Skip to content

John Stuart Mill – Om Friheten (Kapitel 2)

maj 14, 2011

(Markeringarna har bloggskaparen gjort. Läs del 1 här!)

Om tanke- och yttrandefrihet.

Den tiden är, kan man väl hoppas, numera förbi,
då det var nödvändigt att försvara tryckfriheten såsom ett
skyddsmedel mot en usel och tyrannisk regering. Intet
bevis torde längre behöva uppställas mot det oriktiga uti,
att en lagstiftande eller verkställande myndighet, vars
intressen icke sammanfalla med folkets, skulle vara
berättigad att föreskriva detta åsikter eller att avgöra, till
vilka läror och bevis det bör tillåtas att lyssna.

Denna sida av saken har dessutom så ofta och med så mycken
framgång blivit behandlad av tidigare skriftställare, att vi
ej här behöva uppehålla oss därvid. Ehuru Englands lag
med avseende på tryckfriheten ännu i denna dag är lika
litet frisinnad som under huset Tudors tid, är det föga
fara för, att den verkligen skall tillämpas mot politiska
meningsyttringar, utom kanske under någon tillfällig panik,
då fruktan för uppror bringar ministrar och domare ur
fattningen (Dessa ord hade knappt blivit nedskrivna, förrän liksom för
att på det kraftigaste jäva dem, tryckfrihetsförföljelserna av år
1868 inträffade. Detta okloka angrepp på den offentliga
yttrandefriheten har likväl icke föranlett mig att ändra ett enda ord i
texten, och ej heller rubbat min övertygelse, att med undantag av
en och annan sådan panik, den tid, då böter och straff inskränkte
den politiska yttrandefriheten, är förbi uti vårt land. Ty för det
första fullföljdes icke åtalen; och för det andra var förföljelsen
noga taget icke av politisk natur. Den åtalade förbrytelsen bestod
icke uti någon kritik av samhällsinrättningar eller av de
styrandes personer eller handlingar, utan i spridandet av något, som
dömdes såsom en omoralisk lära, nämligen den, att mord på
tyranner är en berättigad handling.).

Om bevisen uti denna skrift hava någon styrka, så bör det
råda den fullständigaste frihet att såsom ett uttryck för en etisk
övertygelse framställa och diskutera vilken åsikt som helst; den
må synas aldrig så omoralisk.

Det kunde således vara överflödigt och olämpligt att på detta ställe
undersöka, huruvida nyssnämnda lära förtjänar denna benämning. Jag
skall nöja mig med att påpeka, att den i alla tider inom moralläran
varit en öppen fråga; att en enskild medborgares handling, då han nedgör
en brottsling, som genom att ställa sig över lagen dragit sig undan lagens
straff och kontroll, har av hela folk och av många de visaste och
ädlaste människor blivit betraktad icke såsom ett brott, utan såsom
en handling av upphöjd dygd; och att den (berättigad eller icke)
ej har karaktären av mord, utan av borgerligt krig. När så är
förhållandet, anser jag, att en uppmaning därtill såsom sådan
visserligen i ett bestämt fall med rätta kan bli föremål för
bestraffning, men endast om en påtaglig handling har följt, och ett
sannolikt sammanhang kan påvisas mellan handlingen och
uppmaningen.

Och till och med då är det icke en främmande styrelse,
utan den, som blivit angripen, som, i det den utövar självförsvar,
med rätta kan bestraffa anfall riktade mot dess egen tillvaro.

Och i allmänhet taget är det i konstitutionella länder icke att befara, att
regeringen, vare sig den är fullständigt ansvarig inför folket eller icke, ofta
skall försöka att utöva kontroll över meningsyttringar – utom
i sådana fall, då den kan göra sig till verktyg för
allmänhetens ofördragsamhet.

Låt oss därför antaga, att styrelsen är fullkomligt ense med folket och
aldrig tänker på att utöva något tvång, annat än i överensstämmelse
med vad den anser vara folkets önskan. Även under
denna förutsättning förnekar jag folkets rättighet att utöva
ett sådant tvång vare sig direkt eller genom styrelsen.
Själva denna makt är orättmätig. Den bästa styrelse har
lika liten rätt därtill som den sämsta. Den är lika farlig,
ja, till och med farligare, om den utövas i
överensstämmelse med den allmänna meningen, än om den utövas i
strid mot densamma.

Om alla människor utom en hade samma åsikt, och denne enda
hade den motsatta, så skulle de icke hava större rättighet att nedtysta
denna enda person, än han att nedtysta alla andra, om han
hade makt därtill.

Vore det så, att en åsikt vore den enskildes tillhörighet, utan betydelse
för någon annan än ägaren – vore således undertryckandet av en åsikt en
oförrätt blott mot en enskild person – då skulle det göra
någon skillnad, om en sådan orättvisa tillfogades ett
fåtal personer eller många. Men det särskilda onda,
som ligger i undertryckandet av en åsikt, består däruti,
att det är en stöld från hela mänskligheten, från
eftervärlden såväl som från samtiden; en stöld från dem,
som hysa en annan åsikt, i ännu högre grad än från
dem, som biträda den undertryckta. Ty om den
undertryckta åsikten är sann, så äro de förra berövade ett
tillfälle att utbyta villfarelse mot sanning; om den är
falsk, gå de miste om en nästan lika stor fördel,
nämligen den klarare insikt uti och livligare uppfattning
av sanningen, som är en följd av dess kamp mot
villfarelsen.

Vi skola i det följande undersöka och bevisa var för
sig följande tvenne satser: vi kunna aldrig vara vissa
om, att den åsikt, som vi söka undertrycka, är falsk;
och även om vi vore vissa därom, skulle dess
undertryckande likväl vara ett ont.

De, som söka undertrycka en åsikt, förneka
naturligtvis dess sanning. Men de äro icke ofelbara; de hava
ingen rätt att avgöra frågan å hela människosläktets vägnar
och att utestänga varje annan person från möjligheten
att själv bedöma den. Den, som förvägrar en annan att
lyssna till en mening, emedan han är viss på, att den är
falsk, tager för givet, att hans egen visshet är detsamma
som absolut visshet. Att förhindra meningsutbyte är
att tillmäta sig själv ofelbarhet.
Det förkastliga i ett
sådant tilltag må anses ådagalagt genom detta ofta anförda
skäl, som icke är det sämsta därför, att det är gammalt
och vanligt.

Till skada för människornas sunda omdöme har det
faktum, att de icke äro ofelbara, i praktiken långt ifrån
erhållit det inflytande på deras domslut, som man alltid i
teorien tillmäter detsamma. Ty ehuru var och en vet,
att han kan misstaga sig, är det endast få, som tänka på
nödvändigheten av att vidtaga några försiktighetsmått mot
sin bristfällighet eller som medgiva möjligheten av, att
den åsikt, om vars sanning de känna sig vissa, måhända
just är ett av de misstag, för vilka de enligt sitt eget
medgivande äro utsatta. Enväldiga regenter och andra,
som äro vana vid oinskränkt lydnad, hava i de flesta fall
ett fullständigt förtroende till sin egen mening i nästan
alla frågor. Personer, som äro i den lyckligare ställningen
att understundom få höra sina åsikter motsagda och som
icke äro fullkomligt ovana vid att bliva rättade, när de
hava orätt, hysa denna obegränsade tillförsikt endast för
dem av sina åsikter, som delas av deras omgivning eller
av de personer, som de bruka rätta sig efter: ty i samma
mån de hysa ringa förtroende för sitt eget personliga
omdöme, stödja de sig vanligen med blind förtröstan på
”hela världens” eller ”alla människors” ofelbarhet. Men
”alla människor”, det vill för varje individ säga de
människor, med vilka han kommer i beröring: hans
parti, hans sekt, hans kyrka, hans samhällsklass.

En person, för vilken detta uttryck omfattar någonting så
vidsträckt som hans fosterland eller hans samtid, kan i
jämförelse härmed nästan anses såsom en frisinnad och
storslagen person. Ej heller rubbas hans tillit till denna
kollektiva auktoritet genom den tanken, att andra tider,
länder, sekter, kyrkor, klasser och partier hava tänkt
och ännu i dag tänka raka motsatsen till vad han tänker.

Åt sin ”värld” överlåter han att svara för, att den har
rätt gentemot andra personers oliktänkande ”världar”; och
det bekymrar honom aldrig, att endast en tillfällighet har
bestämt, vilken av dessa talrika världar, som kommit att
bliva föremålet för hans tillit; och att samma orsaker,
som i London gjort honom till en av högkyrkans
bekännare, skulle hava gjort honom till buddaist eller konfutsian
i Peking.

Och dock är det av sig självt lika uppenbart,
som någon bevisning kan göra det, att tidsåldrar icke
äro mera ofelbara än individer. Varje tidsålder har hyst
åsikter, vilka en följande tid har ansett ej blott falska,
utan rent av orimliga. Och lika visst som det är, att
mångfaldiga meningar, som en gång i tiden varit allmänt
antagna, förkastas av vår tid, lika visst är det, att många
åsikter, som nu allmänt hyllas, skola förkastas av en
kommande tid.

De inkast, som man sannolikt skall göra mot dessa
bevis, skola troligen framträda i ungefär följande form.
”Att man förbjuder spridandet av villfarelser innebär icke
större anspråk på ofelbarhet än vilken som helst annan
handling, som en offentlig myndighet utför efter eget
omdöme och på eget ansyar. Omdöme har givits människorna
för att av dem begagnas. Bör man väl förbjuda människorna
att begagna sitt omdöme därför, att det kan missbrukas?
När de söka hindra det, som de anse fördärvligt, så göra
de icke därmed anspråk på ofelbarhet, utan uppfylla blott
den plikt, som ålägger dem att handla efter sin uppriktiga
övertygelse, låt vara att denna möjligen är felaktig. Om
vi, därför att vår mening möjligen kan vara falsk, aldrig
någonsin skulle lägga den till grund för vårt handlingssätt,
skulle vi aldrig tillgodose våra intressen och aldrig
uppfylla våra plikter.

Men en invändning, som kan göras mot allt handlande, kan
icke vara någon tillräcklig invändning mot en särskild handling
till skillnad från andra.

Det är de styrandes så väl som den enskildes plikt att
bilda sig så sanna åsikter som möjligt; att bilda sig dem
med omsorg och att aldrig tvinga dem på andra, förr än
de äro fullkomligt säkra på, att de hava rätt. Men har
en regering eller enskild person vunnit sådan visshet,
då är det icke samvetsgrannhet utan feghet att rygga
tillbaka för att handla efter sin åsikt och att tillåta meningar,
om vilkas farlighet för människosläktets välfärd i detta
eller ett kommande liv de äro uppriktigt övertygade, att
obehindrat utspridas, och detta på den grund, att andra
personer i mindre upplysta tider hava förföljt åsikter, som
nu anses såsom sanna. Vi böra visserligen, det är sant,
taga oss till vara för samma misstag, men styrelser och
nationer hava misstagit sig i andra saker, uti vilka de
onekligen med rätta utövat sin myndighet. De hava t. ex.
pålagt orättvisa skatter och fört orättfärdiga krig; men skola
vi därför icke pålägga några skatter alls eller icke föra
krig under några omständigheter?

Enskilda personer såväl som myndigheter böra handla efter
bästa förmåga. Därvid är icke fråga om absolut visshet, utan om
tillräcklig säkerhet för det praktiska livets behov. Vi böra och
måste antaga, att våra åsikter äro sanna, för att kunna
rätta vårt handlingssätt efter dem, och till något större
godtycke än så göra vi oss icke skyldiga, när vi förhindra
onda människor att fördärva samhället genom utspridandet
av meningar, som vi anse falska och fördärvliga.”

På allt detta svarar jag, att det senare är godtycke
i mycket högre grad. Det är en ofantlig skillnad mellan
att förutsätta å ena sidan, att en åsikt är sann på den
grund, att den icke blivit vederlagd, ehuru varje tillfälle
därtill lämnats öppet, och å andra sidan, att taga dess
sanning för given i avsikt att icke tillåta dess
vederläggande. Fullkomlig frihet för andra att motsäga och
vederlägga våra åsikter är just det villkor, som berättigar
oss att lägga dem såsom sanna till grund för våra
handlingar, och på intet annat sätt kan en varelse med
mänskliga själsförmögenheter få någon förnuftig visshet om, att
han har rätt.

Betraktar man den allmänna meningens historia, eller
människornas handlingssätt i allmänhet, kan man fråga sig:
varpå beror det, att den förra såväl som det senare icke
är sämre än den är? Visserligen icke på det mänskliga
förnuftets inneboende kraft; ty nittionio personer av
hundrade äro fullkomligt oförmögna att bedöma en sak,
som icke är självklar, och den hundrades förmåga är endast
relativ.

De flesta utmärkta män under varje förgången tid
hava hyst många åsikter, som man nu vet vara falska,
och gjort och gillat mycket, som numera ingen skulle
vilja försvara. Hur kommer det sig då, att på det hela
taget förnuftiga åsikter och förnuftigt handlingssätt äro
övervägande bland människorna? Om denna övervikt
verkligen förefinnes – och det måste den göra, för så vitt
icke människosläktets angelägenheter äro och alltid hava
varit i ett nästan förtvivlat tillstånd – så beror detta på
en egenskap hos människan, som är källan till allting,
som är aktningsvärt hos henne såsom förnuftig eller
moralisk varelse, nämligen den, att hennes fel kunna
rättas. Hon har förmåga att rätta sina misstag genom
meningsutbyte och erfarenhet. Icke genom erfarenhet
ensamt.

Meningsutbytet måste tillkomma för att visa, hur
erfarenheten skall tolkas. Oriktiga åsikter och vanor giva
så småningom vika för fakta och bevis; men för att fakta
och bevis skola kunna göra någon verkan på förnuftet,
måste de framläggas för detsamma. Det är mycket få
fakta, som själva kunna förtälja sin historia utan
förklaringar, som göra deras mening tydlig.

Då således hela styrkan och värdet av det mänskliga omdömet
beror på denna enda egenskap, nämligen att det kan rättas, om det
är felaktigt, så kan man endast då fullt lita därpå, när
medel till dess rättande ständigt finnas till hands.
I det
fall, att en persons omdöme verkligen förtjänar förtroende,
hur har det kommit därhän? Jo, emedan han tillåtit
andra människor granska hans mening och handlingssätt.
Emedan han haft för vana att lyssna till allt, som kunnat
sägas emot honom, och att draga nytta av det, som var
befogat däri, samt att klargöra för sig själv och kanske
även för andra falskheten av det, som var falskt. Emedan
han insett, att det enda sätt, varpå en människa kan
närma sig en fullständig kunskap om någonting, är att
höra det, som kan sägas därom av personer med de
mest skilda åsikter, och att sätta sig in i alla de sätt,
på vilka det kan uppfattas av de mest olika åskådningar.
Ingen vis man har någonsin förvärvat sin visdom på något
annat sätt; och det ligger i det mänskliga förståndets
natur att icke på något annat sätt kunna uppnå visdom.

Den fullständiga vanan att rätta och fullständiga sin åsikt
genom att jämföra den med andras är så långt ifrån att
orsaka tvivel och ovisshet vid åsiktens tillämpning i
praktiken, att den fastmer är den enda säkra grunden för ett
rättmätigt förtroende till densamma
. Ty då någon äger
kännedom om allt, som mänskligt att döma kan sägas
emot honom, och har försvarat sin ställning mot alla
motståndare – då han vet med sig, att han sökt efter
motsägelser och svårigheter i stället för att undvika dem,
och att han ej utestängt något, som kunnat tjäna till frågans
belysning – då först har han rättighet att anse sitt
omdöme bättre än varje annan persons, vars åsikter ej
genomgått ett dylikt prov.

Det är icke för mycket begärt, att det som människosläktets
visaste medlemmar, de som äro mest berättigade
att lita på sitt eget omdöme, anse sig nödvändigt behöva
för att ernå en sådan tillit, det borde också den
blandning av ett fåtal visa och många dåraktiga individer,
som kallas allmänheten, underkasta sig.

Den ofördragsammaste av alla kyrkor, den romersk-katolska, tillåter
t. o. m., varje gång ett helgon skall kanoniseras, en s. k.
”djävulens advokat” att uppträda, och lyssnar tålmodigt
på honom. Man kan icke medgiva, synes det, den
heligaste man ärebetygelser efter döden, förrän allt, som
djävulen kan anmärka emot honom, blivit upptaget till
granskning. Till och med Newtons lagar skulle icke
åtnjuta ett så oinskränkt förtroende, som de nu göra, om
det icke vore tillåtet att diskutera dem. De åsikter, som
vi lita på allra mest, grunda sin visshet helt och hållet
på den ständiga uppfordran till hela världen att bevisa
dem vara ogrundade. I fall denna uppfordran icke
antages, eller om den antages, men försöken misslyckas, så
äro vi ännu långt ifrån visshet; men vi hava gjort det
bästa, som människoförståndets närvarande ståndpunkt
tillåter.

Vi hava icke försummat någonting för att giva
sanningen en möjlighet att uppnå oss; och om
meningsutbyte fortfarande står öppet, kunna vi hoppas att, så
framt en sannare åsikt gives, den skall varda funnen, så
snart människoförståndet förmår fatta den. Och under
tiden kunna vi trösta oss med att hava närmat oss så
nära intill sanningen, som det är möjligt efter våra
förhållanden. Detta är den grad av visshet, som är möjlig
att uppnå för ofullkomliga varelser, och det enda sättet
att uppnå den.

Eget nog medgiva nu somliga det berättigade i kravet
på fritt meningsutbyte, men motsätta sig, att detta krav
”drives till ytterlighet”.
De inse ej, att för så vitt
skälen för dessa fordringar icke vore giltiga i alla fall,
skulle de ej vara det i något. Det är besynnerligt, att de
ej märka, att de göra anspråk på ofelbarhet, då de väl
medgiva, att fritt meningsutbyte borde tillåtas i alla sådana
frågor, som kunna vara tvivelaktiga, men angående någon
särskild grundsats eller lära anse, att den ej bör få
diskuteras, emedan den är så viss, det vill säga, emedan
de äro vissa om, att den är viss. Att kalla en sats viss,
så länge det finns någon, som skulle vilja bestrida dess
riktighet, om han finge tillåtelse därtill, är att antaga, att
vi själva och de med oss liktänkande äro ofelbara domare,
som kunna döma utan att höra båda parterna.

I vår tid – vilken man skildrat såsom ”utblottad
på tro, men bävande för tvivlet” – då människorna
känna med sig, icke så mycket att deras åsikter äro sanna,
som att de ej veta, huru de skulle reda sig dem förutan,
grundar man den fordran, att dessa åsikter böra skyddas
från att offentligt angripas, icke så mycket på deras
sanning som på deras vikt för samhället.

Det finnes, påstår man, somliga trossatser, som äro så nyttiga för att
icke säga så oundgängliga för samhällets välfärd, att det
lika mycket är styrelsens plikt att upprätthålla dem som
att skydda vilket som helst av samhällets övriga intressen.
Man säger, att i fall, som äro så trängande och som
så uppenbart ligga inom området för styrelsens
pliktutövning, behöver den ej vara ofelbar för att anse sig
berättigad, ja, förpliktad att handla på grund av sin egen
mening, understödd av den rådande opinionen. Det påstås
också ofta och tänkes ännu oftare, att endast onda
människor kunna önska att rubba dessa nyttiga och
hälsosamma trossatser; och att det ej kan vara något ont uti
att hindra sådana människor i deras åtgöranden och att
förbjuda sådant, som endast dylika skulle vilja göra.
Personer med denna uppfattning göra berättigandet av
inskränkningar i yttrandefriheten till en fråga, icke om lärornas
sanning utan om deras nytta, och smickra sig med att
på detta sätt undgå beskyllningen att göra sig själva till
ofelbara domare över olika meningar.

Men de, som äro till freds härmed, märka ej, att anspråket
på ofelbarhet härigenom endast flyttas från ett område till
ett annat.

Även en åsikts nytta kan bli föremål för olika åsikter.
Den kan vara lika omtvistad, lika mycket bli föremål för
diskussion, och kräva diskussion lika mycket som åsikten
själv.

För att bestämt avgöra, att en åsikt är skadlig,
måste man vara ofelbar i lika hög grad som för att
avgöra, att den är falsk, så framt icke den åsikt man
fördömer har haft fullt tillfälle att försvara sig.
Det är
omöjligt att tillåta en kättare att förfäkta nyttan eller
oskadligheten av sin åsikt, på samma gång, som man
förbjuder honom att försvara dess sanning. En åsikts sanning
är en del av dess nytta. Och vi vilja veta, huruvida det
är önskvärt eller icke, att en mening skall bli trodd,
är det väl möjligt att därvid ej göra avseende på,
huruvida den är sann eller ej? Enligt den mening, som
hyllas, icke av de sämsta utan av de bästa människor,
kan ingen åsikt, som är motsatt sanningen, vara verkligt
nyttig. Och kan man väl hindra personer från att
framställa denna invändning, då man vill belägga dem med
ansvar därför, att de förneka en lära, som man försäkrar
dem vara nyttig, men som de tro vara falsk?

De, som hylla de allmänt antagna åsikterna, underlåta aldrig att
draga all möjlig fördel av denna invändning. Man skall
aldrig finna, att de behandla frågan om nyttan såsom
helt och hållet oberoende av frågan om sanningen. Tvärtom,
det är framför allt just emedan deras lära är ”sanningen”,
som de anse kunskapen därom eller tron därpå så
oundgänglig. Man kan aldrig åstadkomma någon klar
utredning av frågan om en åsikts nytta, så länge ett så
avgörande skäl (som att åsikten i fråga är ”sanningen”)
endast får användas på den ena sidan men icke på den
andra. Och när lagen eller allmänna opinionen icke tillåter,
att sanningen av en åsikt underkastas meningsutbyte, så
äro de i själva verket fullkomligt lika ofördragsamma
gentemot ett förnekande av åsiktens nytta. Det enda
medgivande de göra är, att åsikten möjligen icke är absolut
nödvändig eller att det icke är en positiv förbrytelse att
förkasta den.

För att fullständigare belysa, huru skadligt det är, att
man förbjuder uttalandet av vissa åsikter därför, att man
själv förkastat dem, torde det vara önskvärt, att vi
tillämpa vårt resonemang på några konkreta fall; och jag
väljer då framför andra dem, som äro minst gynnsamma
för mig – det vill säga sådana, i vilka skälen mot
yttrandefrihet både med avseende på sanningen och nyttan anses
starkast.

Antag, att den åsikt, man anfallit, är tron på Gud
och ett liv efter detta, eller någon av de allmänt
antagna, moraliska grundsatserna. Att strida på ett sådant
område innebär en stor fördel för en obillig motståndare;
ty han skall säkert säga (och mången, som icke önskar
vara obillig, skall säga det inom sig): ”är det dessa läror,
som ni icke anser tillräckligt vissa för att ställas under
lagens skydd? Är tron på Gud en sådan mening, att ni
påstår, att man gör anspråk på ofelbarhet, om man känner
sig viss därpå?”

Må det tillåtas mig att anmärka, att det icke är det, att man
känner sig viss på en mening (den må nu vara vilken som helst),
som jag kallar ett anspråk på ofelbarhet, utan att man företar sig
avgöra frågan för andra, utan att tillåta dem att höra, vad som
kan sägas från motsatta sidan. Ett sådant tilltag ogillar
och bestrider jag lika bestämt, om det också gjordes till
föremål för mina heligaste övertygelser. Huru säkert än
någon må vara övertygad icke blott om falskheten utan
om de farliga konsekvenserna av en åsikt – icke blott
om de farliga konsekvenserna utan (för att nyttja uttryck,
vilka jag eljes ogillar) om åsiktens osedlighet och gudlöshet,
så tillskriver han sig likväl ofelbarhet, ifall han vid
förfäktandet av denna sin enskilda åsikt, vore den än
understödd av hans fäderneslands och hans samtids allmänna
omdöme, hindrar motståndaren att försvara sin mening.

Och det är så långt ifrån, att detta anspråk på ofelbarhet
är mindre förkastligt eller mindre farligt därför, att åsikten
kallas omoralisk eller gudlös, att det fastmer i detta fall
varder allra mest ödesdigert. Ty det är just i sådana
fall, som människorna i förflutna tider hava begått dessa
förfärliga misstag, vilka uppväcka eftervärldens förvåning
och avsky. Det är i sådana fall, där vi uti historien finna
minnesvärda exempel på, att lagens arm har använts för
att utrota de bästa män och de ädlaste åsikter; med en
beklagansvärd framgång vad personerna beträffar, ehuru
några av åsikterna liksom på hån hava upplevat att bli
åberopade till försvar för ett liknande förfarande mot
sådana personer, som avvika från dem eller från den
antagna tolkningen av dem.

Man kan knappast för ofta erinra om, att det en gång
fanns en man vid namn Sokrates, vilken råkade i en
minnesvärd kollision med den lagliga myndigheten och
den då rådande, allmänna opinionen.

Denne man, som var född på en tid och i ett land, som överflödade
av stora personligheter, har av dem, vilka bäst kände både
honom och hans tid, blivit framställd för oss såsom den
ädlaste människa, som då levde; och vi veta, att han var
huvudmannen och förebilden för alla följande sedelärare,
upphovsmannen till så väl Platos höga ingivelser som
Aristoteles’ skarpsinniga utilitarism, vilka utgöra de båda
källådrorna till såväl etisk som varje annan filosofi. Denne
erkände mästare för alla de utmärkta tänkare, som sedan
levat – vars rykte ännu växer efter mer än två tusen år
och fullt ut uppväger alla övriga namn, som gjorde hans
fädernestad ryktbar – denne man blev dödad av sina
landsmän, sedan han blivit lagligen dömd för gudlöshet
och osedlighet. För gudlöshet, emedan han förnekade de
gudar, som erkändes av staten; hans åklagare försäkrade
till och med, att han icke trodde på några gudar alls.
För osedlighet, därför att han genom sin lära och
undervisning ”förförde ungdomen”. Dessa anklagelser fann
domstolen grundade (och det är all anledning att tro, att
den menade ärligt) och dömde den man, som sannolikt
gjort sig mer förtjänt om mänskligheten än någon annan
av sina samtida, att avlivas som en förbrytare.

Låt oss övergå från detta exempel på laglig
orättvisa till det enda, vars omnämnande efter domen över
Sokrates icke skulle bilda en antiklimax: till den händelse,
som ägde rum på Golgata för mer än aderton hundra år
sedan. Den man, som på dem, vilka bevittnade hans
levnad och lära, gjorde ett sådant intryck av sedlig storhet,
att aderton följande århundraden hava vördat honom såsom
den allsmäktige i egen person, blev skymfligt förd till
döden – varför? För hädelse!

Människorna icke blott misskände sin välgörare; de togo honom för
raka motsatsen till vad han var och behandlade honom såsom
hade han just varit ett sådant vidunder av gudlöshet, som
de nu själva anses för på grund av sitt handlingssätt mot
honom.

De känslor, varmed människorna nu betrakta dessa
beklagansvärda domar (i synnerhet den senare), göra
dem ytterst orättvisa i sitt omdöme om deras olyckliga
upphovsmän. Dessa voro, efter allt vad man vet, icke dåliga
människor, icke sämre än människor i allmänhet äro
snarare tvärtom. De voro män, som i fullt mått eller
något därutöver innehade sin tids och sitt folks religiösa,
moraliska och patriotiska känslor: just det slags människor,
som i alla tider, vår egen inbegripen, hava all utsikt att
genomvandra sin levnad tadelfria och aktade.
Översteprästen, som rev sönder sina kläder, då han hörde de ord
uttalas, som enligt hans folks uppfattning inneburo den
värsta förbrytelse, var efter all sannolikhet fullkomligt lika
uppriktig i sin fasa och avsky, som hela samlingen av
vördade och fromma män nu äro i sina religiösa och
moraliska känslor. Många av dem, som nu rysa över hans
handlingssätt, skulle hava gjort alldeles som han, om de
levat på hans tid och varit födda judar. De rättrogna
kristna, som hysa den föreställningen, att de, som stenade
de första martyrerna till döds, måste hava varit sämre
människor än de själva äro, borde komma ihåg, att en av
dessa förföljare var — Paulus.

Låt oss tillägga ännu ett exempel, det mest slående
av alla, såframt ett felsteg är ägnat att göra större
intryck, i samma mån som den person, som begått det,
är vis, och ädel. Om någonsin en regent haft anledning
att anse sig såsom den bäste och mest upplyste av sina
samtida, så var det den romerske kejsaren Marcus
Aurelius Antoninus. Oinskränkt härskare över hela den
civiliserade världen ådagalade han genom hela sitt liv icke
blott den mest obefläckade rättrådighet, utan även, vad
mindre kunde väntas av hans stoiska (Stoikerna voro forngrekiska
filosofer, som utmärkte sig genom en sträng sedelära, främmande
för alla vekare känslor, förakt för smärtan och jämnmod i alla livets
skiften.) uppfostran, det ömmaste hjärta. De få felgrepp, som tillskrivas
honom, betraktas alla såsom beroende på en för långt driven
efterlåtenhet, och hans skrifter, den antika andens högsta
etiska produkter, avvika knappast märkbart om ens något
från det, som är mest egendomligt för Kristi läror.

Denne man, som var en bättre kristen i allt, utom i ordets
dogmatiska betydelse, än snart sagt var och en av de till
namnet kristna härskare, som regerade efter honom,
förföljde kristendomen. Ehuru han stod på höjden av sin
tids utveckling och hade ett klart, ofjättrat förstånd och
en karaktär, som kom honom att av sig själv i sina
skrifter upptaga det kristna idealet, kunde han likväl icke
inse, att kristendomen var ett gott och icke ett ont för
den värld, mot vilken han kände sig hava så stora plikter.
Han visste, att det dåvarande samhället befann sig uti ett
beklagansvärt tillstånd. Men han insåg också, eller trodde
sig inse, att sådant det nu var, hölls det tillsamman och
hindrades från förfall genom tron på och vördnaden för
de antagna gudarna. Han ansåg det som sin plikt såsom
härskare att skydda samhället från att falla sönder, och
han kunde icke förstå, genom vilka nya band det skulle
kunna sammanhållas, om de gamla söndersletos. Den nya
religionen syftade ögonskenligen att upplösa dessa band.
För så vitt det således icke var hans plikt att antaga denna
religion, ansåg han det vara sin skyldighet att
undertrycka den, och då de kristnas gudalära icke syntes
honom sann eller av gudomligt ursprung, då denna
besynnerliga historia om en korsfäst gud icke föreföll honom
trovärdig, och då han icke kunde förutse, att ett system,
som uppgav sig helt och hållet vila på en grund, som
tycktes honom så fullkomligt otrolig, skulle varda det
medel till återupprättelse, som det i alla händelser sedan
har visat sig vara, så understödde denne, den mildaste och
älskvärdaste av filosofer och härskare, förföljelserna mot
de kristna i den allvarliga övertygelsen, att han därvid
uppfyllde en helig plikt.

Detta synes mig vara en av de mest tragiska företeelserna i hela
historien. Det är bittert att tänka, huru helt olika kristendomen
skulle hava gestaltat sig i världen, om den kristna tron hade blivit
antagen till statsreligion under Marcus Aurelius’ hägn i
stället för under Konstantins. Men det skulie vara lika
orättvist som stridande mot sanningen att förneka, att
icke Marcus Aurelius, när han straffade kristendomens
predikande, hade på sin sida vartenda ett av de skäl, som
kunna anföras till försvar för straffandet av
kristendomsfientliga läror.

Ingen kristen är fastare övertygad om,
att ateismen är en falsk och samhällsupplösande lära, än
Marcus Aurelius var övertygad om, att så var fallet med
kristendomen;
han, som av alla, vilka då levde, torde
hava varit den, som bäst kunde bedöma densamma. Så
framt icke någon av dem, som gilla, att förkunnandet av
åsikter belägges med straff, vill smickra sig med, att han
är visare och bättre än Marcus Aurelius – att han djupare
inträngt i sin tids visdom och på förståndets vägnar är
mera överlägsen sina samtida, att han är allvarligare uti
sitt sökande efter sanningen och mera uppriktigt hängiven
den sanning han funnit, så må han avstå från att för sig
och mängden i förening göra samma anspråk på
ofelbarhet, som Marcus Aurelius gjorde med så ödesdigra
följder.

Då religionsfrihetens motståndare inse omöjligheten av
att med några som helst skäl, vilka icke på samma gång
skulle rättfärdiga Marcus Aurelius, försvara användandet
av straff för undertryckande av irreligiösa läror, medgiva
de stundom, när de hårt angripas, riktigheten av denna
konsekvens och säga med d:r Samuel Johnson, att
kristendomens förföljare voro i sin fulla rätt; att förföljelse är ett
eldprov, som sanningen bör genomgå och alltid lyckligt
genomgår, enär lagliga straff i längden äro maktlösa emot
sanningen, ehuru de understundom på ett välgörande sätt
äro verksamma emot skadliga villfarelser. Denna metod
att försvara religiös ofördragsamhet är tillräckligt märklig
för att icke böra lämnas utan avseende.

En teori, som yrkar, att sanningen med rätta må
förföljas, därför att förföljelse icke förmår göra den någon
skada, kan icke beskyllas för uppsåtlig fientlighet mot
antagandet av nya sanningar; men desto mer förkastligt
är dess sätt att behandla de personer, vilka mänskligheten
har att tacka för dessa sanningar. Att upptäcka för
världen något, som är av stor vikt och varom man förut
var okunnig, att ådagalägga, att man har tagit miste i
någon livsfråga i andligt eller materiellt avseende, är väl
den största tjänst, som en människa över huvud kan göra
sina medbröder; och i vissa fall, såsom i fråga om de
första kristna eller reformatorerna, är den enligt dem,
vilka tänka som d:r Johnson, att anse såsom den
kostligaste gåva, som kunde tilldelas människorna.

Men att upphovsmännen till så storartade välgärningar vedergälldes
med martyrskap, att deras lön blev att behandlas som
de grövsta brottslingar, det var enligt denna åsikt icke en
beklagansvärd villfarelse och olycka, för vilken
mänskligheten borde kläda sig i säck och aska, utan sakernas
normala och rätta ordning. Den, som förkunnar en ny
sanning, borde i enlighet med denna åsikt behandlas på
samma sätt, som vid lokrernas (Ett folkslag i det gamla Grekland.)
lagstiftning framställaren av ett nytt lagförslag, vilken måste stå med
en snara om halsen för att kunna ögonblickligen strypas, om
folkförsamlingen efter att hava hört hans skäl, icke genast på
stället antog hans förslag. De som försvara detta sätt att
behandla sina välgörare, kunna icke antagas sätta stort
värde på själva välgärningen. Och jag tror, att denna
uppfattning endast förekommer bland det slags
människor, som anse, att nya sanningar må hava varit
önskvärda förr i världen, men att vi numera hava nog
av dem.

Men i själva verket är det talesättet, att sanningen
alltid triumferar över förföljelsen, en av dessa angenäma
villfarelser, vilka den ene upprepar efter den andre, tills
de slutligen övergå till ordspråk, men som motsägas
av all erfarenhet.

Historien överflödar av exempel på, att sanningen
blivit undertryckt genom förföljelse. Om den
också icke kan undertryckas för evigt, så kan den
likväl tillbakahållas under århundraden. Så t. ex., för att
endast tala om religiösa åsikter, frambröt reformationen
åtminstone tjugu gånger före Luther, men blev undertryckt.
Arnold av Brescia blev undertryckt. Fra Dolcino blev
undertryckt, Savonarola blev undertryckt. Albigenserna
blevo undertryckta. Likaså waldenserna, lollarderna och
hussiterna. Och även efter Luthers tid hade förföljelsen
framgång, varhelst man fullföljde den. I Spanien, Italien,
Flandern, Österrike blev protestantismen utrotad; och det
är mycket sannolikt, att den skulle hava rönt samma öde
i England, om drottning Maria hade fått leva eller
drottning Elisabet dött.

Förföljelsen har alltid segrat, utom där kättarnas
parti varit för starkt för att kunna med
tillräcklig kraft förföljas. Ingen förnuftig person lär kunna
draga i tvivel, att kristendomen skulle hava kunnat utrotas
i det romerska väldet. Den utbredde sig och blev
härskande, emedan förföljelserna endast voro tillfälliga,
endast varade under korta tider, vilka omväxlade med
långa mellanrum, under vilka kristendomen nästan ostört
fick utbreda sig.

Det är ett slags maklig känslosamhet att tro, att sanningen,
blott emedan den är sanning, har en inneboende kraft att betvinga
fängelse och bål, som lögnen saknar. Människorna äro ofta lika nitiska
i lögnens försvar som i sanningens, och påläggandet av tillräckligt
stränga, lagliga eller sociala straff skall i allmänhet vara
nog för att hejda bådas utbredande. Den verkliga fördel,
som sanningen äger, består däruti, att om en åsikt är
sann, så kan den undertryckas en, två eller många gånger,
men under tidernas lopp skall det i allmänhet finnas
personer, som upptäcka den på nytt, tills slutligen dess
återuppträdande infaller under en tiderymd, då den genom
gynnsamma omständigheter undgår förföljelse så länge, att
den hinner göra tillräckliga framsteg för att kunna motstå
alla kommande försök att undertrycka den.

Man skall måhända säga, att de, som framställa nya
åsikter, numera icke dömas till döden; vi äro icke som
våra fäder, vilka dräpte profeterna, vi till och med
uppresa gravvårdar åt dem. Ja, det är visserligen sant, att
vi icke längre döma kättare till döden, och att det
straff-mått, som nutidens tänkesätt möjligen skulle medgiva
även mot de mest fördärvliga åsikter, är icke tillräckligt
för att utrota dem. Men låtom oss icke smickra oss med,
att vi därför äro fria ens från den skamfläcken, att
förföljelser av detta slag kunna anställas med lagens tillhjälp.
Ännu kvarstå i lagen straff för vissa åsikter eller
åtminstone för deras uttalande och ännu i vår tid är
deras tillämpande icke så utan exempel, att det på
minsta sätt är otroligt, att de en dag kunna återupplivas
till sin fulla kraft.

Vid sommartinget år 1857 i grevskapet Cornwall i England blev
en olycklig man, som var känd för ett oförvitligt levnadssätt, dömd
till 21 månaders fängelse för det han yttrat och på en port skrivit några
ord, som angrepo kristendomen. Inom en månad därefter
blevo vid Old Bailey två personer vid två särskilda
tillfällen förvägrade att vara jurymän och den ene av dem
förolämpad av domaren och en av advokaterna, emedan
de ärligt förklarade, att de icke hade någon religiös tro;
och en tredje, en utlänning, förvägrades på samma grund
rättvisa gent emot en tjuv.

[[[Kommentar av översättaren till svenska: Den nyss
anförda förnekelseparagrafen tillämpades senast den
26 maj 1888, då ansvarige utgivaren av tidningen Socialdemokraten,
Hjalmar Branting, i Stockholm dömdes till 150 kronors böter och i
juni samma år, då Viktor E. Lennstrand i Örebro dömdes till 250
kronors böter, vilket senare straff i Svea hovrätt (hovrättsrådet
Widströms division) skärptes till 3 månaders fängelse. Båda domarna
fastställdes i högsta domstolen. Det förra åtalet föranstaltades av
statsrådet J. H. Lovén, det senare av justitieministern Axel
Bergström. — En redogörelse för den mängd hädelsemål, upplösningar
av sammankomster, förbud mot föredrags hållande m. m., som under
80talet ägde rum i vårt land, skulle bli alltför vidlyftig. Här må
endast i korthet anföras, att August Strindberg blev åtalad för
hädelse år 1884, men frikändes av juryn; justitieminister var N. H.
vult von Steyern. Ensamt Lennstrand blev 4 gånger åtalad för
hädelse i tryckt skrift (alla gångerna frikänd av juryn) och 5 gånger
för hädelse i muntliga föredrag. L. dömdes till 6 månaders
fängelse. Ã…r 1908 dömdes O. Ljungdahl efter hädelseparagrafen till
3 månaders fängelse för ett föredrag om ”Bibelgudens moral”, och
samma år likaledes professor Knut Wicksell till 2 månaders fängelse
för ”gäckeri med Guds heliga ord” i ett föredrag om sagan om
Jesu övernaturliga börd. Justitieminister var då G. A. Petersson.]]]

Detta skedde i kraft av den lagbestämmelsen, att ingen person
må tillåtas vittna inför domstol, som ej bekänner sig tro på en gud
(en gud vilken som helst är tillfyllest) och ett liv efter detta; vilket
är detsamma som att förklara sådana personer stående
utom lagen och uteslutna från domstolarnas skydd. Icke
nog med att de själva saklöst kunna plundras och mördas,
om inga andra eller endast med dem liktänkande äro
närvarande; utan även andra personer kunna utsättas för
detsamma, i fall bevisningen beror på de förras
vittnesmål. Detta stadgande är grundat på den förutsättningen,
att en ed är utan betydelse, då den avlägges av en person,
som ej tror på ett kommande liv
.

Men en dylik uppfattning bevisar mycken obekantskap med
historien – ty det är ett historiskt faktum, att i alla tider funnits ett
stort antal fritänkare, som utmärkt sig genom
rättskaffenshet och redlighet – och den kan icke gillas av någon,
som har den minsta aning om, hur många bland de
personer, vilka åtnjuta största anseende i världen såväl för
sina dygder som för sina talanger, äro kända åtminstone
av sina närmaste som fritänkare. Stadgandet motsäger
sig dessutom självt och uppriver sin egen grundval. Under
föregivande av, att ateister måste vara lögnare, gillar det
nämligen sådana ateisters vittnesbörd, som icke dra sig
för att ljuga, och förkastar deras, som hellre än att säga
en osanning trotsa det tadel, som åtföljer det offentliga
bekännandet av en föraktad tro.

Ett lagstadgande, som sålunda motsäger sig självt, kan endast
vidmakthållas såsom ett uttryck av hat, en kvarleva av förföljelse;
en förföljelse, som därtill har den egendomligheten, att just det,
varigenom man utsätter sig för densamma (nämligen att
man vill vara sann och ärlig), tydligt bevisar, att man icke
förtjänar den. Såväl lagbestämmelsen som den grundsats,
varpå den vilar, är knappt mindre förnärmande för de
rättrogna än för fritänkarna. Ty om den, som ej tror på
ett liv efter detta, nödvändigt är en lögnare, så följer
därav, att de, som tro därpå, endast av fruktan för helvetet
avhållas från lögn (om de eljest avhållas därifrån). Vi
vilja icke göra denna lags upphovsmän och försvarare den
orättvisan att förmoda, att de hämtat denna uppfattning
av kristlig dygd ur sitt eget medvetande.

Detta är nu visserligen blott obetydliga kvarlevor av
förföljelse och bör uppfattas icke så mycket som bevis
på förföljelselust som fastmer som ett exempel på en
mycket vanlig svaghet hos engelsmännen, som kommer
dem att finna ett dåraktigt nöje uti att söka bevara en
dålig grundsats, ehuru de i själva verket ej längre äro
nog dåliga att önska dess tillämpning i praktiken. Men
olyckligtvis ligger i det allmänna tänkesättets närvarande
beskaffenhet ingen säkerhet för, att den frånvaro av svårare
former av laglig förföljelse, som under den sista
mansåldern ägt rum, allt framgent skall få fortfara.

Nu för tiden störes sakernas vanliga gång lika ofta genom försök
att återuppliva ett gammalt ont som genom bemödanden
att införa ett nytt gott. Vad man nu yves över såsom ett
tecken till religionens återupplivande, är alltid hos
småsinnade och obildade själar lika mycket ett återupplivande
av skenheligheten; och där ett kraftigt frö till
ofördragsamhet ligger kvar uti allmänhetens känslor, såsom fallet
är med medelklassen hos oss, behövs det ej mycket för
att egga människor till verklig förföljelse mot sådana
personer, som de egentligen aldrig upphört att anse förtjänta
därav.En kraftig varning kan hämtas från tilldragelserna vid
tiden för Sepoyupproret i Indien. I den blandning av vår
nationalkaraktärs sämsta egenskaper, som då framträdde, intog religiös
förföljelselusta ett framstående rum. Fanatiska och hycklande prästers
utgjutelser från predikstolen må vara oförtjänta av uppmärksamhet;
men viktigare är, att huvudmännen för det evangeliska partiet
förklarade såsom sin grundsats för hinduers och muhammedaners
styrande, att man icke borde av allmänna medel lämna understöd åt
skolor, där bibeln icke läses, och såsom en nödvändig följd härav
icke låta några offentliga ämbeten beklädas av andra än verkliga
eller föregivna kristna.

Man berättar, att en understatssekretarare uti ett tal, som
han den 12 nov. 1857 höll till sina valmän, yttrat,
att ”den brittiska styrelsens fördragsamhet med deras tro (ett
hundrade millioner brittiska undersåtars tro), med den vidskepelse, som
de kallade religion, hade haft den verkan att fördröja det brittiska
namnets tillväxt och att hindra kristendomens välgörande
utbredning … Fördragsamhet vore en hörnsten för detta lands religiösa
frihet; men man borde icke missbruka detta dyrbara ord. Så, som
han förstode det, innebure det fullkomlig frihet för alla: fri
religionsutövning för alla kristna, vilkas religion vilade på samma
grund. Den innefattade fördragsamhet med alla bekännelser och
sekter av kristna, vilka trodde pd den ende återlösaren.” Jag
önskar fästa uppmärksamheten på det faktum, att en person, som
ansetts värdig att under en frisinnad regering bekläda ett högt
ämbete uti detta lands styrelse, uttalar den åsikten, att alla, som
icke tro på Kristi gudom, stå utom fördragsamhetens råmärken.
Vem kan efter detta vanvettiga uttalande överlämna sig åt den
illusionen, att religiös förföljelse har försvunnit för att aldrig
återkomma? Ty det är just detta & det är de åsikter och
känslor, människorna i allmänhet hysa gentemot dem,
som icke erkänna de trosläror, vilka de anse nödvändiga &
som åstadkommer, att vårt land icke är ett hemvist för
religiös frihet.

Sedan lång tid tillbaka ligger den huvudsakliga
olägenheten av de lagliga straffen däruti, att de
skärpa den sociala skammen. Det är den sociala skammen,
som är allra mest verksam;
och så verksam är den, att
uttalandet av åsikter, som samhället fördömer, är mycket
mindre vanligt hos oss än i många andra länder det öppna
förkunnandet av läror, som medföra risken av lagliga
straff. Över alla andra personer än sådana, vilkas
ekonomiska omständigheter göra dem oberoende av andras
välvilja, utövar den allmänna meningen i detta fall lika
stort inflytande som lagen; ty man kan lika gärna sitta i
fängelse som vara utesluten från möjligheten att förvärva
sitt livsuppehälle. De, som äro ekonomiskt oberoende och
som icke begära någon gunst av de maktägande eller av
samfund eller av staten, hava ingenting annat att befara
av uttalandet av vilken åsikt som helst, än att man skall
tänka och tala illa om dem; och för att fördraga detta
borde icke fordras något synnerligt hjältemod. Det finnes
intet skäl, att till förmån för sådana personer vädja till
medlidandet.

Men ehuru vi icke numera tillfoga olika tänkande
så mycket ont, som fordom var vanligt, skada
vi oss måhända själva lika mycket som någonsin genom
vårt sätt att behandla dem. Sokrates blev dödad, men
den sokratiska filosofien steg upp som solen på
himlavalvet och spred sitt ljus över andens hela värld. Kristna
blevo kastade för vilddjuren, men den kristna kyrkan
uppväxte till ett högt och lummigt träd, som snart höjde sig
över de äldre och mindre kraftiga och kvävde dem i sin
skugga.

Vår nuvarande rent sociala ofördragsamhet dödar
ingen, utrotar inga åsikter, men kommer folk att dölja
dem eller åtminstone att avhålla sig från varje kraftig
ansträngning för deras utbredande. Hos oss pläga kätterska
åsikter under ett årtionde eller en mansålder varken vinna
eller förlora mark i märkbar grad. De flamma aldrig upp
högt och vidsträckt utan fortfara att kola och pyra inom
de trånga kretsar av tänkare och forskare, bland vilka de
uppstå, utan att någonsin belysa människors allmänna
angelägenheter med vare sig ett sant eller ett falskt sken.

Och på detta sätt vidmakthålles ett sakernas tillstånd,
som för vissa sinnen är mycket tillfredsställande. Ty
därigenom bevaras, utan att man behöver tillgripa den
obehagliga åtgärden att bötfälla eller fängsla någon
människa, alla härskande meningar till det yttre orubbade,
under det att likväl sådana kättare, som äro behäftade
med den sjukdomen att tänka, icke äro absolut förvägrade
att bruka sitt förnuft. Ett bekvämt sätt att hålla fred i
tankens värld och att åstadkomma, att allt fortfar att gå i
de gamla spåren! Men priset för detta andliga
fredstillstånd är den fullständiga uppoffringen av allt moraliskt
mod hos människorna. Ett tillstånd, under vilket en stor
del av de mest verksamma och forskande andarna finna
det rådligast att hålla de allmänna grundsatser, varpå de
stödja sina övertygelser, gömda inom sig, och bemöda sig
att uti de uttalanden, som de rikta till allmänheten, så
vitt möjligt jämka sina slutledningar efter förutsättningar,
som de inom sig förkasta & ett dylikt tillstånd är icke
ägnat att framkalla de öppna och orädda karaktärer, de
logiska, helgjutna andar, som en gång utgjorde den
tänkande världens prydnad.

Det slags människor, som man kan vänta att
finna under ett dylikt tillstånd, äro antingen
sådana, som fullkomligt ansluta sig till de gängse
meningarna, eller ock hycklare, vilkas bevisning i alla viktiga
frågor är avsedd för deras åhörare, men icke är den, som
har övertygat dem själva. De, som undvika detta alternativ,
göra det genom att inskränka sina tankar och intressen
till sådana saker, om vilka man kan tala utan att råka in
på grundsatsernas område; med andra ord, till obetydliga,
praktiska angelägenheter, vilka skulle kunna ordna sig av
sig själva, om blott människoanden bleve starkare och
finge en mera vidsträckt synkrets, och vilka aldrig förrän
då skola komma i riktig ordning. Och under tiden
försummas det, som ensamt kan stärka och vidga
människoanden, nämligen fri och djärv forskning i de högsta
ämnen.

De, i vilkas ögon denna kättarnas tillbakadragenhet
icke synes vara ett ont, borde i första rummet besinna,
att den nödvändiga följden därav är, att aldrig någon ärlig
och grundlig diskussion av kätterska åsikter äger rum;
och att sådana åsikter, som icke skulle hålla stånd vid
en dylik diskussion, ingalunda försvinna, om de också
ej spridas. Men det är icke de kätterska andarna, som
lida mest genom bannlysandet av alla spörsmål, som icke
mynna ut i ”renläriga” slutsatser. Den största skadan
tillfogas dem, som icke äro kättare, och vilkas hela
andliga utveckling hämmas, vilkas förnuft kuvas av fruktan
för kätteri.

Vem kan beräkna, huru mycket världen förlorar
därigenom, att en mängd lovande intelligenser
ej hava nog stark karaktär för att väga fullfölja en
dristig, kraftig och självständig tankegång, så framt den
leder dem till något, som kunde anses ogudaktigt eller
omoraliskt? Bland dem kan man stundom finna personer
med stor samvetsgrannhet och med en skarp och förfinad
tankeförmåga, men som förnöta sitt liv med att genom
sofismer söka vederlägga ett förnuft, som de icke kunna
bringa till tystnad, och som uttömma sitt snilles hjälpkällor
på försök att bringa sitt samvetes och sitt förnufts
fordringar i överensstämmelse med den ortodoxa läran; vilket
måhända till slut ändå icke lyckas dem. Ingen kan vara
en stor tänkare, som icke erkänner, att en tänkares första
plikt är att följa sitt förnuft, till vilka slutsatser det än
må leda honom. Sanningen vinner mera till och med
genom villfarelsen hos en person, som med tillbörligt
studium och förberedelse tänker på egen hand, än genom
de riktiga åsikterna hos sådana, som endast hysa dem,
emedan de icke stå ut med att tänka själva.

Men det är icke uteslutande, ja, icke ens i första
rummet för att dana stora tänkare, som tankefrihet är av
nöden. Den är lika mycket eller till och med än mera
oundgänglig för att människor i allmänhet skola kunna
sättas i stånd att uppnå den grad av andlig utveckling,
varav de äro mäktiga
. Det har funnits och torde komma
att finnas enskilda stora tänkare även under tillstånd av
allmän andlig träldom. Men det har under ett sådant
tillstånd aldrig funnits och skall aldrig komma att finnas
ett andligen livskraftigt folk. Närhelst ett folk under
någon period har närmat sig ett sådant tillstånd, har detta
skett därigenom, att fruktan för kätterskt tänkande för någon
tid varit undanröjd. Men där det råder en tyst
överenskommelse, att grundsatser icke få bli föremål för
meningsutbyte, där diskussionen av de viktigaste frågor, som kunna
sysselsätta mänskligheten, betraktas som avslutad, där
kunna vi icke vänta att finna denna höga grad av allmän
andlig verksamhet, som gjort vissa perioder av historien
så märkvärdiga.

Aldrig hava, där man undflytt striden om de ämnen,
som äro stora och viktiga nog för att uppväcka
hänförelse, människornas sinnen blivit satta i rörelse
ända från botten, och sådana impulser givits, som stundom
höjt även personer av medelmåttigt förstånd till en
ståndpunkt, som är värdig tänkande varelser. På det senare
hava vi ett exempel i förhållandena i Europa under den
id, som följde omedelbart på reformationen; ett annat,
ehuru begränsat till kontinenten och till de mera bildade
klasserna, i de filosofiska rörelserna under senare hälften
av 1700-talet; och ett tredje av ännu kortare varaktighet
i den andliga jäsningen i Tyskland under den
Göthe-Fichteska tiden. Dessa perioder äro mycket olika med
avseende på de särskilda åsikter, som under var och en
av dem utvecklades; men de äro lika däruti, att under
alla tre auktoritetens ok var brutet.

Under dem alla hade ett gammalt andligt tyranni blivit avskaffat,
utan att något nytt ännu trätt i dess ställe. De impulser, som
under dessa tre perioder gåvos, hava gjort Europa till vad
det nu är. Varje särskild förbättring, som vunnit insteg
i människornas sinnen eller i samhällsförhållandena, kan
tydligt spåras tillbaka till någon av dem. Sedan någon
tid ser det ut, som om dessa impulser i det närmaste
hava uttömt sin kraft; och vi kunna icke vänta oss någon
ny, förrän vi åter hävda vår andliga frihet.

Låt oss övergå till andra delen av beviset och i
det vi lämna å sido den förutsättningen, att någon av de
härskande meningarna kan vara falsk, i stället antaga, att
de äro sanna, och undersöka, på vad sätt dessa meningar
sannolikt skola uppfattas, om deras sanning icke får fritt
och öppet granskas. Huru ovillig än en person, som har
en fast övertygelse, torde vara att medgiva, att hans åsikt
möjligen kan vara falsk, skall han likväl måhända inse,
att huru sann åsikten än må vara, kommer den, så vida
den icke grundligt, ofta och frimodigt får diskuteras, att
omfattas som en död dogm, icke som en levande
sanning.

Det finnes en klass av människor (lyckligtvis numera
icke så talrik som fordom), som tycka att det är nog, om en
person obetingat går in på, vad de anse såsom sant, även
om han icke har någon som helst kännedom om grunderna
för åsikten eller skulle kunna med framgång försvara
den ens mot de ytligaste angrepp. Om sådana personer
en gång lyckas få sin tro antagen på grund av auktoritet,
så tänka de naturligtvis, att ingenting gott men väl
åtskilligt ont skulle följa därav, att dess fria diskuterande
tillätes. Där deras inflytande har överhand, göra de det
nästan till en omöjlig sak, att de härskande meningarna
förkastas med förstånd och överläggning, ehuru de
fortfarande kunna förkastas fort och oförståndigt.

Ty att helt och hållet utestänga meningsutbyte är sällan
möjligt, och när det en gång får insteg, äro sådana
trosföreställningar, som icke grunda sig på övertygelse, färdiga
att giva vika för den svagaste tillstymmelse till bevis.
Men även om man också bortser från denna möjlighet
& om man antager, att den sanna åsikten kvarbliver i
medvetandet som en fördom, en tro, oberoende av varje
bevis och otillgänglig därför — så ligger det i öppen dag,
att detta icke är det sätt, varpå sanningen bör omfattas
av ett förnuftigt väsende. Det är icke att känna sanningen.
Sanningen på detta sätt omfattad är blott en övertro
mera, som händelsevis är fästad vid ord, vilka uttala en
sanning.

Om människornas förstånd och omdöme böra odlas
– något som åtminstone protestanterna icke förneka –
huru kunna väl dessa förmögenheter lämpligare övas hos
var och en än genom en undersökning av de frågor, som
röra honom så nära, att det anses nödvändigt för honom
att uti dem hava en mening? Om det finnes något,
som mer än allt annat bidrager till förståndets uppodlande,
så är det i sanning förvärvandet av kunskap om
grunderna för de åsikter, man själv äger. Vilken åsikt än
personer må hysa i frågor, uti vilka det är av yttersta
vikt, att man har en riktig åsikt, böra de vara i stånd att
bemöta åtminstone de vanligaste inkasten.

”Men,” torde någon säga, ”man kan lära dem
grunderna för deras åsikter. Det är icke nödvändigt, att
meningar blott mekaniskt eftersägas, därför att man aldrig
hört dem bestridas. Personer, som lära geometri, inprägla
icke blott lärosatserna i sitt minne, utan lära jämväl att
förstå bevisen; och det skulle vara oförnuftigt att påstå, att
de måste vara okunniga om grunderna för de geometriska
sanningarna därför, att de aldrig höra någon bestrida
eller söka vederlägga dem.” Utan tvivell En dylik
undervisning är tillräcklig i ett sådant ämne som matematik,
där ingenting alls kan sägas till försvar för en falsk åsikt.
Det är egendomligt för de matematiska sanningarna, att
alla skälen äro till förmån för den ena sidan. Där finnas
inga invändningar och inga svar på invändningar. Men i
alla frågor, där olikhet i åsikter är möjlig, beror sanningen
på ett utslag, som fälles mellan två grupper av stridiga
skäl.

Till och med inom naturvetenskaperna äro alltid
flere förklaringar av samma företeelse möjliga, t. ex. en
geocentrisk teori vid sidan av den heliocentriska, flogiston
vid sidan av syre.Den geocentriska teorien antager, att solen och planeterna
röra sig omkring jorden, den heliocentriska, att jorden och de
övriga planeterna röra sig omkring solen. (Den flogistiska teorien
lärde, att kroppar vid förbränning förlora ett gasformigt ämne
(flogiston), som förut fanns uti dem; den nyare åsikten antager, att
i stället en kemisk förening med syrgas därvid äger rum. )

Man måste uppvisa, varför denna ena teorien ej kan
vara den sanna, och förr än detta blivit uppvisat,
och vi inse, på vad sätt det har skett, förstå
vi icke grunderna för vår mening. Och om vi vända
oss till frågor, som äro oändligt mycket mera invecklade
än de nyss anförda, till moraliska, religiösa, sociala och
praktiska frågor, bestå tre fjärdedelar av bevisen för
varje bestridd mening i ett vederläggande av de skäl,
som synas tala till förmån för någon därifrån avvikande
åsikt.

Forntidens näst störste talare, Cicero, har meddelat
oss, att han alltid studerade sin motståndares sak med
lika stor, om icke större iver än sin egen. Det, som
Cicero sålunda använde såsom ett medel att vinna
framgång inför rätta, borde efterliknas av var och en, som
forskar på något område i avsikt att komma till sanningen.

Den, som endast känner till sin egen synpunkt i en sak,
känner den föga. Hans skäl kunna möjligen vara goda,
och kanske har ingen förmått att gendriva dem. Men
om han å sin sida är lika mycket ur stånd att vederlägga
skälen för den motsatta åsikten, om han icke ens vet,
vilka de äro, då har han ingen anledning att föredraga
den ena åsikten framför den andra.
Det förnuftigaste han
kunde göra vore att uppskjuta att fälla något omdöme i
frågan. Om han icke nöjer sig därmed, ledes han
antingen av auktoritetstro eller antager, såsom människor
i allmänhet göra, den åsikten, för vilken han känner den
största böjelsen. Och det är icke ens nog, att han får
höra motståndarens skäl av sina lärare, i det skick de
framställa dem och åtföljda av vad de erbjuda som
vederläggning. Detta är icke rätta sättet att låta motståndarens
skäl komma till sin rätt och få honom att fullt inse, vad
de innebära. Han bör få tillfälle att höra dem framställas
av personer, som verkligen tro på dem; som försvara dem
på allvar och därvid göra det yttersta de förmå. Han
måste lära känna dem i deras mest antagliga och
övertygande form; han måste känna hela tyngden av de
svårigheter, som en sann uppfattning av saken har att möta
och övervinna. I annat fall skall han aldrig kunna sätta
sig i verklig besittning av den del av sanningen, som
bemöter och undanrödjer dessa svårigheter.

Nittionio bland hundrade av vad man kallar personer med uppfostran
befinna sig i denna belägenhet, även om de kunna tala
vitt och breit för sina meningar. Det är möjligt, att deras
åsikt är sann, men med hänsyn till vad de verkligen veta
om den, kunde den lika gärna vara falsk. De hava aldrig
satt sig in i de personers uppfattning, som tänka olika
med dem, och övervägt, vad sådana personer skulle hava
att säga; och följaktligen känna de i själva verket icke
den lära, som de bekänna. De känna icke till de delar
därav, som förklara och försvara de övriga; de
resonemang, som visa, att en sak, som skenbart strider mot en
annan, låter sig därmed förena, eller att av två till
utseendet starka skäl det ena och icke det andra bör
föredragas. För alla de delar av sanningen, som äro de
avgörande och bestämma en sakkunnig persons omdöme,
äro de främmande; och ingen känner dessa delar, som
icke opartiskt och fördomsfritt har hört båda parterna och
bemödat sig att se bådas skäl i den starkaste belysning.

Så väsentligt är detta för en verklig insikt i moraliska
och allmänt mänskliga spörsmål, att om en viktig sanning
icke har några vedersakare, så måste man föreställa sig,
att sådana finnas och att förse dem med de starkaste
skäl, som den skickligaste ”djävulens advokat” skulle
kunna tänka ut.

Låt oss antaga, att en fiende till tankefriheten för
att försvaga styrkan av detta bevis skulle invända, att det
ingalunda är nödvändigt, att folk i allmänhet få veta och
förstå allt, som av filosofer och teologer kan sägas för
eller emot deras åsikter. Vanligt folk behöver alls icke
vara i stånd att avslöja en fyndig motståndares alla
misstag och felslut. Det är alldeles tillräckligt, att det
alltid finnes någon, som är i stånd att bemöta dem, så att
ingenting, som skulle kunna missleda okunniga personer,
kvarstår ovederlagt. Personer med medelmåttigt förstånd,
vilka blivit undervisade om de viktigaste grunderna för de
sanningar, som inskärpts hos dem, böra lita på auktoritet
för resten och göras uppmärksamma på, att de varken
hava kunskaper eller förmåga nog för att besegra alla
svårigheter, som kunna uppställas, utan böra nöja sig med
vissheten om, att alla invändningar, som man gjort, blivit
vederlagda eller kunna vederläggas av dem, som blivit
särskilt undervisade för detta ändamål.

Även om man åt denna uppfattning gör det yttersta
medgivande som de kunna fordra, vilka hava de minsta
anspråken på det mått av insikt uti en sanning, som bör
åtfölja tron därpå, så äro likväl skälen för fritt
meningsutbyte i intet avseende försvagade. Ty även enligt denna
åsikt böra ju människorna hava någon förnuftig säkerhet
för, att alla invändningar blivit på ett tillfredsställande
sätt vederlagda; men hur skola de kunna vederläggas, om
det, som tarvar vederläggning, icke får uttalas?

Eller hur kan man veta, att vederläggningen är tillfredsställande,
om vedersakarna icke få något tillfälle att försvara den
motsatta meningen? I alla händelser måste ju åtminstone
filosoferna och teologerna, vilkas uppgift är att bemöta
inkasten, göra sig förtrogna med dessa i deras mest
besvärande form, även om sådant icke är nödvändigt för
allmänheten; och detta kan icke ernås med mindre,
än att de få fritt uttalas och framställas i den
gynnsammast möjliga dager. Den katolska kyrkan har ett eget
sätt att gå till väga vid denna vanskliga uppgift. Hon
drar en skarp gräns emellan sådana personer, som
tilllåtas antaga troslärorna på grund av övertygelse, och
sådana, som måste antaga dem på god tro. Hon
medgiver visserligen ingendera klassen något val med avseende
på det, som skall antagas, men hon både tillåter och
uppmuntrar prästerna, åtminstone sådana bland dem, till
vilka hon kan hysa fullt förtroende, att sätta sig in uti
motståndarnas inkast för att kunna besvara dem, och att
för detta ändamål läsa kätterska böcker. För lekmän
medgives icke detta annat än efter särskilt tillstånd, som
är svårt att erhålla. Denna lära erkänner således, att
kunskap om kättarnas åsikter är nyttig för lärarna, men
finner likväl utan självmotsägelse lämpligt att förvägra alla
andra sådan kunskap; och giver sålunda åt ”eliten” mera
andlig odling, ehuru icke större andlig frihet än åt massan.

Genom detta påfund lyckas hon ernå det slags andliga
överlägsenhet, som hennes avsikter kräva. Ty, ehuru
odling utan frihet aldrig har skapat en stor och frisinnad
ande, så kan den likväl åstadkomma en fyndig advokat
för en sak. Men i protestantiska länder är denna utväg
avskuren, ty protestanterna påstå (åtminstone i teorin), att
ansvaret för vars och ens religiösa övertygelse måste bäras
av honom själv och ej får kastas på lärarna. Emellertid
är det i våra dagar omöjligt att utestänga obildade
personer från sådana skrifter, som läsas av de bildade. Om
mänsklighetens lärare skola kunna få kännedom om allt,
som de önska veta, så måste det vara tillåtet att utan
inskränkning skriva och offentliggöra vad som helst.

Om nu de skadliga verkningarna av bristen på fri
diskussion (under förutsättning av, att de antagna meningarna
äro sanna) vore inskränkta till, att personer lämnas i
okunnighet om grunderna för dessa meningar, så kunde
man tycka, att detta är, om också ett intellektuellt, dock
icke något moraliskt ont, och att det icke förminskar
värdet av dessa åsikter i fråga om deras inflytande på
karaktären. Men det är ett faktum, att vid frånvaro av
meningsutbyte förgätas icke blott grunderna till en lära,
utan även själva dess mening. De ord, som förkunna den,
uppväcka icke längre de idéer, eller i alla händelser endast
somliga av de föreställningar, som de ursprungligen
framkallade. I stället för en varm övertygelse och en levande
tro kvarstå endast ett antal fraser, bibehållna genom vanan.
Den friska kärnan är borta och blott skalet återstår. Man
kan icke nog allvarligt studera och begrunda de viktiga
kapitel uti människosläktets historia, som upptagas och
utfyllas av detta faktum.

Det belyses detta faktum, av erfarenheten om nästan
alla etiska lärors och religiösa trosbekännelsers historia.

Dessa läror och bekännelser äro fulla av innehåll och liv
för dem, som givit dem upphov, eller för upphovsmännens
omedelbara lärjungar. Deras mening fortfar att kännas
med oförminskad styrka eller uppnår till och med ännu
fullare medvetenhet, så länge man strider för att giva
läran eller bekännelsen övermakt över andra trosläror.
Slutligen blir hon antingen härskande, blir ”den allmänna
meningen”, eller också hejdas dess framsteg; hon
bibehåller det område, hon vunnit, men upphör att spridas
vidare. När ettdera av dessa resultat uppnåtts, blir striden
mattare och dör småningom bort. Trosläran har nu vunnit
en ställning såsom en allmänt antagen mening eller
åtminstone en tillåten sekts eller fraktions åsikt. De, som
hylla den, hava i allmänhet ärvt, icke antagit densamma;
och övergång från en sådan troslära till en annan sker
endast undantagsvis samt utgör i mycket ringa mån
föremål för bekännarnas tankar. I stället för att såsom i
början ständigt vara på sin vakt antingen för att försvara
sig mot hela världen eller för att bringa hela världen på
sin sida, hava de slagit sig i ro, och, om de kunna undgå
det, varken lyssna de till inkast emot sin tro, eller oroa
oliktänkande, om sådana finnas, med försök att hävda dess
företräden. Från denna tidpunkt kan man vanligen datera
avtagandet av en trosläras livaktighet. Vi höra ofta, huru
religionslärare av alla bekännelser beklaga sig över
svårigheten att i sina åhörares sinnen upprätthålla en så livlig
uppfattning av den sanning, de till namnet bekänna, att
den genomtränger deras känslor och inverkar bestämmande
på hela deras leverne. Så länge trosläran ännu kämpade
för sin tillvaro, klagade man icke över sådana svårigheter.

Till och med de ringare kämparna visste och kände då,
vad de stredo för, insågo olikheterna mellan deras och
andras bekännelser. Vid detta skede i varje troaläras
tillvaro fanns det många, som hade utfört dess grundsatser
i alla tankens former, övervägt och betraktat dem från
alla viktiga synpunkter, erfarit hela den inverkan på
karaktären, som tron på denna lära kunde framkalla hos
ett av henne helt och hållet genomträngt sinne. Men när
den övergått till en nedärvd tro, som mottages passivt,
icke aktivt — då man icke längre i samma grad som i
början tvingas att använda sin kraft på de spörsmål, som
trosläran föranleder, uppstår småningom en växande böjelse
att av trosläran glömma allt utom formlerna och att lämna
den ett slappt och dött bifall, liksom om dess antagande
på god tro befriade från nödvändigheten att göra den
levande i medvetandet eller att pröva den genom personlig
erfarenhet. Och slutligen upphör den nästan helt och hållet
att hava något som helst inflytande på människornas
inre liv. Då inträffa de fall, som i vår tid äro så talrika,
att de nästan utgöra flertalet, där trosläran liksom stannar
utom själen och gör den hård och oemottaglig för alla
andra inflytelser på våra högsta formögenheter. Den visar
sin makt genom att hindra varje djup och levande
övertygelse att få insteg, och uträttar själv intet för förstånd
eller hjärta, om ej att stå där som skiltvakt för att hålla
dem båda tomma.

I vilken grad lärosatser, som i sig själva voro
ägnade att göra det djupaste intryck på själen, kunna
begravas däri såsom döda trosartiklar utan att förverkligas
i föreställning, känsla eller förstånd, därpå har man ett
exempel uti det sätt, varpå flertalet bekännare nu omfatta
kristendomens läror. Med kristendomen förstår jag här
detsamma, som alla kyrkor och sekter mena därmed,
nämligen de läror och grundsatser, som innehållas i Nya
Testamentet. Dessa betraktas såsom heliga och antagas
såsom lagar av alla, som bekänna sig till kristendomen.

Och likväl är det knappt för mycket att påstå, att icke
en kristen av tusen inrättar eller bedömer sitt handlingssätt
efter dess lagar. Den måttstock, han rättar sig efter, är
hans nations, hans klass’, hans sekts vanor. Han har
således å ena sidan en samling av etiska grundsatser,
vilka han tror att en ofelbar visdom förlänat honom,
såsom regler för hans leverne, och å den andra sidan
en mängd alldagliga meningar och vanor, som till en
viss grad överensstämma med somliga av dessa
grundsatser, i mindre grad med andra och rent av stå i strid
med ännu andra av dem, och som på det hela taget utgöra
en sammanjämkning av den kristna trosläran med det
världsliga livets intressen och inflytelser. Den förra ägnar
han sin hyllning, de senare sin verkliga lydnad. Alla
kristna tro, att de fattiga och ringa och de, som lida
förföljelse av världen, äro saliga; att det är lättare för en
kamel att gå genom ett nålsöga, än för en rik man att
inkomma i himmelriket; att de icke skola döma, på det
att de icke må varda dömde; att deskola alls intet svärja;
att de skola älska sin nästa så som sig själva; att om
någon tager deras mantel, skola de giva honom kjorteln
med; att de icke skola sörja för morgondagen; att om
de vilja varda fullkomliga, så skola de sälja allt vad de
äga och giva åt de fattiga. Och de hyckla icke när de
säga, att de tro dessa saker.

De tro dem verkligen så, som människorna tro allt,
som de städse hört berömmas och aldrig motsägas.

Men är det fråga om den levande tro, som bestämmer
vårt handlingssätt, så tro de på dem jämnt upp
så mycket, som det är brukligt att handla efter dem.
Satserna sådana de stå där äro tjänliga att slå
motståndare med; och det förstås, att de om möjligt
framställas såsom skäl för vad helst personer göra, som de
anse berömligt. Men om någon ville påminna dessa
människor om, att samma satser fordra en oändlighet av saker,
som de aldrig ens tänkt på att göra, så skulle han därpå
ingenting annat vinna än att bli räknad bland dessa föga
omtyckta personer, vilka lägga an på att vara bättre än
annat folk. Trossatserna hava intet inflytande på vanliga
bekännare, äro icke en makt i deras själar. Man har av
gammal vana en viss vördnad för deras ordalydelse, men
ingen känsla, som kan göra dem levande i sinnet. Och
när det gäller handling, ser man sig omkring efter A eller
B för att erfara, huru långt man bör gå uti att lyda
Kristus.

Vi kunna vara förvissade om, att förhållandet bland
de första kristna icke var sådant utan ett helt annat.
Hade det varit som nu, skulle kristendomen aldrig uppväxt
från en obetydlig sekt bland de föraktade judarna till det
romerska väldets religion. När deras fiender sade: ”se,
hur de kristna älska varandra” (en anmärkning, som
sannolikt ingen skulle göra numera), hade dessa säkerligen
en mycket livligare känsla av, vad deras tro innebar, än de
någonsin sedan haft.
Detta är sannolikt huvudorsaken till,
att kristendomen nu gör så små framsteg i att utsträcka
sitt område och ännu efter aderton århundraden nästan
uteslutande är inskränkt till europeerna och deras
avkomlingar. Och bland de strängt religiösa, som taga sina
läror på allvar och fästa större betydelse vid dem, än folk
i allmänhet gör, händer det vanligen, att den del av deras
troslära, som sålunda är jämförelsevis levande för deras
sinnen, är den, som förskriver sig från Luther, Calvin
eller Knox eller någon annan sådan person, som står deras
egen karaktär mycket närmare. Vad Kristus lärt har
däremot endast en passiv tillvaro i deras sinnen, och
åstadkommer knappast någon annan verkan än den, som
blotta åhörandet av så kärleksfulla och milda ord medför.

Det finnes utan tvivel många skäl, varför de läror, som
äro utmärkande för en sekt, bibehålla mera livaktighet än
de, som äro gemensamma för alla sekter, och varför
religionslärarna göra sig större möda att hålla de förras
betydelse vid liv. Men en orsak är tydligen den, att dessa
utmärkande läror äro omtvistade och oftare måste försvaras
mot uppenbara vedersakare. När ingen fiende längre är
inom synhåll, insomna både lärare och lärjungar på
sin post.

Detsamma gäller i allmänhet taget om alla traditionella läror
& sådana, som innehålla vishets- och levnadsregler,
lika väl som moral och religion. I varje språk och
litteratur finnas en mängd allmänna satser om livet,
både om vad det är, och hur man däri bör uppföra sig;
satser, som var och en känner till, var och en upprepar
eller åhör med bifall, och vilka betraktas som erkända
sanningar, men vilkas betydelse de flesta först då lära
inse, när erfarenheten — vanligen en smärtsam erfarenhet
— gjort dem till en verklighet för dem. Huru ofta händer
det icke, att smärtan av någon oförutsedd olycka eller
missräkning kommer en person att uti sitt minne återkalla
något ordspråk eller allmänt talesätt, som han känt sedan
barndomen och vars mening skulle hava bevarat honom
från denna olycka, om han någonsin förut hade förstått
den så, som han nu gör. Härtill finnas visserligen andra
orsaker än frånvaron av meningsutbyte: många sanningars
mening kan icke till fullo förstås, förrän personlig
erfarenhet gjort dem till vår egendom. Men även dessas
mening skulle hava blivit mycket bättre insedd och det,
som blivit insett, mycket djupare inpräglats i själen, om
människor vore vana vid att höra skäl uppställas för och
emot en sak av personer, som förstå den. Människornas
olyckliga böjelse att upphöra att tänka över det, som
de icke längre tvivla på, är orsaken till hälften av
deras misstag.

En samtida författare uttrycker sig ganska
träffande, då han talar om en ”avgjord åsikts djupa
sömn
”.

Huru? torde någon fråga, är då frånvaron av
enstämmighet ett oeftergivligt villkor för sann kunskap? Är det
nödvändigt, att en del av människosläktet skall framhärda
i villfarelse, för att andra skola sättas i stånd att uppnå
sanningen? Måste en troslära upphöra att vara verklig
och levande, så snart den blivit allmänt antagen, och är
aldrig en sats fullkomligt insedd och förstådd, så framt
icke något tvivel därpå kvarstår? Så snart människorna
enhälligt antagit en sanning, måste då denna sanning gå
under i deras inre? Man har hittills trott, att
upplysningens högsta mål och skönaste resultat skulle vara att
mer och mer ena människorna i kännedomen om alla
viktiga sanningar; skall då upplysningen räcka blott så
länge, som den ännu icke fullbordat sitt verk? Skola
stridens frukter gå förlorade, så snart segern blivit
fullständigt vunnen?

Jag påstår icke något sådant. Under mänsklighetens
framåtskridande skall antalet av de lärosatser, vilka icke
längre omtvistas eller betvivlas, ständigt tillväxa; och
människosläktets lycka skulle nästan kunna mätas efter antalet
och vikten av de sanningar, som nått de stadium, att de
lämnas oantastade. Att i den ena punkten efter den andra
varje allvarlig strid upphör, är ett nödvändigt skede uti
en menings stadgande; ett stadgande, som är lika
välgörande, om meningen är sann, som farligt och
olycksbringande, om den är falsk. Men ehuru denna småningom
skeende förminskning av meningsskiljaktighetens område
är nödvändig i detta ords båda bemärkelser, i det den är
på en gång oundviklig och oundgänglig, så är det därför
icke sagt, att alla dess följder måste vara välgörande.
Förlusten av ett så viktigt hjälpmedel till en verklig och
levande uppfattning av sanningen, som det, vilket ligger i
nödvändigheten av att ständigt vara redo att förklara den
för och försvara den mot vedersakare, är visserligen icke
tillräcklig att uppväga vinsten av dess allmänna erkännande
men innebär dock ett icke obetydligt avdrag från denna
vinst.

Där man icke längre äger denna fördel, vore det
enligt min åsikt önskvärt, att våra lärare försökte att
skaffa en ersättning därför; att de vidtoge någon anordning
för att göra frågans svårigheter lika klara och levande för
lärjungens medvetande, som om de framkastades emot
honom av någon för hans omvändelse ivrande kämpe för
den motsatta åsikten.

Men i stället för att söka utfinna nya metoder för
detta ändamål har man låtit de metoder gå förlorade, som
man fordom ägde. Den sokratiska dialektiken, på vilken
vi hava ett så storartat exempel uti Platons dialoger, var
en metod av detta slag. Det var egentligen en negativ
diskussion om filosofiens och livets stora frågor, som med
fulländad skicklighet var inrättad i det syftet att övertyga
vem som helst, som endast tillägnat sig den härskande
meningens allmänna talesätt, att han icke förstod saken,
att han hittills icke fäst någon bestämd mening vid de
läror, han bekände; på det att han, när han blev varse
sin okunnighet, skulle finna den väg, varpå han kunde
ernå en fast övertygelse, grundad på en klar uppfattning
av såväl lärornas mening som av bevisen för dem.
Disputationerna i medeltidens skolor hade ett liknande
ändamål. De åsyftade, att man skulle kunna försäkra sig om,
att lärjungen förstod sin egen mening och (såsom en
nödvändig förutsättning härför) den motsatta åsikten, och
sålunda kunde försvara den förra och vederlägga den senare.

Dessa disputationer hade emellertid det obotliga felet, att
de grundsatser, på vilka man stödde sig, voro hämtade
från auktoriteter, icke ur förnuftet; och även såsom övning
för förståndet voro de i varje avseende underlägsna den
mäktiga dialektik, som utbildade förståndet hos Sokrates’
lärjungar. Men den moderna bildningen har båda slagen
att tacka för vida mer, än man vanligen är böjd att
medgiva; och den nuvarande uppfostringsmetoden har intet,
som i minsta mån ersätter någondera. En person, som
erhåller all sin undervisning av lärare eller ur böcker,
undgår kanske frestelsen att låta sig nöja med det, som
han sålunda fått inpluggat, men han nödgas icke att höra
båda parterna.

I följd härav träffar man även bland tänkare ganska
sällan sådana, som känna båda sidornas åsikter.

Och den svagaste delen av det, som var och en
säger till försvar för sina åsikter, är den, varmed han
avser att bemöta invändningar. Det är en vana nu för
tiden att tala föraktligt om negativ kritik – d. v. s. den,
som uppvisar bristerna i teorier och missförhållanden i
det praktiska livet utan att framställa positiva sanningar.
En sådan negativ kritik skulle visserligen vara torftig nog
såsom slutresultat; men såsom ett medel att uppnå positiv
kunskap eller en övertygelse, som är värd detta namn,
kan den icke skattas nog högt. Och till dess människorna
åter systematiskt övas i en sådan negativ kritik, skall det
finnas blott ett fåtal stora tänkare och över huvud taget
en låg intellektuell ståndpunkt inom alla forskningsgrenar
utom matematik och naturvetenskap. I inga andra ämnen
förtjäna någons meningar namnet kunskap, så vida han icke,
antingen förmådd därtill av andra eller självmant, genomgått
samma andliga process, som skulle hava varit oundviklig,
ifall han hade utkämpat en meningsstrid med verkliga
motståndare. Hur oförnuftigt är det då icke att, när det
av sig självt erbjudes oss, lämna å sido det, som är så
oundgängligt och så svårt att åstadkomma, ifall det saknas.
Om det således finnes personer, vilka bestrida en härskande
åsikt, eller skulle göra det, om det tillätes dem av lagen
och allmänna meningen, så böra vi tacka dem därför,
uppmärksamt lyssna till dem, och glädja oss över, att
någon vill göra för oss, vad vi annars själva med mycket
större besvär borde söka åstadkomma, om vi fäste någon
vikt vid fastheten och livaktigheten av vår övertygelse.

Det återstår ännu att tala om en av huvudorsakerna
till att meningsskiljaktighet är nyttig och skall så förbli,
ända till dess människosläktet har uppnått en grad av
andlig utveckling, som för närvarande synes vara oändligt
avlägsen.

Vi hava hittills betraktat endast tvenne
möjligheter: att den rådande meningen kan vara falsk och
följaktligen någon annan mening sann; eller att den rådande
meningen är sann, i vilket fall en konflikt med den
motsvarande villfarelsen är av väsentlig vikt för en klar
uppfattning och livlig känsla av dess sanning.

Men det finnes ett tredje fall, som är vanligare än
något av de förra, nämligen då stridiga meningar, i stället
för att vara den ena sann och den andra falsk, dela
sanningen sinsemellan så, att den kätterska åsikten är ägnad
att fullständiga den sanning, varav den antagna åsikten
endast innehåller en del. Gängse åsikter om saker, som
icke äro direkt påtagliga för några sinnen, äro ofta
sanna, men innehålla sällan eller aldrig hela sanningen.

De äro en del av sanningen, stundom en större, stundom
en mindre del, men överdrivna, förvrängda och skilda
från de sanningar, av vilka de borde åtföljas och
begränsas. Kätterska meningar å andra sidan höra
vanligen till de undertryckta och försummade sanningar, vilka
slitit de band, som hållit dem bundna, och antingen söka
att förlikas med den sanning, som kan ligga uti det
allmänna föreställningssättet, eller sätta sig upp däremot med
lika stort anspråk på ofelbarhet, som om de innehölle hela
sanningen. Det senare fallet har hittills varit det vanliga,
ty ensidighet har alltid varit regel bland människorna och
mångsidighet undantag. Vid ett omslag i allmänna
meningen stiger därför vanligen en del av sanningen tillbaka,
då en annan framträder. Till och med framsteg, som
skulle lägga en ny sanning till de gamla, sätta för det
mesta endast en ofullständig sanning i stället för ett annan
sådan; och förbättringen består huvudsakligen däruti, att
det nya fragmentet av sanning är mera behövligt, mera
lämpat efter tidens krav än det, som det ersätter. Och
då de härskande åsikterna, även om de vila på en sann
grund, äro så ofullständiga, så borde varje åsikt, som
innehåller något av den del av sanningen, som en härskande
mening förbiser, betraktas såsom dyrbar, huru bristfällig
och förvirrad den än må vara för övrigt.

Ingen, som lugnt bedömer mänskliga angelägenheter, borde
finna någon anledning att harmas över, att de, som bringa till vår
kännedom sanningar, dem vi i annat fall skulle hava förbisett,
förbise några av dem, som vi inse. Snarare skall han
betänka, att så länge den allmänt erkända sanningen är
ensidig, är det mera önskvärt än eljest, att även den icke
erkända sanningen har ensidiga försvarare. Ty sådana
äro vanligen de mest energiska och de som hava största
utsikten att draga en motsträvig uppmärksamhet till det
korn av vishet, som de framställa, såsom vore det hela
sanningen.

När sålunda t. ex. under 1700-talet nästan alla bildade
och alla de av de obildade, som leddes av de förra, voro
försjunkna i beundran för den så kallade civilisationen och
för den moderna vetenskapens, litteraturens och filosofiens
under, och då de i sitt överskattande av olikheten mellan
samtidens och forntidens människor invaggade sig i den
tron, att hela skillnaden var till deras egen fördel, så
var det med en särdeles välgörande verkan, som
Rousseaus paradoxer slogo ned som bomber mitt ibland dem,
skingrade den kompakta massan av ensidiga åsikter och
tvungo dess spillror att återförena sig i en bättre form
med upptagande av nya beståndsdelar. Icke därför, att
de härskande åsikterna på det hela taget voro fjärmare
från sanningen än Rousseaus. Tvärtom, de voro henne
närmare, de innehöllo mera positiv sanning och mycket
mindre villfarelse. Men det fanns i Rousseaus läror en
betydlig mängd av just de sanningar, som den härskande
opinionen saknade; dessa hava förts med uti åsikternas
ström och utgöra den avlagring, som ligger kvar, sedan
floden sjunkit undan. Att enkelhet i levnadssättet är av
högt värde, att ett konstlat sällskapslivs tvång och hyckleri
har ett demoraliserande inflytande, äro tankar som aldrig
utslocknat i odlade sinnen, sedan Rousseau utgav sina
skrifter; och de skola i sin tid utöva sin tillbörliga verkan,
ehuru de för närvarande behöva hävdas lika väl som
någonsin, och hävdas med handling, ty ord hava i denna
sak nästan uttömt sin verkan.

I fråga om politiken anser man redan allmänt, att
både ett parti för upprätthållande av den bestående
ordningen och ett parti för framåtskridande och reform äro
nödvändiga förutsättningar för ett sunt samhällstillstånd; tills
endera har utvidgat sin andliga synvidd därhän, att det på
samma gång blir ett ordnings- och framstegsparti, som
förstår skilja emellan det, som bör bevaras, och det, som
bör förkastas. Vartdera av dessa partier härleder sin
nytta från det andras bristfälligheter; men det är till stor
del oppositionen från motpartiet, som håller dem båda
inom sunda och förnuftiga gränser. Så framt icke de
meningar, som hylla demokrati och aristokrati,
förmögenhet och jämlikhet, samarbete och konkurrens, lyx och
umbärande, socialism och individualism, frihet och disciplin
och alla andra stående motsatser uti det praktiska livet,
uttalas lika fritt och förfäktas och försvaras med lika
skicklighet och kraft, är det ingen utsikt, att båda elementen
skola erhålla sitt tillbörliga inflytande; den ena vågskålen
skall alltid nödvändigt gå upp, när den andra sjunker.

I det praktiska livet är sanningen i så hög grad en fråga
om förlikning av motsatser, att endast få personer äro nog
skarpsinniga och opartiska att genom en dylik jämkning
närma sig det rätta; och detta måste ernås genom den
våldsamma processen av ett fälttåg mellan stridande, som
fäkta under fientliga baner. Om uti någon av de nyss
uppräknade, öppna frågorna endera åsikten har bättre
anspråk på icke blott att föredragas utan att uppmuntras
och understödjas, så är det den, som för tillfället råkar
tillhöra minoriteten. Ty det är denna åsikt, som vid
ifrågavarande tillfälle representerar de försummade intressena,
den del av mänsklig lycka, som är i fara att icke tillgodoses
som sig bör. Jag vet, att i vårt land ingen ofördragsamhet
utövas mot lika tänkande i de flesta av dessa frågor.

Jag har anfört dem för att genom talrika och erkända exempel
visa allmängiltigheten av den satsen, att endast genom
meningsskiljaktighet är det under människosläktets
nuvarande tillstånd någon utsikt för sanningens alla sidor att
bliva tillgodosedda. Om personer finnas, som bilda ett
undantag från världens skenbara enhällighet i någon fråga,
så är det alltid sannolikt, att, även om världen har rätt,
de, som avvika, hava någonting att säga, som är värt
att höras av de övriga, och att sanningen skulle förlora
något genom deras tystnad.

Man skall måhända invända: ”Men några allmänt
antagna grundsatser, isynnerhet uti de högsta och viktigaste
frågor, äro mera än halvsanningar. Den kristna sedeläran
till exempel är hela sanningen i fråga om moralen, och
om någon förkunnar en moral, som avviker därifrån, så är
han helt och hållet på villovägar.”

Som detta fall i praktiskt hänseende är det viktigaste
av alla, så kan intet lämpa sig bättre för en prövning av
den allmänna grundsatsen. Men innan vi undersöka,
vad den kristna sedeläran är eller icke är, är det
nödvändigt att bestämma, vad som menas med uttrycket
den kristna sedeläran. Om man därmed menar Nya
Testamentets sedelära, så förundrar det mig, att någon,
som erhållit sin kunskap därom direkt ur denna bok, kan
antaga, att den gav sig ut för eller var ämnad att innefatta
en fullständig sedelära. Evangelierna hänföra sig alltid
till en förut befintlig sedelära och inskränka sina
föreskrifter till de punkter, där denna borde rättas eller
ersättas genom mera omfattande och högre. De uttrycka
sig därjämte i mycket allmänna ordalag, ofta omöjliga att
tolka efter bokstaven och som besitta snarare poesiens eller
vältalighetens förmåga att göra intryck än en lagstiftnings
noggrannhet. Att därur upprätta en etisk lärobyggnad har
aldrig varit möjligt utan att man tagit Gamla Testamentet till
hjälp, som visserligen har ett detaljerat system, men ett
system, som i många avseenden är barbariskt och avsett
för barbariska folk. Paulus, en förklarad fiende till detta
judarnas sätt att tolka och fullständiga mästarens lära,
hänför sig likaledes till en förut befintlig sedelära,
nämligen grekernas och romarnas; och hans råd till de kristna
äro i betydlig mån ett försök att lämpa sig efter denna,
till och med i den utsträckning, att han öppet gillar
slaveriet.

et som kallas kristen, men hellre borde heta
teologisk moral, är icke Kristus’ och apostlarnas verk, utan
har ett mycket senare ursprung. Den har småningom blivit
uppbyggd av den katolska kyrkan under de fem första
århundradena, och ehuru den icke obetingat antagits av
protestanterna, har den dock blivit mycket mindre förändrad
av dem, än man kunde vänta. I allmänhet hava de nöjt
sig med att skära bort de tillägg, som blivit gjorda under
medeltiden, och varje sekt har ersatt dem med nya tillägg,
lämpade efter sin tid och sina böjelser.

Att människosläktet står i en stor tacksamhetsskuld till denna sedelära
och dess första förkunnare, är jag den siste att vilja förneka;
men jag drar icke i betänkande att påstå, att den i många
viktiga punkter är ofullständig och ensidig, och att, så framt
ej idéer och känslor, vilka äro främmande för densamma,
hade inverkat på utvecklingen av det europeiska livet och
karaktären, skulle de mänskliga angelägenheterna nu befinna
sig i ett vida sämre tillstånd än som är fallet. Den
kristna moralen (nämligen vad man kallar så) bär helt och
hållet prägeln av en reaktion; den är till stor del en
protest emot hedendomen. Dess ideal är snarare negativt
än positivt; passivt snarare än aktivt; oskuld snarare än
storsinthet; ett avhållande från det onda snarare än ett
ihärdigt uppsökande av det goda.

Man har träffande anmärkt, att i dess föreskrifter budet
”du skall icke” otillbörligt överväger budet ”du skall”.

I sin fasa för sinnligheten har den gjort askesen
(självplågeri, späkning) och sedan, genom en så småningom
skeende jämkning av denna, laguppfyllelsen till sin avgud.
Den framhåller hoppet om saligheten och fruktan för helvetet
såsom rätta och tjänliga bevekelsegrunder för ett dygdigt
liv. I detta avseende står den långt under de bästa av
forntidens sedeläror, och den gör allt vad den kan för
att giva sedligheten en i grunden självisk karaktär, i det
den skiljer varje människas pliktkänsla från hennes
medmänniskors intressen, utom för så vitt egennyttiga
bevekelsegrunder bjuda henne att se dem till godo.

Den är huvudsakligen en lära om passiv lydnad; den inskärper
undergivenhet för alla faktiskt bestående myndigheter, vilka
vi visserligen icke böra lyda, när de ålägga oss något,
som religionen förbjuder, men mot vilka vi dock icke
böra göra motstånd, än mindre uppror, även om de
tillfoga oss aldrig så stora orättvisor. Och under det att
plikter mot samhället i de bästa hedniska folks moral
intaga ett oproportionerligt stort rum och otillbörligt
inkräkta på individens rättmätiga frihet, så är uti den rent
kristna etiken hela detta område av förpliktelser knappt
omnämnt eller erkänt.

Det är i Koranen, icke i Nya Testamentet, som vi läsa följande sats:
”En härskare, som sätter en person till en syssla, då det uti hans rike
finnes en annan person, som är dugligare därtill, syndar emot
Gud och emot staten.” Den lilla hänsyn, som enligt våra
nuvarande seder tages till idén om plikter mot det
allmänna, härrör från grekiska och romerska, icke från
kristna källor; liksom ock i det enskilda livets moral &
vad som kan finnas av själsstorhet, högsinthet, personlig
värdighet och till och med hederskänsla, härrör från
den rent mänskliga, icke religiösa sidan av vår uppfostran
och aldrig skulle hava kunnat växa upp ur moraliska
grundsatser, enligt vilka den enda förtjänst, som öppet
erkännes, är lydnad.

Jag påstår lika litet som någon, att dessa brister med
nödvändighet vidlåda den kristna sedeläran, på vilket sätt
hon än må uppfattas, eller att de många uti ett
fullständigt moralsystem oundgängliga satser, som hon saknar,
icke skulle kunna låta förena sig med henne. Ännu mindre
skulle jag vilja påstå detta om Kristus’ egna läror och
föreskrifter. Jag tror, att Kristus’ ord äro allt, som de,
för så vitt jag kan förstå, voro ämnade att vara; att de
icke äro oförenliga med något, som en omfattande moral
fordrar; att allt, som är förträffligt i moraliskt avseende,
kan inläggas uti dem, utan att man gör mera våld på
deras ordalag än var och en gjort, som sökt ur dem
uppbygga ett praktiskt system av levnadsregler. Men det
är i fullkomlig överensstämmelse härmed att antaga, att
de endast innehålla, och voro avsedda att innehålla, en del
av sanningen; att många viktiga delar av den högsta
sedlighet icke tillgodoses eller ens åsyftas i de läror av
kristendomens stiftare, som traditionen bevarat, och att
de blivit fullkomligt åsidosatta i det moralsystem, som den
kristna kyrkan upprättat på grundvalen av dessa läror.

Om det förhåller sig så, är det efter min åsikt ett stort
misstag att framhärda uti försöket att i den kristna läran
finna de fullständiga regler för vårt handlingssätt, vilka
dess upphovsman blott ville hävda och uppliva, men endast
delvis själv framställa. Jag tror, att denna ensidiga
uppfattning är på väg att bliva ett stort ont i praktiskt
hänseende, därigenom att den i hög grad försvagar verkan av
den moraliska undervisning och uppfostran, som åtskilliga
personer nu omsider bemöda sig om att åstadkomma.

Jag fruktar högeligen, att om man söker utbilda sitt
förstånd och sina känslor efter en uteslutande religiös
förebild och lämnar å sido dessa världsliga mönster (som de
må kallas i brist på ett bättre namn), vilka förut ägde
bestånd vid sidan av den kristna sedeläran och
kompletterade henne, i det de mottogo något av hennes ande och
i henne ingöto något av sin, så skall resultatet bliva, och
är redan nu, en låg, krypande och slavisk karaktär,
vilken, hur den än må underkasta sig det, som den anser
vara den högsta viljan, likväl är oförmögen att höja sig
till eller med sympati omfatta föreställningen om den
högsta godheten. Jag tror, att andra etiska system än de,
som kunna härledas från uteslutande kristna källor, måste
äga bestånd vid sidan av den kristna etiken för att
åstadkomma mänsklighetens moraliska pånyttfödelse; och att
det kristna systemet icke utgör något undantag från den
regeln, att, så länge människoförnuftet är ofullkomligt,
sanningens intresse fordrar tillvaron av olika meningar.

Det är icke nödvändigt, att man behöver ringakta de
moraliska sanningar, som kristendomen innehåller, därför
att man upphör att ringakta dem, som den icke innehåller.
Där en sådan fördom eller ensidighet förefinnes, är den
utan gensägelse ett ont; men ett ont, som vi icke alltid
kunna hoppas att undgå, utan måste betrakta såsom priset
för ett ovärderligt gott. Mot de anspråk på att vara hela
sanningen, som en del av sanningen gör, bör och måste
man emellertid protestera; och om en reaktionär impuls
skulle göra dem, som protestera, i sin tur orättvisa, så
må denna ensidighet beklagas, men måste fördragas. Om
de kristna vilja lära fritänkare att vara rättvisa emot
kristendomen, så borde de själva vara rättvisa mot
fritänkarna. Det kan icke lända sanningen till något gagn
att blunda för det faktum, som är känt av alla, vilka
hava den ringaste kunskap om litteraturhistorien, att en
gtor del av de ädlaste och mest värdefulla, etiska lärdomar
hava skänkts oss icke blott av män, som ej kände, utan
även av män, som kände och förkastade den kristna
läran.

Jag vill icke påstå, att även den mest oinskränkta
frihet uti att framställa alla möjliga åsikter skulle göra
slut på olägenheterna av religiöst eller filosofiskt
sektväsende. Om personer med inskränkt förstånd allvarligt
omfatta en sanning, så kan man vara viss på, att den
skall komma att förfäktas och i många hänseenden
efterlevas så, som om ingen annan sanning funnes till i
världen, eller åtminstone ingen, som kunde begränsa
eller modifiera den förra. Jag vet ganska väl, att alla
åsikter hava en benägenhet att bliva ensidiga, och att
denna benägenhet icke kan avhjälpas även genom det
friaste meningsutbyte, utan till och med ofta ökas och
tillväxer därigenom, i det att sanningar, som borde hava
insetts men ej blivit insedda, förkastas med desto större
häftighet, emedan de framställts av personer, vilka man
betraktar som motståndare.

Men det är icke på lidelsefulla partigängare utan på lugnare
och mera opartiska åskådare av striden, som denna brottning
av olika meningar utövar sin välgörande verkan. Icke uti den
våldsamma striden mellan delar av sanningen, utan uti det
tysta undertryckandet av dess ena hälft, ligger det onda, som
man bör frukta. Det finnes alltid hopp, då personer
nödgas höra båda partierna; det är, då de endast lyssna
till den ena parten, som villfarelser stelna till fördomar
och sanningen själv upphör att hava sanningens verkan,
i det den genom överdrift förvandlas till osanning. Och
alldenstund få själsegenskaper äro mera sällsynta än den
domareförmåga, som kan fälla ett rättvist utslag mellan
två parter, av vilka blott den ena har någon advokat till
sitt försvar, så har sanningen utsikt att segra endast i den
mån varje sida därav, varje mening, som innehåller någon
del av sanningen, icke blott finner försvarare, utan även
försvaras så, att den kan göra sig hörd.

Vi hava nu visat, att tanke- och yttrandefrihet är
nödvändig för mänsklighetens andliga välfärd (på vilken
all annan välfärd beror), och det på fyra särskilda grunder,
som vi vilja i korthet sammanfatta:

För det första: Vi kunna icke veta, om icke den
åsikt, som undertryckes, möjligen är sann; att förneka
detta är att göra anspråk på ofelbarhet.

För det andra: Även om den undertryckta åsikten
skulle vara en villfarelse, kan den innehålla och innehåller
mycket ofta en del av sanningen; och eftersom den
allmänna eller härskande meningen i en fråga sällan eller
aldrig omfattar hela sanningen, är det endast genom kampen
mellan motsatta meningar, som den ofullständiga sanningen
har någon utsikt att fullständigas.

För det tredje: Till och med om den rådande meningen
skulle vara icke blott sanning utan hela sanningen, så
skall den, så framt icke dess kraftiga och allvarliga
bekämpande tillåtes och verkligen äger rum, hos de flesta,
som antaga den, endast bliva ett slags fördom, enär man
icke förstår eller frågar efter dess förnuftiga grunder.

Och icke blott detta utan, för det fjärde, åsikten själv
kommer då i fara att gå förlorad eller bliva maktlös och
berövad sitt livgivande inflytande på karaktär och
handlingssätt; dogmen övergår till en rent yttre bekännelse, som
icke förmår verka något gott, utan endast hindrar en
verklig och innerlig övertygelse att växa upp ur förnuft
eller personlig erfarenhet.

Innan vi lämna frågan om tankefriheten, torde det
vara lämpligt att med några ord bemöta dem, som
visserligen medgiva, att uttalandet av vilken mening som helst
bör tillåtas, men endast- på det villkor, att det sker på
ett hovsamt sätt, och att gränserna för ett ärligt
meningsutbyte icke överskridas.

Mycket kunde sägas om möjligheten av att bestämma,
var dessa gränser i så fall borde dragas. Om det skulle
betraktas sora avgörande, att de, vilkas mening man anfaller,
anse sig förnärmade, så visar, som jag tror, erfarenheten,
att detta äger rum, så ofta anfallet är kraftfullt och
verksamt, och att varje motståndare, som anfaller dem häftigt,
och som de hava svårt att bemöta, synes dem vara en
oförsynt motståndare, isynnerhet om han visar värme för
sin sak. Men ehuru denna anmärkning är mycket viktig i
praktiskt avseende, går den helt och hållet upp uti ett
annat, mycket viktigare inkast. Det sätt, varpå en åsikt
förfäktas, kan utan tvivel, även om åsikten är sann, vara
mycket klandervärt och må i så fall med rätta strängt
tadlas. Men de viktigaste överträdelserna i detta avseende
äro av den beskaffenhet, att det är nästan omöjligt att
leda dem i bevis, annat än då någon tillfälligtvis själv
förråder sig. De svåraste felen äro sofistisk bevisning,
undanhållande av fakta och skäl, förvrängning av
sakförhållanden eller misstydning av den motsatta åsikten.

Men allt detta utföres, även i sin svåraste form, så ofantligt
ofta i fullkomligt god tro av personer, vilka icke anses
åsom okunniga eller oskickliga, att det sällan är möjligt
att på tillräckliga grunder med gott samvete stämpla en
dylik falsk framställning såsom ens moraliskt straffvärd;
och ännu mindre bör lagen blanda sig uti detta slags
polemiska företeelser.

Vad åter angår det, som vanligtvis anses allra mest
oförsvarligt i en diskussion, nämligen användandet av
skymford, sarkasmer, personliga förolämpningar och dylikt, så
skulle avlysandet av dessa vapen förtjäna mera sympati,
om man någonsin föresloge att förbjuda dem lika mycket
på båda sidor. Men vad man önskar är endast att
inskränka deras användning mot den härskande meningen.
Gentemot minoritetens mening åter kunna de icke blott
användas utan allmänt ogillande, utan förskaffa i allmänhet
den, som nyttjar dem, beröm för redligt nit och rättmätig
förtrytelse. Och dock, vilken skada deras användande än
må medföra, är den störst, när de brukas emot den
jämförelsevis försvarslöse; och vilken den oberättigade fördel
än må vara, som kan dragas av detta sätt att förfäkta en
åsikt, tillfaller den nästan uteslutande de härskande
meningarna. Den svåraste oförrätt av detta slag, som kan
begås under en meningsstrid, är att brännmärka den, som
försvarar den motsatta åsikten, såsom en dålig och omoralisk
människa. För tillvitelser av detta slag äro särskilt
de utsatta, som hysa en misshaglig åsikt.

Ty de äro i allmänhet få till antalet oeh hava obetydligt
inflytande, och ingen annan än de själva är synnerligen intresserad
av att se till, att rättvisa göres dem. Men det ligger i
sakens natur, att bruket av detta vapen är förnekat dem,
som anfalla en härskande åsikt; ty de kunna aldrig
använda det utan att skada sig själva och, även om de
kunde det, skulle de därigenom endast försämra sin sak.
I allmänhet kunna aldrig meningar, som äro motsatta de
allmänt antagna, göra sig hörda, med mindre än att de
uttryckas i utsökt hovsamma ordalag och med det mest
sorgfälliga undvikande av onödiga förnärmelser; och från
denna regel kunna de knappast någonsin ens i ringa mån
avvika utan att förlora mark. Däremot avskräcker ett
obegränsat tadel från den härskande meningens sida på
ett mycket verksamt sätt folk från att antaga avvikande
åsikter och lyssna till dem, som framställa sådana.

I sanningens och rättvisans intresse vore det därför av
långt större vikt att inskränka det senare användandet
av nedsättande ordalag än det förra. Om man vore
nödsakad att välja, så vore det t. ex. mycket viktigare att
förhindra sårande angrepp mot otron än mot religionen. Men
det ligger i Öppen dag, att lag och myndigheter icke böra
göra några som helst inskränkningar å någondera sidan.
Den allmänna meningen däremot borde uttala sin dom
efter omständigheterna i varje särskilt fall; så att den
ogillar var och en, vilkendera sidan han än må tillhöra,
som i sitt uppträdande brister i ärlighet eller ådagalägger
illvilja, skenhelighet eller ofördragsamhet, och efter
förtjänst hedrar envar, han må hysa vilken åsikt som helst,
som har nog lugn att inse och nog heder att erkänna,
vad hans motståndare och deras meningar i verkligheten
äro, utan att överdriva något till deras skada och utan
att undanhålla något, som talar eller kan anses tala till
deras fördel. Häri består den offentliga diskussionens
sanna moral; och om den också ofta kränkes, så gläder
jag mig likväl åt den tanken, att många finnas, som i stor
utsträckning iakttaga den, och ännu flera, som
samvetsgrant sträva att närma sig densamma.

Läs nummer tre här!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: