Skip to content

John Stuart Mill – Om Friheten (Kapitel 3)

september 30, 2011

(Markeringarna har bloggskaparen gjort. Läs del 2 här!)

Om individualitetens betydelse för det allmänna bästa.

I det föregående har jag visat, att var och en bör
äga rättighet att utan någon inskränkning bilda och uttala
sina åsikter; och jag har ådagalagt, huru fördärvliga
följderna bli såväl uti intellektuellt som moraliskt hänseende,
om icke denna frihet erkännes eller i händelse av
motstånd erövras. Låt oss nu undersöka, huruvida icke på
samma grunder var och en också bör ha rätt att handla
i överensstämmelse med sina åsikter & att tillämpa dem
i sina levnadsförhållanden, utan något vare sig fysiskt
eller moraliskt hinder från hans medmänniskors sida, så
länge risken och faran endast kan drabba honom själv.

Detta sista förbehåll är naturligtvis oeftergivligt. Ingen
kan begära samma frihet för handlingar som för åsikter.
Tvärtom, även åsikter förlora sin karaktär av ostrafflighet,
när de uttalas under sådana förhållanden, att de direkt
verka som uppmaning till en brottslig handling. En sådan
åsikt t. ex. som att spannmålshandlare uthungra de fattiga,
eller att enskild egendom är stöld, bör få passera oantastad,
om den endast sprides i tryck, men den må med rätta
bestraffas, om den muntligt uttalas till en uppretad folkhop,
som samlat sig framför en spannmålshandlares bostad, eller
om den i form av proklamation utdelas i en dylik hop.
Handlingar av vad slag som helst, vilka utan någon
berättigad orsak skada andra, kunna och måste i viktigare
fall med nödvändighet underställas det allmänna ogillandets
kontroll och fordra i nödfall aktivt ingripande. Så till
vida måste individens frihet begränsas, att han ej äger
rättighet att skada andra.

Men om han tager sig till
vara för att komma andras rättigheter för nära och för
att störa andra i vad som rör dem, men handlar i
enlighet med sina åsikter och böjelser i saker, som röra
honom ensam, så äro samma skäl, vilka bevisade
tankefrihetens berättigande, också tillräckliga att ådagalägga, att
han bör tillåtas att obehindrat omsätta sina åsikter i
handling på sin egen risk. Att människorna icke äro ofelbara,
att deras sanningar till största delen äro halva sanningar,
att samstämmighet i åsikter ej är önsklig, så framt den
ej är resultatet av den mest fullständiga och fria
jämförelse mellan motsatta meningar, att således
meningsskiljaktighet ej är att anse som ett ont, utan tvärtom
som ett gott, intill dess nämligen människosläktet har
vunnit en vida större förmåga, än det för närvarande äger,
att se och utforska sanningens alla sidor: allt detta är
grundsatser, vilka lika väl kunna tillämpas på människors
handlingar som på deras åsikter.

Lika nyttigt som det är, att skiljaktiga meningar förefinnas, så länge
människosläktet är ofullkomligt, lika nyttigt är det, att man
försöker olika sätt att leva, att fritt utrymme lämnas för
olikheter i karaktären, för så vitt icke någon oförrätt
tillfogas andra, och att värdet av olika sätt att leva prövas
genom erfarenhet, så snart någon anser tjänligt att
försöka ett sådant. Med ett ord, det är önskvärt, att uti
saker, som icke omedelbart röra andra, individuell
självständighet gör sig gällande. Där icke en persons egen
karaktär, utan andras vanor äro rättesnöret för hans
handlingssätt, där saknas en av de väsentligaste
beståndsdelarna i mänsklig lycka, ja, själva huvudvillkoret för
individuellt och socialt framåtskridande.

Den största svårigheten vid genomförandet av denna
grundsats torde ligga icke i utfinnandet av medel för att
vinna ett erkänt mål, utan i de flesta människors
likgiltighet för just detta mål. Om man insåge, att individens
självständiga utveckling är en väsentlig del av hans lycka;
att den icke endast har lika stor betydelse, som det man
betecknar med uttrycken civilisation, undervisning,
uppfostran, kultur, utan är en nödvändig del av och villkor
för allt detta, så vore det icke någon fara för, att
friheten skulle underskattas, och uppdragandet av gränsen
mellan individens frihet och samhällets myndighet skulle
icke erbjuda någon synnerlig svårighet. Men olyckan är,
att individens självständighet i det allmänna föreställningssättet
knappast erkännes hava något inneboende värde
eller förtjäna något avseende för dess egen skull.

Flertalet, som är till freds med de vägar, på vilka människorna
nu vandra (ty det är ju på dem, som de kommit till sin
nuvarande ståndpunkt), kan icke inse, varför dessa vägar
icke skulle vara goda nog för alla och envar; och vad
mera är, uti de flesta moraliska och sociala reformatorers
ideal spelar icke individuell självständighet någon roll, utan
betraktas snarare med misstroende såsom ett besvärligt
och motsträvigt hinder för det allmänna antagandet av
det, som dessa reformatorer efter sitt omdöme anse vara
bäst för människosläktet.

Få personer utom Tysklands
gränser förstå ens meningen av den lära, vilken den både
som lärd och statsman så framstående Wilhelm von
Humboldt utvecklat i ett av sina verk, nämligen ”att människans
ändamål, det vill säga det, som föreskrives oss av
förnuftets eviga och oföränderliga bud, icke det, som
obestämda och övergående önskningar ingiva oss, är den högsta
och mest harmoniska utveckling av våra själsförmögenheter
till ett fullkomligt och sammanhängande helt”, och
att följaktligen det mål, ”mot vilket varje människa
oavbrutet bör sträva och vilket i främsta rummet de
böra taga till ögonmärke, som vilja utöva inflytande
på sina medmänniskor, är själsförmögenheternas och
utvecklingens självständighet”; att härtill två saker
erfordras, nämligen ”frihet och olikhet i levnadsförhållanden
och att på detta sätt alstras ”självständig kraft
och mångfaldig omväxling”, vilka förena sig till
”originalitet”. (Ur Wilhelm von Humboldt, Ideen zu einem Versuch, die
Grenzen der Wirksamkeit des Staats zu bestimmen.)

Men huru litet än människor äro vana vid en sådan
lära som Humboldts, och huru överraskande det än må
förefalla dem, att någon sätter så stort värde på
individualiteten, är det emellertid klart, att det härvid blott är
fråga om en gradskillnad. Ingen vill väl uppställa som
något ideal, att man uteslutande bör söka efterlikna andra.
Ingen skulle vilja förneka, att var och en har rätt att
låta sitt levnadssätt och sina enskilda handlingar bära
prägeln av hans egna åsikter och skaplynne. Å andra
sidan skulle det vara oförnuftigt att begära, att folk borde
leva så, som om världen icke hade lärt något, förrän de
kommo dit, och som om erfarenheten ännu icke hade
ådagalagt någonting rörande fördelarna av vissa
levnads-och handlingssätt framför andra.

Ingen nekar, att människor i ungdomen böra undervisas och
uppfostras så, att de lära känna och göra sig till godo de resultat,
som den mänskliga erfarenheten vunnit. Men att på självständigt
sätt tolka och använda erfarenheten utgör just en till full
utveckling kommen människovarelses företrädesrättighet
och bestämmelse. Det tillhör honom själv att utforska,
i vad mån denna erfarenhet rätteligen bör tillämpas på
hans egna omständigheter och hans karaktär. Andra
personers traditioner och seder äro till en viss grad bevis
på, vad deras erfarenhet lärt dem; såsom sannolika bevis
därpå bör han fästa tillbörligt avseende vid dem. Men
för det första kan det hända, att deras erfarenhet varit
för inskränkt, eller att de måhända tolkat den oriktigt,
och för det andra kan deras tolkning, om den också är
riktig, vara olämplig för honom.

Sedvanor äro till för vanliga förhållanden och för vanliga karaktärer;
men hans förhållanden och karaktär äro kanske ovanliga. Och för
det tredje: ehuru sedvanorna både kunna vara goda såsom
sådana och passande för honom, så skall likväl det, att
han följer en sed blott såsom sed, icke framkalla eller
utveckla hos honom någon av de egenskaper, som särskilt
tillhöra människans företräden. Människans förmåga av
uppfattning, omdöme, urskillning, intellektuell verksamhet
och t. o. m. moralisk överlägsenhet övas endast i det
hon gör ett val.

Den, som gör någonting endast därför
att det är vanligt, gör intet val. Han får ingen övning
varken i att avgöra eller att åstunda vad som är bäst.
De intellektuella och moraliska krafterna utvecklas liksom
kroppskrafterna endast genom övning.

När en person utför en handling endast därför att andra göra så,
tagas hans förmögenheter lika litet i anspråk, som då han tror
något endast därför, att andra tro det. Om skälen för en
åsikt icke äro bindande för hans eget omdöme, så stärkes
icke detta utan skall sannolikt försvagas därigenom, att
han antager åsikten; och om bevekelsegrunderna till en
handling icke överensstämma med hans känslor och
karaktär, göra de endast (där det icke är fråga om
vänskap o. s. v. för andra eller hänsyn till deras rätt) hans
känslor och karaktär tröga och försoffade i stället för
livliga och energiska.

Den som låter ”världen” eller sitt hörn av världen
utstaka sin levnadsplan, har icke behov av någon annan
förmåga än förmågan att efterapa. Men den, som själv
utstakar sin bana, tar i anspråk alla sina förmögenheter.
Han måste använda iakttagelseförmåga för att se,
eftertanke och omdöme för att förutse, ihärdighet för att
samla materialier för avgörandet, urskillning för att besluta
och, då han har beslutat, fasthet och självbehärskning för
att fullfölja sitt beslut. Och dessa egenskaper behöver
och utvecklar han jämnt upp i den mån, som han
bestämmer sitt handlingssätt i överensstämmelse med sitt eget
omdöme och sina egna känslor. Det är möjligt, att han
kan ledas in på en god väg och avhållas från dåliga, utan
något av allt detta; men hurudant blir då hans värde som
människa? Det är i själva verket icke blott vad
människorna göra, som är av vikt, utan också huru de äro
beskaffade, som göra det.

Bland de människoverk, på
vilkas fullkomnande och förskönande vårt liv med rätta
går ut, är utan tvivel människan själv det förnämsta. Om
det vore möjligt att få hus uppförda, säd odlad, fältslag
utkämpade, rättegångar utförda, kyrkor uppbyggda och
böner lästa med maskin & genom automater i form av
människor & så skulle det vara stor skada, om man
satte dessa automater i stället för t. o. m. de män och
kvinnor, som för närvarande bebo de mera civiliserade
delarna av jorden, och vilka tvivelsutan blott äro
förkrympta prov på, vad naturen kan och skall frambringa.
Men människonaturen är icke en maskin, som kan byggas
efter en modeli och sättas att utföra precis ett
föreskrivet arbete, utan ett träd, som behöver växa och
utveckla sig åt alla håll i överensstämmelse med riktningen
ja de inneboende krafter, som göra det till en levande
varelse.

Man skall sannolikt medgiva, att det är önskvärt,
att personer göra bruk av sitt förnuft, och att det är
bättre att på ett förståndigt sätt följa sedvanor, ja, t. o. m.
att någon gång på ett förståndigt sätt avvika från dem än
att blint och rent mekaniskt fasthänga vid dem. Man
medgiver till en viss grad, att vårt förstånd bör vara vårt
eget; men man är icke lika villig att medgiva, att även
våra önskningar och drifter böra vara våra egna, och att
ägandet av drifter, och starka sådana, innebär något annat
än en fara och en snara. Och likväl tillhöra begär och
drifter lika mycket en fullkomlig mänsklig varelse, som
trosmeningar och självbehärskning.

Starka drifter äro
farliga, endast när de icke tillbörligt motvägas; d. v. s.
när somliga begär och böjelser utvecklas i sin fulla styrka,
under det andra, vilka samtidigt borde hålla jämna steg
med dem, förbli svaga och overksamma. Det är icke
därför, att personer hava starka begär, som de handla
illa; det är emedan deras samveten äro svaga. Men
starka drifter äro icke av naturen förbundna med ett
svagt samvete. Snarare tvärtom. Att en person har
starkare och mera olikartade känslor och begär än en
annan, betyder blott, att han har mer av människonaturens
råämne och därigenom är mäktig kanske av mer ont men
säkert av mera gott. Starka drifter äro blott ett annat
namn på energi. Energi kan användas illa, men mera
gott kan alltid frambringas av en energisk natur än av en
svag och overksam.

De, som äga mest naturlig känsla,
äro alltid de, vilkas odlade känslor kunna starkast
utvecklas. Samma stora mottaglighet för yttre intryck, som
gör de personliga drifterna livliga och starka, är också
den källa, varur den mest hängivna kärlek till dygden och
den strängaste självbehärskning härflyter. Det är genom
att odla dessa, som samhället på en gång gör sin plikt
och skyddar sina intreasen, icke genom att bortkasta det
ämne, varav hjältar bildas, emedan det icke förstår sig
på att bilda dem. En person, vars begär och drifter äro
hans egna — äro uttrycket för hans egen natur, sådan
den blivit bildad och modifierad genom hans egen
självständiga utveckling, & är vad man kallar en person med
karaktär.

En person åter, vars drifter och begär icke äro
hans egna, har ingen karaktär, icke mer än en ångmaskin
har karaktär. Om hans drifter, på samma gång de äro
hans egna, också äro starka och behärskas av en kraftig
vilja, så har han en kraftfull karaktär. Den som tror,
att man icke bör gynna självständighet i drifter och begär,
måste även mena, att samhället icke har behov av starka
naturer — att det icke har någon fördel av att äga många
medlemmar med karaktär & och att en hög medelnivå
av viljekraften icke är önskvärd.

På samhällets tidigare utvecklingsstadier kunde det
hända och hände också stundom ofta, att dessa krafter
hade för stort övertag över den makt att ordna och
begränsa dem, som samhället då innehade. Det har funnits
en tid, då individens självständighet och egenmäktighet
var alltför stor, och då den sociala principen hade en
hård kamp att bestå mot dem. Svårigheten bestod då
uti att bringa män med starka kroppar och själar att
underkasta sig några lagar, som ålade dem att lägga band
på sina drifter. För att övervinna denna svårighet gjorde
lagen och den styrande makten (på samma sätt som
påvarna i sin strid mot kejsarna) anspråk på välde över
hela människan, i det de fordrade att få övervaka den
enskildes hela liv för att därigenom styra hans karaktär,
till vars tyglande samhället ej funnit något annat
verksamt medel.

Nu däremot har samhället fått makt över
individualiteten; och den fara, som nu hotar mänskligheten,
är ej ett övermått av personliga drifter och personlig
överlägsenhet, utan en brist därpå. Förhållandena äro
betydligt ändrade sedan den tid, då lidelserna hos dem,
som voro mäktiga genom sin ställning eller personliga
begåvning, ständigt voro upproriska mot lagar och
förordningar och måste tyglas med starka band, för att människor
inom deras maktområde skulle kunna njuta någon den
minsta säkerhet. I vår tid lever var oeh en från samhällets
högsta till dess lägsta klasser nästan såsom under ett
fientligt och fruktat förmynderskap. Icke endast i det, som
rör andra, utan också i sådana frågor, som uteslutande röra
den enskilde eller familjen, gör man sig icke den frågan:
vad föredrager jag? & eller: vad passar bäst för mitt
skaplynne och mina böjelser? — eller: vad skulle giva
det bästa och ädlaste hos mig fritt spelrum och komma
det att växa och utvecklas? I stället frågar man sig:
vad passar bäst för min samhällssällning? & huru göra
vanligen personer av min klass och mina
förmögenhetsvillkor?

Och eller ännu sämre: huru göra personer, som
stå över mig i samhällsställning och förmögenhetsvillkor?
Jag menar icke att man vid detta val föredrager det, som
är brukligt, framför att följa sin egen böjelse. Det faller
aldrig någon in att hava böjelse för annat än det, som
är brukligt. Sålunda böjes även själen under oket. Till
och med i sådant, som man gör för sitt nöje, tänker
man i första rummet på det allmänna bruket. Man tycker
om i skock; man väljer endast bland sådana saker, som
vanligtvis brukas; egendomlighet i smak och excentricitet
i vanor undflys nästan såsom brott; tills man slutligen
genom att aldrig följa sin egen natur icke har någon
natur att följa. De mänskliga förmögenheterna bliva på
detta sätt försvagade och förkrympta; man blir oförmögen
att känna livlig åtrå eller omedelbar glädje och saknar i
allmänhet fullkomligt självständiga åsikter och känslor,
som man med rätta kan kalla sina egna. Är det nu
önskvärt eller icke att människonaturen befinner sig i ett
sådant tillstånd?

Enligt kalvinismen är det så. Enligt denna
livsåskådning är den egna viljan människosläktets största synd.
Allt det goda mänskligheten är mäktig innefattas i
lydnaden. Man har intet val; så skall du handla och icke
annorlunda. ”Det som ej är plikt, är synd.”

Eftersom den mänskliga naturen är i grund fördärvad, gives det
ingen frälsning för någon, förr än denna natur är dödad
i honom. För den, som omfattar denna lära, kan det ej
synas som en olycka, om någon av de mänskliga
förmögenheterna, färdigheterna och anlagen undertryckes.
Människan behöver ingen annan förmåga än den att kunna
underkasta sig Guds vilja, och om hon använder några
av sina färdigheter till något annat ändamål än att så
mycket verksammare utföra denna förmodade vilja, så
vore det bättre för henne att vara dem förutan. Detta
är kalvinismens åsikt; och den hyllas i en något mildare
form av många, som icke anse sig för kalvinister.
Skillnaden består endast däri, att de giva en mindre sträng
tydning av denna så kallade Guds vilja. De påstå Guds
vilja vara, att människorna må följa vissa av sina böjelser;
naturligtvis ej på det sätt de själva föredraga, utan såsom
en handling av lydnad, det vill säga, på det sätt, som
genom auktoritet föreskrives; och en nödvändig följd härav
är, att sättet blir detsamma för alla.

Man hyser för närvarande en stor förkärlek för denna
trångbröstade livsåskådning i en eller annan dylik försåtlig
form, och för den vanställda och förtorkade karaktärstyp,
som den gynnar. Många äro utan tvivel övertygade om,
att det just är sådana bundna och förkrympta varelser,
som skaparen ämnat oss att vara; alldeles så som många
hava ansett, att träd äro mycket vackrare, då de klippas
i form av bollar eller djurfigurer, än sådana, som naturen
gör dem. Men om det hör till religionen att tro, att
människan är skapad av ett gott väsende, så är det mera
förenligt med denna tro att anse, att detta väsende gav
människan alla hennes förmögenheter, på det att de skulle
odlas och utvecklas, men icke för att de skulle
undertryckas och utrotas; och att skaparen finner välbehag uti
varje steg, varmed hans skapade varelser närma sig det
ideal, som finnes hos dem nedlagt, och uti varje
utveckling av deras formögenheter, vare sig det gäller att tänka,
handla eller njuta.

Det finnes en den kalvinistiska
alldeles motsatt typ för mänsklig förträfflighet, enligt vilken
människonaturen anses vara oss given till andra ändamål
än för att blott underkuvas. ”Hednisk självhävdelse”
utgör en beståndsdel av människovärdet lika såväl som
”kristlig självförnekelse”.

Det finnes ett grekiskt ideal
av självutveckling, med vilket de platonska och kristna
idealen av självbehärskning låta förena sig, men som de
icke kunna ersätta. Det må vara bättre att vara en John
Knox än en Alkibiades; men bättre än båda delarna är
att vara en Perikles; och en Perikles skulle ej heller,
om vi hade en sådan i våra dagar, sakna några av de
goda egenskaper, som utmärkte John Knox.

Det är icke genom att utjämna till likformighet allt
individuellt hos sig, utan genom att odla och utveckla det
inom de gränser, vilka betingas av andras rättigheter och 
intressen, som människan blir ett ädelt och skönt föremål för
betraktelsen; och liksom verket tager intryck av deras
karaktär, som utföra det, så blir på samma sätt det
mänskliga livet rikt, omväxlande och livligt, ger ymnigare näring
åt höga tankar och upphöjda känslor, och stärker det
band, som förenar individen med samhället, genom att
göra förbindelsen oändligt mycket mera värdefull. I samma
mån som individualiteten utvecklas, får var och en större
värde för sig själv, och är därigenom i stånd att bliva av
större värde för andra.

Hans egen tillvaro blir mera livfull,
och när det är mera liv i delarna, blir det så även i den
massa, som av dem bildas. Det band, som fordras för
att hindra starkare naturer att inkräkta på andras
rättigheter, kan visserligen icke undvaras; men härför finnes
rik ersättning, även ur själva utvecklingens synpunkt. De
medel till utveckling, som individen förlorar, då han hindras
från att genom intrång i andras rättigheter tillfredsställa
sina böjelser, skulle vanligen hava vunnits på bekostnad
av andra personers utveckling. Och även för honom själv
gives det full ersättning i den bättre utveckling av hans
sociala egenskaper, som blir möjliggjord genom detta band
på hans själviska egenskaper. Därigenom att man tvingas
till sträng rättvisa mot andra, utvecklas de känslor och
förmögenheter, som ha andras bästa till föremål. Men
tvång i sådant, som ej gäller andras väl utan endast
deras tycken, framkallar inga egenskaper av värde, om
man undantager den karaktärsstyrka, som utvecklas under
kampen mot tvånget. Om man underkastar sig detta tvång,
försvagar och förslöar det hela vår natur.

För att giva
vars och ens natur fritt spelrum är det nödvändigt, att
olika personer skola tillåtas att leva på olika sätt. I samma
mån, som denna frihet har tillämpats i varje särskild
tidsålder, har den tidsåldern gjort sig förtjänt av eftervärldens
uppmärksamhet. Till och med despotismen åstadkommer
icke sina svåraste verkningar, så länge den lämnar
individualiteten frihet att utveckla sig; men allt, som
undertrycker individualiteten, är despotism, det må för övrigt
kalla sig med vad namn som helst, och vare sig det giver
sig ut för att genomföra Guds vilja eller människors
befallningar.

Sedan jag nu ådagalagt, att individualitet är det samma
som utveckling och att det endast är individualitetens
odling, som åstadkommer eller kan åstadkomma väl
utvecklade mänskliga varelser, så kunde jag här sluta min
bevisföring; ty vad mera eller bättre kan man säga om
någonting, som rör mänsklighetens förhållanden, än att
det bringar människorna närmare det bästa, de kunna
bliva? Eller vad värre kan man säga om någonting, än
att det hindrar dem därifrån? Likväl skola dessa skäl
utan tvivel icke vara tillräckliga att övertyga dem, som
bäst behövde övertygas; och det är därför nödvändigt att
bevisa, att dessa utvecklade mänskliga varelser kunna
vara till någon nytta för de outvecklade & att visa för
dem, som icke önska frihet och icke skulle vilja göra
bruk därav, att de på något sätt, som de själva förmå
uppskatta, skola få ersättning för, att de tillåta andra att
utan hinder göra bruk av sin frihet.

Jag skulle då först och främst vilja påstå att de
möjligen kunna lära något av dem. Ingen lär väl förneka,
att originalitet spelar en viktig roll i de mänskliga
angelägenheterna. Det behöves alltid icke blott personer, som
upptäcka nya sanningar och uppvisa, att det som en gång
var sanning icke längre är sant, utan också sådana, som
införa nya seder och giva exempel på ett mera upplyst
levnadssätt, en finare urskillning och ädlare smak. Detta
torde väl icke kunna bestridas av någon, som ej anser,
att världen redan i alla avseenden har uppnått fullkomlighet.
Det är sant, att icke alla äro lika skickliga att lämna ett
sådant exempel: det finnes jämförelsevis få personer, vilkas
levnadssätt, om det följdes av andra, skulle visa sig
medföra någon förbättring av de härskande vanorna.

Men dessa få äro jordens salt; utan dem skulle människolivet
bliva en stillastående pöl. Det är dessa, som införa det
goda, som icke förut funnits; det är också de, som hålla
vid liv det goda, som redan finnes. Om också intet nytt
funnes att göra, skulle därför det mänskliga förståndet ej
längre behövas? Skulle det vara ett skäl för dem, som
utföra de gamla göromålen, att glömma bort, varför de
göras och utföra dem som boskap och ej som tänkande
mänskliga varelser?

Till och med de bästa åsikter och
vanor röja en alltför stor benägenhet att nedsjunka till
slentrian; och om det ej alltid funnes personer, vilkas
alltjämt uppträdande originalitet hindrade grundvalarna för
dessa åsikter och vanor att bliva blott och bart traditionella,
så skulle en sådan död massa ej kunna motstå det minsta
tryck av någonting verkligt livskraftigt, och det skulle ej
längre vara någon säkerhet för att ej civilisationen skulle
dö ut liksom i det byzantinska kejsardömet. Snillrika
personer utgöra visserligen endast ett litet fåtal, och så
skall det väl alltid komma att bli; men för att ej gå miste
om detta fåtal, är det nödvändigt att bevara åt dem den
jordmån, i vilken de kunna utvecklas. Snillet kan ej
andas fritt annat än i en atmosfär av frihet. Snillrika
personer äro, det ligger i sakens natur, mer egenartade
än annat folk — och följaktligen mindre ägnade att
utan skada för sin självständighet inpressas i någon av
det fåtal former, som samhället tillhandahåller för att
bespara sina medlemmar besväret att själva utbilda sin karaktär.

Om de av brist på mod låta sig inpressas i
någon av dessa former och sålunda låta dem av sina
förmögenheter, vilka icke kunna utvecklas under tvånget,
förbliva outvecklade, så skall samhället hava ringa båtnad
av deras genialitet. Hava de däremot en stark karaktär
och bryta sina fjättrar, så bliva de en skottavla för
samhället, som ej lyckats neddraga dem till vardagsmänniskor,
och de bliva till ett varnande exempel utpekade såsom
”vilda”, fantastiska och dylikt. Det är ungefär, som om
någon skulle klaga över, att ej Niagara flyter lika lugnt
inom sina bräddar som en holländsk kanal.

Jag har med sådant eftertryck framhållit snillets
betydelse och nödvändigheten av att låta det fritt utveckla
sig både i tanke och handling, emedan jag väl vet, att
om än ingen förnekar detta i teorien, så äro likväl de
flesta i praktiken fullkomligt likgiltiga därför. Folk anser
i allmänhet snillet för någonting förträffligt, om det sätter
en person i stånd att skriva ett anslående poem, eller att
måla en vacker tavla. Men i dess verkliga betydelse såsom
originalitet i tanke och handling nekar visserligen ingen
att det är värt beundran, men de flesta tänka dock i sitt
sinne, att man gott kunde vara det förutan.

Olyckligtvis är detta alltför naturligt, för att man skulle förvånas
däröver. Just originalitet är någonting, vars nytta
vardagsmänniskorna icke kunna förstå. De kunna icke inse, vad
gagn de kunna hava därav; och huru skulle detta också
vara möjligt? Om de insågo, vad den kan göra för dem,
skulle den ej längre vara originalitet. Den första tjänst,
som originaliteten måste göra dem, är att öppna deras
ögon. När detta en gång fullständigt har skett, kunna de
själva hava en utsikt att bliva originella. Till dess borde
de komma ihåg, att ännu ingenting har uträttats, som ej
någon varit den förste att göra, och att allt det goda, som
finnes, är originalitetens frukter; och de borde vidare vara
nog blygsamma att tro, att det ännu finnes mycket att
förbättra, och söka lära sig inse, att de äro i desto större
behov av originalitet, ju mindre de själva äro medvetna
om detta behov.

Sanna förhållandet är, att huru stor vördnad man än
må uttala eller till och med hysa för verklig eller förment
andlig överlägsenhet, så visar sig likväl överallt en allmän
benägenhet att göra medelmåttan till den härskande makten
bland människorna. Under gamla tiden, medeltiden och
även, ehuru i mindre grad, under den långa
övergångsperioden ifrån feodaltiden till närvarande tid, var individen
i sig själv en makt; och, ifall han hade antingen
framstående egenskaper eller en hög samhällsställning, en
ansenlig makt. Numera försvinna individerna bland
mängden. I politiska frågor till exempel är det nästan en
trivialitet att säga, att det är allmänna opinionen, som styr
världen. Den enda makt, som förtjänar detta namn, är
massornas, och regeringarnas, så länge de göra sig till
verktyg för massornas böjelser och instinkter. Detta gäller
lika väl i det enskilda livets moraliska och sociala
förhållanden som i offentliga angelägenheter. Det är
visserligen ej överallt samma lager i samhället, vars åsikter
utgöra den s. k. allmänna opinionen. I Amerika är det
hela den vita befolkningen; i England huvudsakligen
medelklassen. Men det är alltid en massa, det vill säga en
kollektiv medelmåttighet. Och, vad som är en ännu
viktigare nyhet, massorna hämta numera ej sina åsikter
från kyrkans eller statens styresmän, från synliga ledare
eller ur böcker.

Deras tänkande utföres åt dem av män,
vilka i hög grad likna dem själva och vilka efter
ögonblickets ingivelse tala till dem eller i deras namn genom
tidningspressen. Det är icke min mening att beklaga detta
förhållande. Jag vill icke påstå, att någonting bättre vore
förenligt med den låga ståndpunkt, på vilken
människoanden för närvarande befinner sig.

Men detta hindrar icke,
att en styrelse bestående av medelmåttor måste vara en
medelmåttig styrelse. Ingen maktägande demokrati eller
talrik aristokrati har någonsin vare sig i sina politiska
handlingar, eller i de åsikter, de egenskaper eller den
sinnesriktning, som den alstrat, höjt eller kunnat höja sig
över medelmåttan, annat än försåvitt den suveräna massan
har låtit sig ledas av de råd och inflytelser, som lämnats
den av den ende eller de få högre begåvade och
insiktsfulle; något, som den också i sina bästa dagar alltid har
gjort. Uppslaget till allt stort och ädelt kommer
nödvändigt från enskilda personer; vanligtvis ursprungligen
från en enda. Vardagsmänniskans heder och berömmelse
är, att hon visar sig i stånd att följa detta uppslag, att
allt vist och ädelt väcker genljud i hennes inre, och att
hon låter sig föras därtill med öppna ögon.

Jag vill härmed ej försvara det slags ”hjältedyrkan”, som ropar sitt
bifall åt den starke, snillrike mannen, då han med våld
bemäktigat sig världens styrelse och tvingar mänskligheten
att mot sin vilja följa hans bud.
Allt vad han kan begära
är frihet att få utpeka vägen. Makt att tvinga andra in
därpå är icke endast oförenlig med de övrigas frihet och
utveckling, utan också fördärvlig för den starke själv. Det
synes emellertid, som om den rätta motvikten mot detta
förhållande, nämligen att medelmåttan allt mer blir
allrådande, skulle vara den allt tydligare utpräglade
självständigheten hos dem, som stå på utvecklingens högre
trappsteg. Det är isynnerhet under dylika omständigheter,
som sådana sällsynta individer, i stället för att avskräckas
därifrån, tvärtom borde uppmuntras att handla annorlunda
än mängden. Förr i tiden skulle detta ej hava varit någon
fördel, så framt de icke handlade ej allenast annorlunda,
men också bättre än de övriga.

I vår tid är blotta exemplet
av självständighet, blotta vägrandet att böja sig under
vanan i sig självt en välgärning. Just emedan allmänna
opinionens tyranni är sådant, att det gör personlig
excentricitet till ett brott, är det önskvärt att personer äro
excentriska, på det att detta tyranni må kunna störtas.
Excentricitet har alltid funnits till överflöd, där det varit
gott om starka karaktärer, och måttet av excentricitet i
ett samhälle har vanligen stått i direkt förhållande till
det mått av snille, själsstyrka och moraliskt mod, som där
funnits. Att så få numera våga vara excentriska betecknar
just yar tids förnämsta fara.

Jag har sagt, att det är av vikt att lämna det största
möjliga spelrum åt osedvanliga saker, på det att tiden
må kunna utvisa, vilka av dessa som äro lämpliga att
antagas till sedvanor. Men självständighet i handling utan
hänsyn till sedvanor förtjänar uppmuntran icke blott för
den utsikt, som därigenom öppnas, att bättre
handlingssätt och sedvanor, som mera förtjäna efterföljd, skola
uppstå; ej heller är det endast personer begåvade med en
avgjord andlig överlägsenhet, vilka hava ett rättmätigt
anspråk att få inrätta sitt levnadssätt efter sin egen smak.
Det finnes intet skäl, varför alla människors tillvaro skall
ordnas efter ett och samma, eller ett begränsat antal
mönster.

Så snart en person är i besittning av en
någorlunda försvarlig grad av sunt förstånd och erfarenhet, är
hans eget sätt att inrätta sitt liv det bästa; ej därför, att
det i och för sig är bäst, utan därför, att det är hans
eget. Mänskliga varelser äro icke såsom får; och icke en
gång får äro varandra fullkomligt lika. En person kan
ej få en rock eller ett par stövlar, som passa åt honom,
så framt de icke äro gjorda särskilt åt honom, eller han
har ett helt magasin att välja ur; och är det månne
lättare att förse honom med ett passande levnadssätt än
med en passande rock; eller äro människorna mera lika
varandra i hela sin fysiska och andliga daning än i
skapnaden av sina fötter? Om det också endast vore därför,
att personer hava olika smak, så vore detta orsak nog
att ej försöka bilda dem efter ett mönster.

Men olika personer fordra också olika villkor för sin andliga
utveckling, och lika litet, som alla olika sorters växter kunna
trivas i samma slags fysiska luftkrets och klimat, kunna olika
människor leva ett sunt liv i samma moraliska atmosfär.
Samma saker, som för en person kunna gynna
utvecklingen av hans högre natur, kunna vara ett hinder för en
annan.

Samma levnadssätt kan för den ene vara en
hälsosam eggelse, som håller hela hans förmåga till
verksamhet och njutning i bästa ordning, medan det för den
andre utgör en odräglig börda, som hämmar och kväver
allt högre liv. Så stor är skillnaden hos människorna med
avseende på deras olika sätt att njuta och att lida, så
olika den verkan, som olika fysiska och moraliska krafter
utöva på dem, att, såframt det icke finnes en motsvarande
olikhet i deras levnadssätt, skola de varken åtnjuta sin
rättmätiga del av lycka, ej heller nå den grad av andlig,
moralisk eller estetisk utveckling, varav deras natur är
mäktig. Varför skall då den allmänna opinionens
fördragsamhet inskränka sig till endast sådan smak och sådana
levnadssätt, som tilltvungit sig bifall genom mängden av anhängare?

Det finnes visserligen intet samhälle (om man
undantar några munkordnar), där ej en viss skiljaktighet i
smak är medgiven; man kan utan klander tycka om eller icke
tycka om att ro, att röka, att idka musik, att spela schack,
att spela kort eller att sysselsätta sig med studier eller
gymnastiska övningar; emedan det om var och en av dessa
saker gäller, att både de, som tycka om den, och de, som
icke tycka om den, äro alltför talrika för att kunna
undertryckas.

Men den man och ännu mer den kvinna, som
kan anklagas för att göra ”det, som ingen annan gör”,
eller att icke göra ”det, som var och en gör”, blir föremål
för lika många nedsättande anmärkningar, som om han
eller hon begått en allvarsam moralisk förbrytelse. Man
måste äga en titel, eller något annat tecken till rang inom
samhället, eller ock stå i ynnest hos personer av rang
för att, utan att löpa fara att förlora den aktning, man
åtnjuter, kunna i någon män tillåta sig den lyxen att
handla, som man själv vill. Jag upprepar: ”i någon mån”;
ty den, som i någon större grad tillåter sig dylika friheter,
befarar något ännu värre än ofördelaktiga omdömen &
han utsätter sig för att bliva förklarad sinnessjuk och att
berövas sin egendom till förmån för sina släktingar.

Det ligger någonting både föraktligt och fruktansvärt i det
sätt varpå sedan några år en person lagligen kan förklaras oskicklig
att själv sköta sina affärer, och efter hans död hans testamentariska
förordnanden om sin förmögenhet kunna åsidosättas, om blott den
senare räcker till att betäcka rättegångskostnaderna, vilka utgå ur
själva förmögenheten. De minsta detaljer i hans dagliga liv
framdragas, och om däri finnes något, som, uppfattat och framställt av
det mest inskränkta förstånd, ej förefaller fullkomligt vardagligt,
så framlägges detta inför juryn såsom bevis på vanvett och ofta
med framgång; ty jurymännen äro föga, om ens något, mindre
simpla och okunniga än vittnena; under det domarena, med denna
ytterliga brist på människokännedom, som man städse förvånas över
att finna hos engelska jurister, ofta bidraga att missleda dem. Dessa
processer tala volymer om hopens åsikter och känslor med avseende
på den mänskliga friheten. Långt ifrån att sätta något värde på
individualitet & långt ifrån att akta den enskildes rätt att i
likgiltiga saker följa sina egna åsikter och böjelser, kunna domare
och jurymän ej ens fatta, att en person i besittning av sitt förstånd
kan önska sig en sådan frihet.

Då man förr i tiden föreslog att
bränna ateister, brukade barmhärtiga personer ifrågasätta, om det
ej vore bättre att instänga dem på ett dårhus; det borde icke
förvåna oss, om vi nu finge uppleva något sådant och sedan höra
gärningsmännen berömma sig av, att de i stället för att anställa
religionsförföljelser hade antagit ett så mänskligt och kristligt sätt
att behandla dessa olyckliga — icke utan en tyst tillfredsställelse
över, att dessa därigenom fått sin förtjänta lön.</footnote>

Det finnes ett drag uti den allmänna opinionens
nuvarande riktning, som är särskilt ägnat att göra den
ofördragsam mot varje tydligare framträdande av personlig
självständighet. Folk i allmänhet har icke blott ett
medelmåttigt förstånd utan också medelmåttiga böjelser. De
hava inga tycken eller önskningar, som äro nog starka
att kunna förmå dem att företaga någonting ovanligt, och
de kunna följaktligen ej förstå dem, som hava sådana, utan
räkna dem till det slags obändiga och överspända
karaktärer, vilka de äro vana att se ned på med ringaktning.

Man behöver nu endast antaga, att till detta allmänt
rådande förhållande sällar sig en starkare rörelse för
befrämjande av sedernas förbättring — och man inser
lätt, vad vi hava att vänta. I våra dagar har just en
sådan rörelse uppstått; mycket har verkligen blivit uträttat
till åstadkommande av en mera regelbunden vandel och
till att avhålla folk från utsvävningar; och en filantropisk
anda har utbrett sig, för vars verksamhet det ej finnes
något mera lockande fält än medmänniskors moraliska
och intellektuella förbättring. Dessa tidens tendenser göra
den offentliga meningen mer än någonsin förut sinnad att
föreskriva allmänna levnadsregler och att försöka bringa
var och en till överensstämmelse med det gillade mönstret.

Och detta mönster är & vare sig nu, att det säges öppet
eller underförstås & att icke med iver eftersträva
någonting. Dess karaktärsideal är att sakna varje utpräglad
karaktär; att genom sammanpressning stympa, liksom den
kinesiska kvinnans fot, varje sida av människonaturen, som
starkt framträder och är ägnad att göra individen märkbart
olik vardagsmänniskorna.

Men, såsom vanligen är fallet med sådana ideal, som
utesluta den ena hälften av det, som är önskvärt,
åstadkommer även det nu antagna mönstret blott och bart en
sämre kopia av den andra hälften. I stället för stor
viljekraft, ledd av ett kraftfullt förstånd, och starka känslor,
fullt behärskade av en samvetsgrann vilja, frambringar
den endast svaga känslor och svag viljekraft, vilka också
därför lätt kunna bringas att till det yttre foga sig efter
regeln utan ansträngning vare sig av viljan eller av
förståndet. Energiska karaktärer i högre mening börja redan
att varda en saga blott. Det finnes för närvarande i vårt
land knappt något annat fält öppet för energi än
affärslivet. Den energi, som utvecklas inom detta område, kan
väl ännu anses rätt betydlig. Det lilla, som sedan återstår,
användes på någon vurm eller mani, som måhända kan
vara nyttig, ja till och med filantropisk, men som alltid
rör en enda sak och vanligen är av underordnad betydelse.

Englands storhet är nu helt och hållet kollektiv; små
såsom individer, synas vi endast vara i stånd att uträtta
något stort genom vår vana att verka i förening; och
härmed äro våra moraliska och religiösa filantroper
fullkomligt nöjda. Men det var ett annat slags män, som
gjorde England till vad det varit; och ett annat slags män
kommer också att behövas för att förebygga dess förfall.

Vanans tyranni är överallt det stående hindret för
mänskligt framåtskridande. Det står i ständig strid med
böjelsen att söka efter något bättre än det vanliga; en
böjelse som man allt efter omständigheterna kallar
frihetsanda eller framstegs- och förbättringsanda.
Förbättringsandan är ej alltid en frihetsanda; ty den kan avse att
tvinga förbättringar på personer, som för dem äro obenägna;
och omvänt kan frihetsandan stundom besjäla dem, som
motsätta sig förbättringar. Men den enda osvikliga och
aldrig sinande källan till förbättring är friheten; ty
genom den uppstå lika många oberoende centra för
förbättring, som det finnes individer i.

Framåtskridandets princip är likväl i båda fallen, vare sig den är kärlek
till frihet eller till förbättring, fientlig mot vanans
herravälde och innebär åtminstone i sig frigörelse från detta
ok; och striden mellan dessa båda makter erbjuder det
huvudsakliga intresset i mänsklighetens historia. Största
delen av världen har i egentlig mening ingen historia,
emedan vanans envåldsmakt där är fullständig. Så är
förhållandet i hela Österlandet. Vanan bestämmer där
allting; rätt och rättvisa betyda där detsamma som lydnad
för vanan, och ingen tänker på att motsätta sig detta
vanans välde, om ej möjligen någon av makten berusad
tyrann. Och vi se följderna.

Dessa samhällen måste en
gång hava ägt originalitet; de sprungo ej på en gång
fram ur marken såsom folkrika, upplysta och förfarna i
många slags konstfärdigheter; de utvecklade sig själva
härtill och voro då världens största och mäktigaste nationer.

Vad äro de nu? Undersåtar eller lydfolk under stammar,
vilkas förfäder vandrade omkring i skogarna, när deras
egna hade präktiga palats och praktfulla tempel, men hos
vilka stammar vanan måste dela makten med friheten och
framåtskridandet. Man ser, att ett folk kan gå framåt
till en viss tid och sedan stå stilla. När inträffar detta
stillastående? När folket upphör att inom sig äga
individualitet!

Om en liknande förändring skulle drabba Europas
nationer, skulle den icke ske på alldeles samma sätt: det,
varmed vanans tyranni hotar dessa nationer, är icke alldeles
stillaståendet. Det bannlyser visserligen egendomlighet, men
utesluter icke förändringar, förutsatt endast, att alla
förändras på samma sätt. Vi hava avlagt våra förfäders
oföränderliga klädedräkt; visserligen måste ännu var och
en kläda sig såsom alla andra, men modet kan förändras
en eller två gånger om året.

Vi sörja således för, att när
en förändring äger rum, den sker för ombytes skull, men
utan hänsyn till, vad som är skönt och ändamålsenligt;
ty samma föreställning om ändamålsenlighet skulle ej så
på en gång kunna omfattas av hela världen, eller en annan
gång lika samtidigt övergivas av alla. Men vi äro
framåtskridande på samma gång som ombytliga: vi göra oupphörligt
nya mekaniska uppfinningar och hålla fast vid dem, till
dess de utträngas av bättre; vi ivra för förbättringar inom
staten, i uppfostringsväsendet, ja till och med i moralen,
ehuru i detta sista avseende vår föreställning om
förbättring huvudsakligen går ut på att övertala eller tvinga
andra att bliva lika goda, som vi själva äro. Det är icke
framåtskridandet, som vi sätta oss emot; tvärtom smickra
vi oss med att vara det mest framåtskridande folk, som
någonsin funnits. Det är individualiteten, som vi föra
krig emot: vi skulle anse oss hava gjort underverk, om
vi lyckades att göra oss alla likadana.

Men vi glömma
därvid, att det just är individernas olikhet, som i första
rummet fäster uppmärksamheten antingen på den enes
ofullkomlighet eller den andres överlägsenhet, eller på
möjligheten att genom att förena bådas företräden
åstadkomma någonting ännu bättre. Vi hava ett varnande
exempel i kineserna & en nation, som är i besittning av
stora talanger, i vissa fall till och med av vishet, tack vare
den sällsynta förmånen, att den i ett tidigt skede erhållit
ovanligt goda sedvänjor, till största delen ett verk av män,
vilka till och med de mest upplysta européer måste (med
vissa inskränkningar) tillerkänna benämningen vise och
filosofer. De äro även utmärkta för sitt förträffliga system
att i så stor utsträckning som möjligt meddela den högsta
vishet de äga åt varje samhällsmedlem och att försäkra
sig om att de, som tillägnat sig mest därav, komma att
bekläda de högsta och ärofullaste platserna. Säkerligen
skulle man tro, att ett folk, som kunnat åstadkomma
något sådant, måste hava upptäckt det mänskliga
framåtskridandets hemlighet och beständigt stått i spetsen för
rörelserna i världen.

Men de hava tvärtom blivit
stillastående och detta i tusentals år; och skola de någonsin
komma att vidare utvecklas, så måste detta ske genom
utlänningar. De hava lyckats över all förväntan i det,
varpå engelska filantroper med all makt arbeta, nämligen
att göra alla människor lika, i det alla rätta sina tankar
och sitt uppförande efter samma grundsatser och lagar;
och vi se frukterna. Den allmänna opinionens
närvarande förfaringssätt är i en oordnad form detsamma, som
kinesernas system för politik och uppfostran är i en fullt
ordnad; och så framt det ej lyckas individualiteten att
avkasta detta ok, skall Europa, oaktat sin stora forntid
och trots den kristendom, till vilken det bekänner sig, snart
vara på väg att bliva ett annat Kina.

Vad är det väl, som hittills räddat Europa från detta
öde? Vad är det, som har gjort de europeiska folken
till en framåtskridande i stället för en stillastående del av
människosläktet? Ingalunda någon överlägsen förträfflighet
hos dem, ty, om en sådan finnes, är den verkan och icke
orsak; utan just deras stora skiljaktighet i karaktär och
kultur. Individer, klasser, nationer hava varit ytterligt
olika varandra; de hava banat en mängd olika vägar, som
alla leda till någonting av värde; och ehuru i alla tider
de, som vandrat på skilda vägar, hava varit ofördragsamma
mot varandra, och ehuru var och en skulle ansett för
bäst, om alla andra tvungits att vandra samma väg som
han, så hava likväl deras försök att motverka varandras
utveckling sällan haft någon varaktig framgång, och var
och en har slutligen funnit sig uti att emottaga det goda,
som de andra haft att erbjuda. Europa har efter min
åsikt helt och hållet denna mångfald av vägar att tacka
för sin hastiga och mångsidiga utveckling. Men vi börja
redan att åtnjuta denna förmån i betydligt mindre grad
och närma oss avgjort det kinesiska idealet: att göra alla
människor lika.

M. de Tocqueville påpekar i sitt senaste,
viktiga arbete, huru mycket mera fransmännen i våra dagar
likna varandra, än de gjorde för blott en mansålder sedan.
Samma anmärkning kan med ännu större skäl göras
rörande engelsmännen. Wilhelm von Humboldt framhåller
på det redan anförda stället, att tvenne saker äro
nödvändiga för den mänskliga utvecklingen, emedan de äro
nödvändiga för att göra människor olika varandra,
nämligen frihet och olikhet i levnadsförhållanden. Det senare
av dessa villkor uppfylles i vårt land mindre och mindre
för varje dag. De förhållanden, som omgiva skilda klasser
och personer och bilda deras karaktärer, sammansmälta
dagligen mer och mer. Fordom levde människor av olika
samhällsklasser, olika samfund, olika yrken och olika
hantverk inom vad man kunde kalla olika världar, nu åter
till en stor del i en och samma.

Jämförelsevis talat läsa
de nu samma saker, höra samma saker, se samma saker,
gå till samma ställen, hava sina förhoppningar och farhågor
riktade på samma föremål, hava samma rättigheter, samma
friheter och samma medel att göra dem gällande. Huru
stora olikheter än må kvarstå mellan särskilda
levnadsomständigheter, äro de likväl ett intet mot dem, som
bortfallit. Och utjämningen fortgår alltjämt. Alla nutidens
sociala förändringar befordra den, i det de gå ut på att
höja de små och sänka de stora. Varje utsträckning av
undervisningen främjar den; ty undervisningen bringar
människorna under gemensamma inflytelser och gör dem
delaktiga av det allmänna förrådet av kunskaper och
åsikter. Förbättringar i samfärdsmedlen främja den genom
att bringa människor från vitt skilda orter i personlig
beröring med varandra och genom att vidmakthålla ett
hastigt ombyte av vistelseort.

Handelns och industriens
utveckling främjar den genom att allt vidsträcktare utbreda
välståndets fördelar och genom att göra alla föremål för
äregirigheten, till och med de högsta, tillgängliga för allmän
tävlan, så att begäret att höja sig icke längre uteslutande
utmärker en klass utan blir gemensamt för alla klasser.
Men det finnes en annan kraft, som ännu mäktigare än
allt detta verkar till att åstadkomma allmän likhet bland
människorna, nämligen den övermakt i samhället, varav
den allmänna opinionen i detta och andra fria länder
allt mera träder i besittning. I samma mån, som de
höjder i samhället, från vilka de mäktiga kunde trotsa
allmänhetens mening, småningom utjämnas; i samma mån,
som t. o. m. tanken på att motsätta sig folkets vilja, när
man bestämt vet, att det har en vilja, mer och mer
försvinner ur statsmännens sinnen, upphör det också att finnas
något socialt stöd för självständiga karaktärer — någon
verksam makt, som själv står i strid mot flertalets inflytande
och i vars intresse det därför ligger att under sitt beskydd
taga sådana åsikter och böjelser, som avvika från mängdens.

Alla dessa orsaker i förening åstadkomma en sådan
mängd mot individualiteten fientliga inflytelser, att det icke
är lätt att förstå, huru denna skall kunna hålla sig uppe.
Och i själva verket skall detta bliva allt svårare, såframt
icke de mera tänkande medlemmarna av samhället bringas
att uppskatta dess betydelse, att inse, att det är gott att
avvikelser finnas, även om de icke innehålla en förbättring,
ja till och med om några av dem skulle synas innebära
en försämring. Om någonsin individualitetens anspråk böra
försvaras, så är det nu, innan ännu den påtvungna lik
formigheten hunnit bliva på långt när fullständig. Det är
endast på ett tidigare stadium, som något motstånd med
framgång kan göras mot dess utbredning. Den fordran,
att alla skola likna varandra, tillväxer, ju mer näring den
erhåller. Om man väntar med att göra motstånd, tills
livet har blivit inskränkt till nära nog en enda gemensam
typ, skola alla avvikelser från denna typ komma att
betraktas såsom ogudaktiga, omoraliska, ja till och med
såsom avskyvärda och onaturliga. Människorna bliva mycket
snart ur stånd att fatta individualitetens betydelse, när de
någon tid varit ovana vid att se den.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: