde synas självklar och obestridlig, så länge man
endast drömde om folkstyrelse eller läste om, hur den
existerat under en avlägsen forntid. Ej heller blev denna
sats nödvändigtvis rubbad genom sådana övergående
förvillelser, som t. ex. förekommo under franska
revolutionen, bland vilka de svåraste voro ett verk av ett fåtal
usurpatorer, och vilka i alla händelser icke kunde räknas
såsom en fortgående verkan av en demokratisk
samhällsordning, utan snarare såsom ett plötsligt och våldsamt
utbrott emot monarkisk och aristokratisk despotism. Med
tiden kom emellertid en stor del av jordytan att
innehavas av en demokratisk republik, som gjorde sig gällande
såsom en av de mäktigaste bland nationerna; och systemet
med vald och ansvarig styrelse blev föremål för sådana
iakttagelser och anmärkningar, som åtfölja ett stort,
existerande sakförhållande. Nu märkte man, att sådana
fraser som ”självstyrelse” och ”folkets makt över sig
självt” icke uttrycka sanna förhållandet.

Det ”folk”, som utövar makten, är icke alltid samma ”folk” som det,
över vilket den utövas; och vad man kallar
”självstyrelse”, innebär icke, att var och en styr sig själv, utan
att han styres av alla de övriga. Folkets vilja betyder
dessutom i verkligheten det talrikaste eller verksammaste
partiets vilja, majoritetens, eller deras, som lyckas bli
erkända som majoritet; följaktligen kan folket önska
undertrycka en del av sina medlemmar, och garantier
äro lika mycket av nöden mot detta som mot varje
annat maktmissbruk.

Begränsningen av styrelsens makt
över individen förlorar således ingenting av sin vikt
därför, att innehavarna av makten äro lagligen ansvariga
inför samhället, d. v. s. inför det starkaste partiet
däruti. Detta åskådningssätt, vilket lika mycket tilltalade
tänkarnas förstånd som böjelserna hos de inflytelserika
klasser i de europeiska samhällena, mot vilkas verkliga
eller inbillade intressen demokratien är fientlig, hade
ingen svårighet att skaffa sig insteg; och i politiska
skrifter räknas numera ”majoritetens tyranni” allmänt bland
de missförhållanden, mot vilka samhället bör vara på sin
vakt.

Majoritetens tyranni, liksom varje annat sådant, blev
i början och är ännu av den stora allmänheten fruktat,
isynnerhet för så vitt det utövas genom de offentliga
myndigheternas åtgärder. Men tänkande personer funno,
att när samhället självt är tyrannen (d. v. s. samhället i
sin helhet gent emot de olika individer, av vilka det är
sammansatt), äro dess medel att utöva tyranni ej inskränkta
till de handlingar, som det utför genom sina myndigheter.
Samhället kan och vill bringa sina befallningar till
verkställighet: och om det utfärdar dåliga föreskrifter i stället
för goda eller över huvud ger några föreskrifter alls för
sådana fall, uti vilka det ej borde blanda sig, utövar det
ett socialt tyranni, fruktansvärdare än många slag av
politiskt förtryck
.

Ty, ehuru detta tyranni i allmänhet ej
betjänar sig av så stränga straff som dessa, är det vida
svårare att undandraga sig, intränger mycket djupare i det
dagliga livet, och håller människoanden själv i slaveri.

Det är därför ej nog med skydd emot styrelsens tyranni:
vi behöva skydd även mot det tyranni, som den härskande
opinionen utövar, mot samhällets benägenhet att genom
andra än i lagen bestämda straff påtvinga annorlunda
tänkande dess egna åsikter och bruk såsom levnadsregler;
att motverka utvecklingen och om möjligt hindra
uppkomsten av varje egendomlighet, som ej är i
överensstämmelse med dess smak, och att tvinga alla karaktärer
att bilda sig efter det mönster, som det självt uppställt.
Det bör finnas en gräns för allmänna opinionens rätt att
blanda sig uti individens handlingar: att finna denna gräns
och skydda den mot intrång är lika nödvändigt för ett
gott samhällsskick som skydd mot politiskt övervåld.

Ehuru det icke är sannolikt, att denna sats skall
komma att i principen bestridas, är dock den praktiska
frågan, var man skall sätta den angivna gränsen – hur
man rätteligen skall ordna förhållandet mellan individens
självständighet och samhällets fordringar – ett område, på
vilket ännu nästan allting återstår att göra. Tillvaron skulle
icke vara av värde för någon människa, om alla andra
människors handlingsfrihet vore fullkomligt obegränsad.

Några regler för vårt uppförande måste därför uppställas,
i första rummet genom lag, men i många fall, vilka icke
äro lämpliga för lagbestämmelser, genom allmänna
meningen. Vilka dessa regler böra vara, är den viktigaste
frågan i mänskliga angelägenheter; men, om man
undantager några av de allra enklaste fallen, hör denna fråga
till dem, med vilkas lösning man har haft den minsta
framgången. Det har icke funnits två tidevarv och
knappast två länder, som besvarat den på samma sätt,
och det ena tidevarvets eller landets uppfattning därav
väcker förundran hos det andra. Och likväl hava
människorna i alla länder och tider lika litet misstänkt, att
någon svårighet vore förbunden med denna frågas lösning,
som om den rört ett ämne, varom människosläktet alltid
varit ense. De regler, som kommit att bibehålla sig hos
dem, hava synts dem självklara och självberättigade.

Denna alltför allmänna villfarelse är ett exempel på det
magiska inflytandet av vanan, vilken icke blott är, såsom
ordspråket säger, ”den andra naturen”, utan beständigt
blir tagen för att vara den första.

Genom vanans makt hindras uppkomsten av alla betänkligheter
med avseende på de levnadsregler, som människorna pålägga
varandra
, och detta desto fullkomligare, ju mera ämnet hör till
dem, angående vilka man i allmänhet ej anser nödvändigt
att uppställa några skäl varken för andra eller för sig
själv. Människor äro vana att tro, och hava genom
några, som vilja gälla för filosofer, blivit befästade i den
tron, att deras känslor rörande ämnen av detta slag äro
bättre än förnuftsskäl och göra sådana onödiga
.

Den grundsats, som i praktiken leder dem till deras åsikt om,
huru människornas handlingssätt bör regleras, är den i
varje människas själ inrotade föreställningen, att alla
andra borde vara skyldiga att handla så, som hon själv
eller de med henne liktänkande anse lämpligast
.

Ingen enda gör klart för sig, att den ståndpunkt, från vilken
han dömer, endast är hans eget tycke. Men en åsikt
rörande andras uppförande, som ej är understödd av skäl,
kan endast räknas för en enskild persons smak; och om
skäl framställas, som blott bestå i ett hänvisande till en
liknande smak hos andra personer, så blir den ändå ej
annat än flera personers smak i stället för en endas. För
en vanlig människa är likväl hennes tycke, sålunda
understött, icke blott ett fullt tillfredsställande bevis, utan
vanligen det enda hon har att ge för sina åsikter angående
moral, anständighet och belevenhet, försåvitt de ej
uttryckligen stå skrivna i hennes religiösa trosbekännelse –
och tillika hennes förnämsta ledtråd även i uttydningen
av denna.

Människornas åsikter om vad som är
berömvärt eller tadelvärt äro följaktligen påverkade av alla de
mångfaldiga orsaker, som hava inflytande på deras
önskningar angående andras uppförande, orsaker, som äro lika
talrika som de, vilka bestämma deras önskningar i varje
annat fall; någon gång förnuftet – en annan gång
fördomar eller vidskepelse; än samhällsvänliga, än
samhällsfientliga känslor, missundsamhet, avundsjuka, övermod
eller inbilskhet, men för det allra mesta begär efter eller
omsorg om egen fördel – berättigad eller oberättigad
egennytta. Varhelst en härskande klass finnes, härröra
befolkningens sedliga begrepp till en del från den
klassens intressen och dess känsla av sin överlägsenhet.

Det moraliska förhållandet mellan spartaner och heloter,
plantageägare och negrer, furstar och undersåtar, adel och
ofrälse, män och kvinnor har till största delen skapats
av dessa klassintressen och känslor: och det
åskådningssätt, som sålunda uppkommit, återverkar i sin tur på
den härskande klassens medlemmar och deras moraliska
känslor med avseende på sitt inbördes förhållande. Där
å andra sidan en förut härskande klass har förlorat sitt
inflytande, eller där detta ogärna fördrages, får det rådande
moraliska föreställningssättet ofta karaktären av ett otåligt
missnöje med all överhöghet.

En annan viktig grund för bestämmandet av levnadsreglerna (både
för det man bör göra och för det man icke bör göra), och som
vunnit helgd genom lag eller allmänna opinionen, har varit
människornas slaviska undergivenhet för de åsikter, som de
ansett hysas av sina tillfälliga härskare eller sina gudar.

Ehuru till sitt väsen självisk, är denna undergivenhet ej
att anse som skrymteri: den framkallar fullt uppriktiga
känslor av avsky, den har kommit människor att bränna
trollkarlar och häxor
. Bredvid så många lägre inflytelser
har naturligtvis samhällets allmänna och ögonskenliga
intressen haft en andel (och det en ganska stor) vid
bestämmandet av det moraliska åskådningssättet, likväl
mindre på grund av förnuftsskäl eller för sin egen skull
än såsom en följd av de sympatier och antipatier, vilka
uppstått ur dessa intressen; och sympatier och antipatier,
som hava litet eller intet att göra med samhällets intressen,
hava med lika så stor kraft gjort sig gällande vid
bestämmandet av de moraliska begreppen.

Det är således huvudsakligen de i samhället eller hos
någon mäktigare del därav härskande tyckena, som i
praktiskt avseende bestämt de regler, vilka fastställts till
allmän efterföljd under äventyr av lagens eller allmänna
meningens straff. Och de, som varit före sin tid i tankar
och känslor, hava i allmänhet lämnat detta sakförhållande
i principen oantastat, ehuru de nog kunnat råka i strid
därmed i några av dess enskildheter.

De hava mera sysselsatt sig med att avgöra, vad samhället bör gilla
eller ogilla, än med att besvara frågan, huruvida dess
gillande eller ogillande bör gälla som lag för individen.

De hava föredragit att söka förändra människornas
uppfattning rörande de särskilda frågor, i vilka de själva
varit kätterska, framför att göra gemensam sak med kättare
i allmänhet till försvar för friheten. Det enda fall, där
man mera allmänt intagit en högre ståndpunkt och sökt
bibehålla den med ihärdighet, är på den religiösa trons
område; ett i många hänseenden lärorikt förhållande, icke
minst såsom utgörande ett slående bevis för hur föga
ofelbar den så kallade ”sedliga känslan” är; ty vad är väl
odium theologicum ”Teologiskt hat”,
teologernas hat till annorlunda tänkande, hos en bigott men likväl uppriktig
person annat än en ”sedlig känsla”?

De, som först avkastade
den kyrkas ok, vilken kallade sig själv för den allmänna
(katolska), voro i allmänhet lika litet böjda för
fördragsamhet i religiösa frågor som denna kyrka själv. Men när
stridens hetta var över, utan att något parti vunnit
fullständig seger, och varje kyrka eller sekt måste nöja sig
med att bibehålla det område, som den redan innehade,

så voro minoriteterna, som nu insågo, att de icke hade
några utsikter att bli majoriteter, underkastade
nödvändigheten att hos dem, som de icke kunde omvända, åt sig
söka utverka rättigheten att hylla en avvikande lära. Det
är således nästan uteslutande på detta stridsfält, som
individens rättigheter gentemot samhället hava blivit
förfäktade med stöd av allmängiltiga grundsatser, och
samhällets fordran att få utöva myndighet över olika tänkande
öppet bestridd.

De stora skriftställare, vilka världen har
att tacka för den religionsfrihet, som finnes, hava till
största delen försvarat samvetsfrihet såsom en obestridlig
rättighet och absolut förnekat, att en mänsklig varelse är
ansvarig inför andra för sin religiösa övertygelse. Så
naturlig är likväl ofördragsamhet för människorna, när det
gäller saker, om vilka de verkligen bekymra sig, att religiös
frihet knappast blivit förverkligad på något annat ställe än
där, varest religiös likgiltighet, som icke tycker om att
störas i sin ro genom teologiska trätor, lagt sitt ord i
vågskålen.

Nästan alla religiösa personer, även i de mest
frisinnade länder, erkänna fördragsamhetens plikt – med
tysta förbehåll. En vill tillåta avvikelser i vad som rör
kyrkans styrelse men icke i trosläran; en annan vill öva
tolerans mot vem som helst utom mot katoliker och
unitarier; en tredje mot var och en, som tror på den
uppenbarade religionen; ett fåtal utsträcker sitt förbarmande
något längre, men fordrar dock tro på Gud och på ett liv
efter detta. Varhelst flertalets tro ännu är oskrymtad och
levande, skall man finna, att det avstått endast obetydligt
av sin fordran på lydnad.

I följd av vissa egendomligheter i vår politiska historia
är i England lagens ok lättare än i något annat land i
Europa, ehuru måhända opinionens är tyngre. Man är
i anmärkningsvärd grad ömtålig för den lagstiftande eller
verkställande maktens inblandning uti individens
angelägenheter; icke så mycket på grund av någon tillbörlig
hänsyn till individens oberoende som till följd av den ännu
rådande vanan att betrakta styrelsens intressen såsom
motsatta allmänhetens.

Majoriteten har ännu icke lärt att i styrelsens
makt se sin egen, i dess åsikter sina egna åsikter.
När den lärt sig detta, skall sannolikt individens
frihet bliva utsatt för intrång från styrelsens sida i lika
hög grad, som den nu är det från allmänna opinionens.

Men ännu finnas starka känslor, som skulle uppresa sig
mot varje försök från lagens sida att utöva kontroll över
individerna i frågor, uti vilka de hittills icke varit vana
därvid; och detta, med mycket liten hänsyn till, huruvida
frågan faller inom det tillbörliga området för laglig kontroll
eller icke; så att dessa känslor, som i det hela äro i hög
grad välgörande, i de fall, då de komma till utbrott, kanske
lika ofta äro oberättigade som berättigade. Det finnes i
själva verket ingen erkänd grundsats, enligt vilken området
för regeringens myndighet är utstakat. Folk dömer i enlighet
med sina personliga tycken.

Några skulle gärna vilja förmå
regeringen att åta sig utförandet, närhelst de se, att
något gott kan uträttas eller något missförhållande kan
avhjälpas; under det andra föredraga att uthärda nästan
vilket socialt ont som helst, framför att antalet av de
mänskliga angelägenheter ökas, som äro underkastade
myndigheternas kontroll.
Man ställer sig i varje särskilt
fall på den ena eller andra sidan i överensstämmelse med
beskaffenheten av sina åsikter i allmänhet eller av det
personliga intresse, som man har uti den sak, som det
blivit föreslaget, att styrelsen skall utföra; allt efter som
man tror, att styrelsen skall handla på det sätt, man själv
anser bäst, eller icke, men mycket sällan på grund av
någon stadgad åsikt om, av vilken beskaffenhet de
handlingar böra vara, som det med rätta tillkommer regeringen
att utföra. Och det synes mig, som om man i följd av
denna brist på en bestämd regel eller grundsats lika ofta
hade orätt på den ena sidan som på den andra; att man lika
ofta med orätt yrkar på regeringens ingripande som man
med orätt fördömer detsamma.

Syftet med denna avhandling är att uppställa en mycket
enkel grundsats, ägnad att bestämma gränserna för
samhällets rättighet att utöva tvång och kontroll över individen
,
vare sig att de medel, det därvid använder, bestå uti det
fysiska tvånget av lagbestämda straff eller uti det moraliska
trycket av den allmänna opinionen. Denna grundsats är,
att det enda ändamål, som berättigar människor att (såsom
individer eller korporationer) inblanda sig uti den enskildes
fria handlingar, är självförsvar. Det enda fall, då med
rätta myndighet kan utövas mot en medlem av ett
civiliserat samhälle mot hans vilja, är, då man avser att
förebygga oförrätt mot andra
.

Omtanken om hans eget bästa,
vare sig i fysiskt eller moraliskt avseende, är icke
tillräckligt bjudande. Han kan icke med rätta tvingas att
göra eller underlåta någonting på den grund, att detta
skulle vara bättre för honom, att det skulle göra honom
lyckligare, att det efter andras mening skulle vara klokt,
eller till och med rätt; sådant må vara goda skäl till att
göra honom föreställningar, att söka övertyga honom, att
övertala eller bedja honom, men icke till att tvinga honom
eller att göra honom något ont, om han handlar på annat
sätt. För att sådant skall vara berättigat, måste den
handling, varifrån man vill avhålla honom, vara sådan, att
den medför skada för någon annan. Endast för de
handlingar som röra andra är han skyldig samhället
räkenskap. I fråga om sådana, som endast röra honom själv,
bör hans oberoende med rätta vara absolut. Över sig
själv, sin egen kropp och själ, är individen oinskränkt
härskare.

Det torde knappt behöva anmärkas, att denna sats
endast kan tillämpas på mänskliga individer, som äro vid
mogen ålder och vid sina sinnens fulla bruk.

Vi tala icke om barn eller unga personer, vilka ännu ej uppnått den
ålder, som lagen må bestämma såsom mogenhetsåldern
för män och kvinnor. De, som befinna sig i det
tillstånd, att andra måste taga vård om dem, måste skyddas
emot sina egna handlingar lika väl som emot yttre
oförrätter.

På samma grund måste vi utelämna ur räkningen
sådana outvecklade samhällen, där hela folket måste
betraktas såsom omyndigt. De svårigheter, som möta första
utvecklingen av ett framåtskridande på egen hand, äro så
stora, att det sällan är något val med avseende på medlen
att övervinna dem; och en härskare, som är genomträngd
av begär att förbättra sitt folk, är berättigad att använda
de medel, som leda till ett resultat, vilket kanske på
annat sätt vore omöjligt att uppnå.

Despotism är ett berättigat styrelsesätt, då det gäller barbarer,
förutsatt att ändamålet är deras förbättring, och att de använda medlen
leda till detta ändamål.
Frihet är ett begrepp, som icke
har någon tillämpning på den ståndpunkt, där människorna
ännu icke äro mäktiga utveckling genom fritt och opartiskt
meningsutbyte. Till dess finnes intet bättre för dem än
blind lydnad för en Stora Mogul eller en Karl den Store,
om de äro nog lyckliga att finna en sådan. Men så snart
människorna hava kommit så långt, att de kunna förbättras
genom övertygande eller övertalning (en ståndpunkt, som
för länge sedan är uppnådd av alla de folk, med vilka
vi här behöva befatta oss), kan tvång, vare sig direkt eller
såsom straff för ohörsamhet, icke längre med rätta användas
såsom ett medel till deras eget bästa och är endast berättigat,
då det avser att skydda andra.

Jag bör kanske säga, att jag bortser från varje skäl,
som kunde tala för min åsikt, men som är hämtat från
idén om det abstrakt rätta såsom någonting oberoende av
nyttan. Jag sätter nyttan såsom högsta princip i alla etiska
frågor: men det måste vara nyttan i dess vidsträcktaste
bemärkelse, grundad på människans varaktiga intressen
såsom en i utveckling stadd varelse. (Jfr St. Mill: Utilitarism, moralen grundad på lyckan och
nyttan som högsta princip. Övers. av Hj. Öhrvall.)

Jag påstår, att dessa intressen ej medgiva undertryckandet av
individens frihet genom något yttre medel, annat än i sådana fall, där
hans handlingar beröra andra personers intressen. Om
någon begår en handling, som kan skada andra, så är
detta uppenbarligen ett skäl att straffa honom genom lag,
eller, där lagliga straff ej lämpligen kunna användas, genom
allmänt ogillande. Det gives också en mängd handlingar
till andras bästa, vilka han rättvisligen kan tvingas att
utföra; till exempel att vittna inför domstol, att deltaga i
landets försvar eller i något annat gemensamt arbete, som
är nödvändigt för det samhälles bästa, vars beskydd han
åtnjuter; vidare att utföra vissa handlingar till enskildas
nytta, såsom att rädda en medmänniskas liv eller att
beskydda en till självförsvar oförmögen från misshandel;
allt handlingar, som det är en människas oavvisliga plikt
att utföra och för vilkas underlåtande hon därför av
samhället kan ställas till ansvar.

En person kan skada andra
ej blott genom sina handlingar utan även genom sin
overksamhet och i båda fallen är han skyldig dem
räkenskap. Det är sant, att det senare fallet fordrar en mycket
försiktigare behandling än det förra. Att ställa personen
i fråga till ansvar för den skada, han tillfogat andra, är
regeln; att göra honom ansvarig därför, att han ej
förhindrat ett ont, är, jämförelsevis talat, undantaget. Dock
finnes det många tillräckligt tydliga och viktiga fall, som
berättiga detta undantag. I alla sina yttre förhållanden är
individen ansvarig inför de personer, vilkas intressen stå
på spel, och, om så fordras, inför samhället såsom
deras beskyddare. Det finnes ofta starka skäl att ej ålägga
honom ett sådant ansvar, skäl som måste hava sin grund
i sakens egen beskaffenhet: antingen att det är sannolikt,
att individen i det i fråga varande fallet skall handla
bättre, om han lämnas åt sig själv, än om man söker
underkasta honom något slags yttre kontroll; eller att
försöket att utöva kontroll över honom skulle
åstadkomma något annat ont, större än det man vill förhindra.

När sådana skäl förbjuda ansvars åläggande, borde den
skyldiges eget samvete sätta sig på det tomma
domaresätet för att skydda deras intressen, som ej hava något
yttre skydd; och han borde döma sig själv så mycket
strängare, som han i detta fall ej kunnat ställas till ansvar
inför sina medmänniskor.

Men det finnes ett område, inom vilket samhället
såsom skilt från individen endast har ett indirekt om ens
något intresse, nämligen den del av en persons liv och
uppförande, som endast rör honom själv, eller, om den
rör andra, endast gör detta genom deras eget frivilliga och
öppna samtycke och delaktighet.

När jag säger, att den endast rör honom själv, menar jag direkt
och i första rummet; ty det, som rör honom, kan röra andra genom
honom; och de berättigade invändningar, som kunna göras
med avseende härpå, skola närmare behandlas i det
följande.

Rätta området för den mänskliga friheten är således
följande: Den omfattar först och främst medvetandets
inre värld, krävande samvetsfrihet i den mest vidsträckta
mening
; frihet i tankar och känslor; fullkomlig frihet i
åsikter och meningar angående alla ämnen, praktiska eller
spekulativa, vetenskapliga, moraliska eller teologiska. Frihet
att yttra och offentliggöra sina åsikter borde, kunde man
tycka, hänföras till en annan princip, såsom hörande till
den del av en individs handlingar, som rör andra; men
emedan den är av nästan lika stor vikt som själva
tankefriheten och till största delen vilar på samma grund som
denna, är den i praktiken oskiljaktig därifrån.

För det andra fordrar denna grundsats frihet i böjelser och
strävanden, frihet att inrätta sitt liv i överensstämmelse med
sin karaktär; att följa sin egen smak, då man själv svarar
för följderna, utan något hinder från ens medmänniskors
sida, så länge man ej skadar dem, även om de skulle
anse ens uppförande dåraktigt
, förvänt eller oriktigt.

För det tredje följer av denna individens frihet, och inom
samma gränser: frihet till gemensamma förbindelser mellan
flere individer, d. v. s. frihet att sammansluta sig för
gemensamma ändamål, vilka ej medföra någon skada för
andra; förutsatt att de personer, som ingå i föreningen,
äro vid mogen ålder och ej tvungna eller bedragna.

Intet samhälle är fritt, hurudan dess styrelseform än
må vara, där ej i det stora hela dessa rättigheter hållas i
helgd; och intet samhälle är fullkomligt fritt, där de ej
fullständigt och obetingat tillämpas. Den enda frihet, som
förtjänar detta namn, är den att få eftersträva sitt eget
bästa på sitt eget sätt, så länge man ej berövar andra
deras, eller hindrar deras bemödanden att uppnå detsamma.
Var och en är själv sin bästa förmyndare, så väl i
kroppsligt som i andligt och intellektuellt avseende. Människorna
skola vinna mera genom att tillåta varandra att leva så,
som det synes var och en bäst, än genom att tvinga envar
att följa de övrigas smak.

Ehuru denna grundsats är allt annat än ny och kanske
t. o. m. för somliga synes vara en allmänt erkänd sanning,
så finnes det ingen, som så direkt står i strid med
riktningen av det härskande föreställningssättet och vanan.
Samhället har (efter sina insikter) gjort fullkomligt lika
stora ansträngningar för att förmå sina medlemmar att
rätta sig efter dess begrepp om enskild dygd, som att
i fråga om social förträfflighet påtvinga dem sina meningar.

Forntidens republiker ansågo sig berättigade att fastställa,
och de gamla filosoferna tillstyrkte, att den enskildes liv
helt och hållet skulle ordnas genom statens myndighet, på
den grund, att staten hade ett djupt intresse uti varje
dess medborgares kroppsliga och andliga utbildning; ett
åskådningssätt, som må hava varit berättigat i små stater,
omgivna av mäktiga fiender och i ständig fara att omstörtas
genom anfall utifrån eller inre oroligheter, och för vilka
till och med en kort period av slappad energi och
självbehärskning innebar en så stor fara, att de icke förmådde
invänta frihetens stadigvarande, välgörande verkningar.

I nyare tider har staternas större omfång och framför allt
skiljandet av den andliga myndigheten från den världsliga
– varigenom ledningen av människornas samveten blivit
lagd i andra händer än dem, som ordna deras världsliga
angelägenheter – förebyggt en så vidsträckt inblandning
av lagen uti det enskilda livets detaljer.

Men den allmänna opinionens gissel har svängts långt kraftigare mot
avvikelser från den härskande meningen i saker, som
endast röra individen, än någonsin mot dylika avvikelser
i vad som rört det allmänna; i det att religionen, vilken
är det mäktigaste av de element, som ingå i den moraliska
känslan, nästan alltid har behärskats antingen av
ärelystnaden hos en hierarki, som sökt att på alla områden
tillvälla sig kontroll över den enskildes handlingssätt, eller
ock av puritanismens ande. Och några av de moderna
reformatorer, som ställt sig i skarpaste opposition emot
förflutna tiders religiösa föreställningssätt, hava ingalunda
stått tillbaka för vare sig kyrkor eller sekter uti att
försvara det rättmätiga i andligt förmynderskap: isynnerhet
söker Comte uti sitt sociala system, sådant det framställes i
hans Systeme de politique positive, att upprätta en samhällets
despotism över individen, vilken, om ock utövad snarare
genom moraliska än genom juridiska medel, betydligt
överträffar allt, som ingick i de samhällsideal, vilka uppställdes
av de strängaste tuktomästarna bland de gamla filosoferna.

Men även om man bortser ifrån enskilda tänkares
meningar, finnes det överallt i världen en tilltagande
böjelse att otillbörligt utsträcka samhällets välde över
individen både genom den allmänna opinionens och
lagstiftningens makt; och enär nu alla förändringar, som ske
i världen, i själva verket gå ut på att öka samhällets makt
och minska individens, så hör detta inkräktande icke till
de missförhållanden, som så småningom försvinna av sig
själva, utan det strävar tvärtom att tillväxa i allt
fruktansvärdare grad.

Människornas benägenhet, de må nu vara
härskare eller medborgare, att uppställa sina meningar och
böjelser såsom regler för andras uppförande, understödes
så energiskt av några bland de bästa och av några bland
de sämsta av de känslor, som äro egendomliga för
människonaturen, att den knappast inskränkes av någonting
annat än brist på makt; och enär makten icke är stadd
i avtagande utan i tillväxande, måste vi såsom förhållandena
nu äro, såvida ej en stark damm av moralisk övertygelse
kan sättas emot detta onda, vänta oss att få se det ökas.

Det torde vara lämpligt för bevisningen att vi, i stället
för att med ens gripa oss an med den allmänna sats vi
framställt till en början, inskränka oss till en särskild
användning därav, vari den uppställda grundsatsen om
också icke fullkomligt dock till en viss grad erkännes av
den rådande meningen. Jag menar tankefriheten; från
vilken den därmed besläktade friheten att i tal och skrift
uttrycka sina tankar är oskiljaktig.

Ehuru dessa friheter till betydlig utsträckning ingå uti alla de länders
samhällsmoral, vilka göra anspråk på att äga religiös fördragsamhet
och fria institutioner, så äro till äventyrs de teoretiska och
praktiska grunder, varpå de vila, icke så tydliga för det
allmänna medvetandet, icke så fullkomligt erkända ens av
många bland dem, vilka leda den allmänna meningen, som
man skulle kunna vänta. Dessa grunder hava, om de rätt
uppfattas, en mycket vidsträcktare tillämpning än på endast
en del av ämnet; och en utförlig undersökning av denna
del av frågan skall befinnas utgöra den bästa inledningen
till de återstående. De, för vilka ingenting av vad jag har
att säga kommer att erbjuda något nytt, skola, såsom jag
hoppas, förlåta mig, att jag uti ett ämne, vilket sedan tre
århundraden blivit så ofta avhandlat, vågar framlägga ännu
en undersökning.

/slut kap. ett

*********************

Förordet

Kapitel två (ej klart ännu)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: