Hoppa till innehåll

20/5-2012. Vita Nova Verlag, i Luzern vad är det?

I den samling av böcker i pdf-format jag fick förra veckan ingick en bok utgiven av SS som går igenom argumenten MOT Nationalsocialismen. Den boken,  Angriff auf die Nationalsozialistische Weltanschauung, skriven av Schwarz, 1936 och utgiven av Zentralverlag der NSDAP, är faktiskt ganska intressant. Den anger en lång rad böcker som skrivits mot nazismen. Böcker som är okända idag.

Ett förlag vars antinazistiska böcker ofta citeras i SS boken ovan är Vita Nova Verlag i Luzern. Ett förlag som verkar ha haft en kristen, antinazistisk och antibolsjevistisk profil. Namnet sa mig inte mycket först men så googlade jag lite och ramlade rakt in i Rudolf Rössler. Det var alltså DEN Rössler som gav ut antinazistiskt material i massor.

För den som inte vet vem han är så ledde han en spiongrupp som under det andra världskriget jobbade för Sovjet, men även för britterna, i Schweiz och som var känd för att ha så bra och exakta källor. Jag läste en bok om spionringen för några år sen, minns jag. Rössler var en av de skickligaste spioner som någonsin funnits.

För att citera ett sånt exempel ur SS-boken, ur en av de antinaztiska böckerna som gavs ut på förlaget (snabböversatt):

Händelserna i Tyskland har visat för alla vilket farligt gift rasismen är, för alla de länder som drabbas av det. Likt en smittosam sjukdom rasar en förbittrade kampen för individers och folks existens mot rasismen. Nu beror allt på om vi kan immunisera folken mot denna smittosamma sjukdom.

/Dr. Desider Balthasar. ”Die Gefährdung des Christentums durch Rassenwahn und Judenverfolgung” (”Rasvansinnet och judeförföljelserna som ett hot mot kristendomen”), Vita Nova Verlag, Luzern, 1935

Det som måste göras nu är att jag måste få fram några av dessa böcker, scanna dem och lägga ut dem på nätet (hej, antipiratbyrån, jag struntar blankt i er!). Två av dem finns på Judiska församlingsbiblioteket i Stockholm. Sen måste jag läsa klart SS-boken och ta reda på mer om Vita Nova förlag i Lusern, Schweiz.

Ett intressant uppslag och intressant information från ett oväntat håll.

Men… Nog blir man lite ledsen. Det finns sajter med hundratals nazistiska böcker och källor på nätet men 30-talets böcker MOT nazismen, som varnade för galenskapen, finns inte på nätet. De böcker som nazisterna polemiserade mot, som ofta gavs ut av de tyska exilsossarna i Prag eller av Vita Nova i Luzern, finns inte på nätet.

Vi har varit usla på att hedra de som varnade för nazismens dårskap. 

(”Die Ereignisse in Deutschland haben der Welt gezeigt, welches gefährliches Gift der Rassismus fur jedes Volk bedeutet, das von ihm angesteckt wird. Wie eine ansteckende Krankheit ist in der heutigen Zeit der ungeheuren Krise, in der Zeit des erbitterten Kampfes ums Dasein der Individuen und Völker der Rassismus zu werten. Es kommt darauf an, die Völker gegen ihn wie gegen eine ansteckende Krankheit zu immunisieren.” ^Dr. Desider Balthasar. ”Die Gefährdung des Christentums durch Rassenwahn und Judenverfolgung”, Vita Nova Verlag, Luzern, 1935, S. 8 bis 9.)

*********

/Min grundtanke bakom denna artikel och forsknings ”dagbok” är att folk vet för lite om de som kämpat mot terror, ondska och förtryck genom historien, vad de sa, gjorde och vad de stod för. Men även kunskapen om det de slogs mot, nazism, fascism och kommunism, är ganska dålig. Det vill jag rätta till på något sätt. Här i ”dagboken” samlar jag mina tankar om projektet. Och på liberologi-bloggen källorna till det förflutna.

Innehållsförteckning för dagboken: https://liberologi.wordpress.com/2012/05/19/en-sorts-dagbok/

20/5-2012 Kommunism, nazism och Stalins syn på diktatur

När jag hör någon prata om kommunismen försöker jag alltid ta reda på om personen jag pratar med förstår varför så många ogillar begreppet kommunism. Att läsa om de brott som begicks i kommunismens namn i t.ex Sovjet och Kina och Kambodja är vidrigt. Dessa brott motiverades med klassisk kommunistisk retorik och symbolen för förtrycket var hammaren och skäran. Många reagerar mot kommunism och nazism som om de var samma sak. Om man saknar förståelse för att det är så, så har man empatiproblem.

Men inser man att begreppet kommunism idag är problematiskt, och förstår varför många ser kommunism som lika vidrigt som nazism, så finns det ett visst hopp. Då kan jag samtala med personen.

Det har funnits folk under 1900-talet som kallade sig kommunister och som även jag har som förebild. De Sociademokratiska antinazisterna Ture Nerman, Zeth Höglund och humanist-kommunisten Carl Lindhagen var folk som kände Lenin och som hela livet var positiva till kommunism. Men de var också konsekvent mot Stalins och Maos kommunism samtidigt som de var antinazister och antikolonialister.

De insåg det problematiska i begreppet kommunism. De ansåg i och för sig att Lenin hade utvecklat Sovjet i en annan riktning om han inte dött 1924. Det håller inte jag med om. Men det viktiga är att de faktiskt i praktiken tog ställning mot allt det problematisa i kommunismen och insåg det problematiska med begreppet kommunism och undvek under 30-talet och 40-talet SKP, det svenska sovjettrogna kommunistpartiet.

Jag vet dessutom att kommunisterna var fiendebild nummer ett för nazisterna och många som hade en nyanserad syn på kommunism strök med vid förföljelsen av dem.

Själv har jag alltid förbryllats av att folk har kunnat läsa kommunisters definitioner av proletariatets diktatur utan att må illa. När jag var på ett antikvariat nyligen öppnade jag en bok med Stalins skrifter på svenska och på det första uppslaget jag tittade såg jag detta.

Sen bläddrade jag igenom resten av boken och allt var i samma stil. Här är uppslaget som citatet hämtats från.

Man kan googla lite och hitta massor av liknande citat. Här är ett på engelska.

Hur kunde det komma sig att folk läste sådant utan att fundera över vilka konsekvenserna skulle bli för de som inte definierade proletariatet som ledarskapet gjorde det…

Hur kan man läsa Lenin och Stalin och de andra och inte se det problematiska med deras syn på ”proletariatets diktatur”?

Kommunister som är självmedvetna om problemen i ordet kommunist kan jag prata med. Men folk utan självinsikt som säger att ”Sovjet och Kina inte hade nån äkta kommunism” kan jag helt enkelt inte med. Jag behandlar jag denna icke-självkritiska kommunism idag som jag skulle behandla en reformerad nazism, om en sån skulle skapas, som skulle påstå att ”det Hitler och nazisterna gjorde i Tyskland var ingen äkta nazism”.

*****************

/Min grundtanke bakom denna artikel är att folk vet för lite om de som kämpat mot terror, ondska och förtryck genom historien, vad de sa, gjorde och vad de stod för. Men även kunskapen om det de slogs mot, nazism, fascism och kommunism, är ganska dålig. Det vill jag rätta till på något sätt. Här i ”dagboken” samlar jag mina tankar om projektet. Och på liberologi-bloggen källorna till det förflutna.

Innehållsförteckning för dagboken: https://liberologi.wordpress.com/2012/05/19/en-sorts-dagbok/

19/5-2012 Den nazistiska filmen Erbkrank, Ärftligt sjuk.

1936 – Raspolitiska avdelningen av NSDA. Filmen Erbkrank (Ärftligt sjuk) (23m 40s, 352×288, Stumfilm) 

Förintelsen av funktionshindrade under nazismen funderar jag mycket kring just nu. Det kommer att komma många bloggomlägg om det här. Här är första inlägget i en serie. Detta är en film om sterilisering av funktionshindrade.

Här följer en svensk översättning av filmens textrutor.

Första texten. 00:12

”Man har byggt palats åt alkoholisters, förbrytares och svagsintas avkomma, medan arbetare och bonden måste nöja sig med en torftig stuga. Ett sådant folk går med gigantiska kliv mot sin egen undergång.” /Dr Gross

”Årligen kostar de ärftligt sjuka samhället 1,2 miljarder RM. För skötseln av Riket (statsbudgeten?) lägger vi ut bara 713 miljoner RM per år.”

Så tvingas friska landsmän bo.

Tredje texten. 01:02

Barnen växer upp i hälsovådliga hus.

Fjärde texten. 01:38

Sinnesrubbade inackorderas i präktiga byggnader med prunkande trädgårdar.

Femte texten. 02:13

Judiskt-liberalt tänkande driver miljoner friska landsmän in i nöd och fattigdom —  medan de odugliga får omåttligt mycket omsorg.

Sjätte texten. 02:26

I kampen om existensen överlever bara de friska (i längden).

Sjunde texten. 03:42

Det som (normalt sett) förintas om naturlagarna får verka fritt, vårdas nu, och värnas.

Åttonde texten. 04:45

De flesta sinnessvaga har ärvt sin sinnessvaghet genom sina föräldrar, och det är inte alltid man kunnat anat att dessa bar anlagen.

Nionde texten. 05:20

Ärftligt sjuka bär ingen skuld, de blir skyldiga när de överför sitt lidande genom sina barn.

Tionde texten. 05:37

Bara helt friska människor anställs för att vårda de sinnessvaga.

Elfte texten. 06:40

Trots skyddsanordningar och trots att de får kläder, skadar många  sjuka sig själv och är farliga för sin omgivning.

”Bonden som förhindrar att ogräset brer ut sig, befrämjar det Värdefulla!”

Många idioter befinner sig långt under djurens nivå. De kan inte kan kommunicera med andra och går för det mesta omkring smutsiga.

Trettonde texten. 08:46

Många sinnessvaga måste matas.

Fjortonde texten. 09:14

Andra hålls vid liv genom konstgjord näring.

Femtonde texten. 09:30

Många sinnessvaga uppnår en hög ålder

Sextonde texten. 09:54

En särledes hög procentandel av det judiska folket är ärftligt sjuka.

Sjuttonde texten. 10:51

55-årig jude – en lömsk bråkstake.

Artonde texten. 11:01

Fyra svagsinta systrar med mer än 80 års tid på anstalt tillsammans. Av sex systrar lever tre ännu. Dessa ligger staten till last.

Nittonde texten. 11:11

Dessa ärftligt sjuka kostar staten 153.000 Reichmark.

Tjugo, schematexten x2. 11:21

Modern är mindervärdig, fadern alkoholist, barnen svagsint, svagsint och idiot.

Två av bröder är på samma anstalt

Tjugoförsta texten. 01:02

Avkomman till en alkoholist. Om fadern hade steriliserats tidigt hade inte 14 barn fötts. Sex av barnen lever ännu och är en belastning för staten

Tjugoandra texten. 11:49

Våldsam schizofren. Dennes moder fick sex utomäktenskapliga barn med sex olika fäder. Hon dödade hon en patient på en anstalt.

Tjugotredje texten. 12:04

Antalet sinnessjuka har ökat med 450% de senaste 70 åren. Den övriga befolkningen har bara ökat med 50%.

Tjugofjärde texten. 12:22

Om femtio år kommer det att finnas en sinnessjuk på fyra friska människor.

Tjugofemte texten. 12:42

Andra delen. Idiot och negerbastard från Rheinland som bär både kroppsliga och själsliga avtryck (av negerfadern). Det som ärvts från fadern förs vidare till barnen.

Tjugosex, schema. 13:03

Båda föräldrarna liderliga. Ena morfadern moralförbrytare (sinnlighetsförbrytare). Av 10 barn lever sju nu, fyra av dem på anstalter.
Tre av systrarna

Tjugosjunde texten. 13:20

Svagsint flicka med sinnesjuk moder. Morfar nervsvag. Fadern sinnesjuk. En bror svagsint.

Familjen kostar staten 62 300 RM.

Tjugoåttonde texten. 13:28

tMor och son som varit tillsammans i anstalt i 26 år. Har kostat hittills 29 016 RM.

Tjugonionde texten. 13:33

Syster med epilepsi, har kostat hittills 20 900 RM.

Trettionde texten. 13:52

Två bröder. En tredje bror Alkoholist och arbetsskygg. Tillsammans har de varit 28 år i anstalt.

Kostnad hittills 30 800.

Trettioförsta texten. 14:11

Ofta är flera ärftligt sjuka medlemmar av samma familj inhysta på samma anstalt.

Trettioandra texten. 14:19

Fyra svagsinta systrar, tillsammans 74 år på anstalt. Morfar och fader var utsvävande och alkoholister.

Kostnad hittills 86 400. Modern har fött 10 barn.

Trettiotredje texten. 14:41

Årligen kostar de ärftligt sjuka samhället 1,2 miljarder RM. För skötseln av Riket (statsbudgeten?) lägger vi ut bara 713 miljoner RM per år.

Trettiofjärde texten. 14:56

Att ta hand om de svårast sjuka kostar enbart det 112 miljoner Riksmark per år.

Trettiofemte texten. 15:20

Enäggstvillingar. Båda tröga och underutvecklade (barnsliga). Har kostat 10 200.

Trettiosjätte texten. 15:34

Moder och dotter.

Trettiosjunde texten. 15:37

Två systrar.

Trettioåttonde texten. 15:42

Två bröder.

Trettionionde texten. 15:47

Moder och son.

Fyrtionde texten. 16:01

Två systrar.

Fyrtioförsta texten. 16:06

Enäggstvillingar. Svagsinta. Fadern bedragare, modern nervös och alkoholist.

Fyrtioandra texten. 16:13

Höggradigt svagsint syster, Kostar 13 800. Föräldrarna är arbetsskygga landsstrykare.

Fyrtiotredje texten. 16:32

Ofta är nedärvda sinnesjukdomar och kroppsliga förbrytelser sammankopplade med varandra.

Fyrtiofjärde texten. 16:45

Enfaldig dövstum ficka. I hennes familj finns fyra andra fall av dövstumhet.

Fyrtiofemte texten. 16:57

Svagsint och dövstum. Båda far/morföräldrarna dövstumma.

Systern svagsint och dövstum. Båda kostar10 700

Fyrtiosjätte texten. 17:18

Vansinnig och blind.

Fyrtiosjunde texten. 17:40

Vansinnig och lam. Sängbunden för resten av livet.

Fyrtioåttonde texten. 18:10

Genom att missförstå naturlagarna och genom en falsk inställning till kristendomen såg man till att inte ens storförbrytare bestraffades, utan de  ”förvarade”  man i en anstalt. Detta gjordes om man kunde fastställa själslig mindervärdighet hos denne.

Fyrtionionde texten. 18:34

47-årig bedragare.

Femtionde texten. 18:41

Moralförbrytare (sinnlighetsförbrytare).

Femtioförsta texten. 18:50

Denna sinnesjuka mördade tillsammans med sin syster, systerns make.

Femtioandra texten. 19:05

Denna 28-åriga mördare härstammar från en beryktad grovt kriminell familj. Även dennes tre bröder är förbrytare.

Femtiotredje texten. 19:17

Grovt kriminell från en belastad familj. Tidigare bestraffad som kriminell och moralförbrytare (sinnlighetsförbrytare). Mångfaldig lustmördare och rånmördare, sedan 29 år i anstalt.

Femtiofjärde texten. 19:41

30 årig svagsint, bestraffad tolv gånger. Våldtäkt, stöld och försnillning.

Femtiofemte texten. 19:53

Denna alkoholist har bestraffats många gånger och sitter sen 28 år tillbak apå anstalt. Vid en permission begick han ett mord och ett mordförsök.

Femtiosjätte texten. 20:08

44-årig epileptiker som är flerfaldig lustmördare och bedragare.

Femtiosjunde texten. 20:20

Utlänning. Våldsam förbrytare.

Femtioåttonde texten. 20:45

Inte alla sjäsligt och kroppsligt funktionshindrade är ärftligt sjuka…

Femtionionde texten. 21:00

…men varje medlem av en familj, även den skenbart friske, kan vara bärare av de sjuka anlagen…

Sextionde texten. 21:15

…de flesta av deras barn hamnar på sinnessjukhus…

Sextioförsta texten. 21:30

…eller på tukthus.

Sextioandra texten. 21:47

Utomäktenskapligt född idiot. Sen 22 år i anstalt. Kostnad 24 200.

Sextiotredje texten. 21:57

Summan som betalades för denna sinnesrubbade hade räckt för att hjälpa fyrtio barnrika familjer att skaffa eget hus.

Sextiofjärde texten. 22:11

Dde sunda familjerna lever nu i förfallna hus på  unkna bakgårdar…

Sextiofemte texten. 22:27

…men för sinnesrubbade som är lama bygger man palats.

Sextiosjätte texten. 22:46

Ska vi belasta kommande släkten med ett sådant arv?

Sextiosjunde texten. 23:02

Att hämma tillväxten av ärftligt sjuka är ett moraliskt bud. Det är praktisk kärlek för nästan och betyder att man hyser största aktning för de gudagivna naturlagarna.

Sextioåttonde texten. 23:21

Bonden som förhindrar att ogräset brer ut sig, befrämjar det VÄRDEFULLA!

*****************

Många hundra tusen funktionshindrade dödades i förintelsen av de funktionshindrade. Hundratusentals tvångssterliserades. De funktionshindrade befriades inte från nazismen förrän på 1980-talet. Först då erkändes tyska staten den systematiska förföljelsen mot dem under nazismen, och först då fick de rätt till ersättning för sitt lidande.

*****************

/Min grundtanke bakom denna artikel är att folk vet för lite om de som kämpat mot terror, ondska och förtryck genom historien, vad de sa, gjorde och vad de stod för. Men även kunskapen om det de slogs mot, nazism, fascism och kommunism, är ganska dålig. Det vill jag rätta till på något sätt. Här i ”dagboken” samlar jag mina tankar om projektet. Och på liberologi-bloggen källorna till det förflutna.

Innehållsförteckning för dagboken: https://liberologi.wordpress.com/2012/05/19/en-sorts-dagbok/

En sorts dagbok…

Jag behöver någon plats där jag kan skriva ner mina anteckningar kring de forskningar jag gör om 20-talets, 30-talets och 40-talets politik. Liberologibloggen är ett bra ställe för det. Det här är första inlägget och får också bli ett sorts register över innehållet i mina olika dagboksinlägg.

Min grundtanke bakom projektet är att folk vet för lite om de som kämpat mot terror, ondska och förtryck genom historien, vad de sa, gjorde och vad de stod för. Men även kunskapen om det de slogs mot, nazism, fascism och kommunism, är ganska dålig. Det vill jag rätta till på något sätt. Här i ”dagboken” samlar jag mina tankar om projektet.

Innehåll

19/5-2012 Den nazistiska filmen Erbkrank, Ärftligt sjuk. En nazistisk film om funktionshindrade.

20/5-2012 Kommunism, nazism och Stalins syn på diktatur Stalin och proletariatets diktatur.

20/5-2012 Vita Nova Verlag i Lusern, vad är det? Att få oväntad hjälp av en SS-bok…

Zeth Höglund, Carl Lindhagen och Ture Nerman

Jag köpte en bok nyligen. Det var en kopia av politikern Carl Lindhagens sista bok, ”Alla Folks Frihet”, från 1943. Idag upptäckte jag att boken innehåller en dedikation från författaren till Zeth Höglund. På pärmen finns Zeths initialer Z.H, så han har ägt den. De är båda ganska okända idag men förtjänar att inte glömmas bort som de ”radikala demokrater” de var. De två och deras gemensamme vän, Ture Nerman, bör räddas från glömskan. Vi liberaler har mycket att lära om civilkurage och att våga stå rak då det stormar omkring en, av dem.

De var kommunister båda två, Zeth och Carl.

De kallade sig lenintrogna och kände personligen Lenin båda två. Båda hade engagerat sig i att försöka bygga ett nytt kommunistiskt parti, det som idag är Vänsterpartiet men lämnade det desillusionerade på 20-talet och gick med i Socialdemokraterna, som de lämnade 1917.

Under 1930-talet varnade båda två för det som komma skulle. De varnade för rasbiologin (fastän de tyvärr gjorde ”en Federley”, dvs vågade inte rösta nej till det i riksdagen, fast de la iallafall ner rösterna och protesterade öppet), de varnade för Stalin och Stalinismen och Hitler och nazismen och hade inget till övers för kolonialismen.

När det andra världskriget började drog sig Carl Lindhagen tillbaka medan Zeth Höglund gjorde tvärtom, han började mobilisera motstånd mot nazism och Stalinism. Han slog sig samman men antinazisten Ture Nerman och tillsammans arbetade de med utgivning av antinazistiska böcker, och den berömda tidningen Trots Allt. Den är idag mest känd för att vara antinazistisk men den var från början antinazistisk och antistalinistisk.

I November skrev Zeth Höglund i Trots Allt:

Europa 1940 liknar ett dårhus, byggt på en kyrkogård. Är det ett hopplöst företag för förnuftiga människor att söka förklara, hur världen hamnat i detta läge, och utfinna vad som måste göras för att komma ur detsamma och för att säkra fred, människorätt, folkfrihet och kultur?

Hoppet är den sista tillgång vi uppge. Därför lydar den döendes sista ord, vilken stupat i Maratonkampen mot barbarerna: trott allt! Socialismen tror på människoandens seger över människodiuret. Mitt under mördandet, förräderiet, sammanstörtandet av civilisationen höjer den sitt fältrop: trots allt!

Klicka för en större bild.

 Trots Allt idag mest känd för att myndigheterna beslagtog den och försökte stoppa den. Nermans kritik av Sovjet och Tyskland var ett ”hot” mot Sveriges säkerhet antogs det.

Det är inte konstigt. Zeth och Ture försökte komma runt censuren och berätta vad som skedde i t.ex nazityskland. Det nummer som Zeth Höglund skrev om begreppet ”Trots Allt”, som jag citerade, var ett av de som beslagtogs. Det ser ni på bilden här ovan.

Med facit i hand förstår man varför Trots Allt var kontroversiell. I ett annat nummer pratade de om Röda Korset och nazisterna.

De flesta visste att tronföljaren Gustaf Adolfs svärfar, Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha, kung Karl XVI:s morfar, var chef för tyska Röda Korset. Men få visste att han var en viktig nazistisk tjänsteman och att Röda Korset spelade en viktig roll i administrationen av en rad koncentrationsläger. Det avslöjades i Trots Allt. (Karl Edvard, Röda Korsets chef i Tyskland 1934-1945 , spelade en tvivelaktig roll under kriget som ännu inte idag retts ut helt.)

Civilkurage, mitt under brinnande krig.Modet att 1940 försöka berätta saker om Sveriges relation till nazityskland som historiker än idag inte utrett.

Zeth och Ture hade ett nära samarbete med liberalen Torgny Segerstedt, som var chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som blev den ledande antinazistiska och antistalinistiska tidningen i Sverige under kriget.

Torgny fick ibland frågan om det var ”lämpligt” att han samarbetade med kommunister som Ture och Zeth. På det svarade Torgny Segerstedt: ”jag är liberal men främst är jag radikal demokrat”.  I kampen för demokrati och mänskliga rättigheter frågar man inte vilket parti en person tillhör, menade Torgny, utan man tar reda på vad som gömmer sig i hjärtat på den personen man möter. DET, inte ideologi eller partitillhörighet, är det viktigaste för en radikal demokrat, förklarade han. ”De är inte perfekta, men ingen är perfekt, inte heller jag”.

Där har vi liberaler mycket att lära om att våga stå raka när det stormar omkring en och att stå för sina ideal.

Och det är alltid kul att själv äga något som någon man ser upp till har ägt.

Artikeln Zeth Höglund skrev kan läsas här nedan:

Klicka för större bild!

Tal från Charlie Chaplins film ”Diktatorn”

Speech from Charlie Chaplin’s ‘The Great Dictator’

I’m sorry but I don’t want to be an Emperor, that’s not my business. I don’t want to rule or conquer anyone. I should like to help everyone if possible, Jew, gentile, black man, white. We all want to help one another, human beings are like that. We all want to live by each other’s happiness, not by each other’s misery. We don’t want to hate and despise one another. In this world there is room for everyone and the earth is rich and can provide for everyone.

The way of life can be free and beautiful. But we have lost the way.

Greed has poisoned men’s souls, has barricaded the world with hate; has goose-stepped us into misery and bloodshed.

We have developed speed but we have shut ourselves in:
machinery that gives abundance has left us in want.
Our knowledge has made us cynical,
our cleverness hard and unkind.
We think too much and feel too little:
More than machinery we need humanity;
More than cleverness we need kindness and gentleness.

Without these qualities, life will be violent and all will be lost.

The aeroplane and the radio have brought us closer together. The very nature of these inventions cries out for the goodness in men, cries out for universal brotherhood for the unity of us all. Even now my voice is reaching millions throughout the world, millions of despairing men, women and little children, victims of a system that makes men torture and imprison innocent people. To those who can hear me I say ”Do not despair”.

The misery that is now upon us is but the passing of greed, the bitterness of men who fear the way of human progress: the hate of men will pass and dictators die and the power they took from the people, will return to the people and so long as men die [now] liberty will never perish. . .

Soldiers: don’t give yourselves to brutes, men who despise you and enslave you, who regiment your lives, tell you what to do, what to think and what to feel, who drill you, diet you, treat you as cattle, as cannon fodder.

Don’t give yourselves to these unnatural men, machine men, with machine minds and machine hearts. You are not machines. You are not cattle. You are men. You have the love of humanity in your hearts. You don’t hate, only the unloved hate. Only the unloved and the unnatural. Soldiers: don’t fight for slavery, fight for liberty.

In the seventeenth chapter of Saint Luke it is written:

”The kingdom of God is within man”

Not one man, nor a group of men, but in all men; in you, the people.

You the people have the power, the power to create machines, the power to create happiness. You the people have the power to make life free and beautiful, to make this life a wonderful adventure. Then in the name of democracy let’s use that power, let us all unite. Let us fight for a new world, a decent world that will give men a chance to work, that will give you the future and old age and security. By the promise of these things, brutes have risen to power, but they lie. They do not fulfil their promise, they never will. Dictators free themselves but they enslave the people. Now let us fight to fulfil that promise. Let us fight to free the world, to do away with national barriers, do away with greed, with hate and intolerance. Let us fight for a world of reason, a world where science and progress will lead to all men’s happiness.

Soldiers! In the name of democracy, let us all unite!

. . .

Look up! Look up! The clouds are lifting, the sun is breaking through. We are coming out of the darkness into the light. We are coming into a new world. A kind new world where men will rise above their hate and brutality.

The soul of man has been given wings, and at last he is beginning to fly. He is flying into the rainbow, into the light of hope, into the future, that glorious future that belongs to you, to me and to all of us. Look up. Look up.

Att vara liberal (Ur boken Socialliberal samhällssyn, Folkpartiet, 1948)

Boken Socialliberal Samhällssyn (1948) utgiven under folkpartiledaren Bertil Ohlins ledning finns tillgänglig här i Scannat PDF format. Här är första kapitlet, att vara liberal, skrivet av Yngve Larsson.

Att vara liberal

Av Yngve Larsson

Yngve Larsson 1881-1977

Att vara liberal, det är icke blott att hylla ett visst politiskt program, naturligen skiftande med samhäl­lets utveckling och den politiska miljön. Det är att bekänna sig till en livsåskådning, en uppfattning av de andliga grunderna för samhället sådant det borde vara, en viss, för alla sannfärdigt liberala männi­skor gemensam hållning i förhållande till sina medmänniskor, till samhället och till staten — ett visst sätt att reagera inför skiftande situationer och skiftande miljöer i livet och i politiken, reaktioner som alla har ett bestämt, fastän kanske icke alltid medvetet inre sammanhang.

Liberalismen gör alltså, liksom socialismen, an­språk på att företräda en enhetlig tankevärld eller, som det efter kommunismens och nazismens genom­brott brukar kallas, en ideologi — ett ord som dock visar fel, då det för tanken till en stel systembygg­nad av teoretiska doktriner. Liberalismen är något annat, något levande och sökande, även om dess värderingar alla har en gemensam källa i den livs­inställning vi kallar den liberala.

Vad det i första rummet gäller är alltså icke ett politiskt program utan den allmänna orientering som är det politiska programmets förutsättningar. Hur ser den mänskliga gemenskap ut, där vi vill leva?

Ty enbart med ett politiskt program, med poli­tiska åtgärder i trängre, teknisk mening löses inga livsproblem. De måste, dessa åtgärder, ha sin sank­tion i de värdenormer, som bestämmer människornas samlevnad. En lag utan stöd av ett allmänt rätts­medvetande stannar på papperet eller väcker vid tillämpningen förvåning, löje eller indignation. Polisföreskrifter och regleringar, som enligt den all­männa meningen obehörigen ingriper i den en­skildes liv och levnadssätt, respekteras icke. I själva verket utgår alla statliga åtgärder, i lagstiftningens eller förvaltningens form, från en mer eller mindre klar uppfattning av människan och medborgaren, hur hon är eller borde vara, från värderingar som kan avse rent personliga förhållanden, hem och familj, man och hustru, föräldrar och barn. kort sagt från människans allmänna kulturella orientering.

Under samhälleliga brytningstider kan nya åskåd­ningar göra sig gällande och föranleda statsåtgärder, som till äventyrs visar sig bero på felbedöm­ning av de djupare mänskliga förutsättningar, som här nyss antytts. De kan i så fall icke genomföras och leder ej till avsett gagn utan till konflikter och brytningar med de härskande normerna; de respek­teras icke och betraktas som obehöriga ingrepp i den enskildes livsformer.

Med andra ord: ett liberalt politiskt program för­utsätter en viss hållning hos människan och med­borgaren gentemot yttervärlden. Det är uppbyggt kring den fria, självansvariga, öppna och varma, sö­kande och försökande, erfarenhetsbestämda männi­skotyp, som vi brukar kalla den liberala människan, och på en liberalt fattad demokrati såsom grundval för den mänskliga samlevnaden. En socialistisk ord­ning åter förutsätter helt andra normer, framförallt för förhållandet mellan den enskilde och staten. Med fog talar den kommunistiska propagandan om »sovjetmänniskan» såsom den kommunistiska sam­hällsordningens byggsten, med från den västerländ­ska människan helt skilda moraliska och kulturella värderingar.

Det centrala i en liberal samhällsåskådning är människovärdet och den på människovärdet grundade personliga friheten. Härav följer, axiomatiskt, de demokratiska arbetsfor­merna i samhälle och i stat.

Kampen för friheten.

Någon menar: detta är ju enkla och självklara grundbegrepp i svenskt offentligt liv — därom be­höver vi väl icke orda, än mindre tvista. Tvärtom: dessa liberala grundvärden har fötts och fostrats un­der hårda strider, och de är hotade till livet av den socialistiska ideologiens samhällsordning.

Den anglosaxiska och särskilt den amerikanska demokratins frihetsbegrepp har präglats av purita­nernas och de frikyrkliga rörelsernas kamp för rätten att fritt dyrka sin Gud. De starka inslagen västerifrån i de svenska frikyrkorna har också satt sina spår i svensk liberal demokrati. Också här i Sverige har de frikyrkliga fått kämpa hårt för religionsfriheten, mot konventikelplakatet, för rätten att utan statliga eller kyrkliga myndigheters in­blandning fritt få samlas och hålla gudstjänst, för föreningsrätten och församlingsfriheten, dessa själv­klara utflöden av den allmänna medborgerliga fri­heten.

De svenska bönderna med sin av ålder starka självkänsla gentemot fogdevälde och byråkrati har också i striderna för vidgad självstyrelse, ökat folk­ligt inflytande i stat och kommun och för den all­männa demokratiseringen av 1800-talets ämbetsmannastyrda samhälle fullföljt frihetstraditioner, som burit angelägna bud från århundrade till århundrade i svensk historia. Bondegestalter, som hävdar den menige allmogens rätt, tidigare med vapen i hand, i våra dagar med ordets makt i de parlamentariska församlingarna, de tillhör i den folkliga traditionen de främsta försvararna av den svenska friheten.

Också den unga arbetarrörelsen har, med stöd av liberal vänster, fått kämpa hårt för sin rätt i det gamla klass- och ståndssamhället. Låt oss endast minnas, den stora Sundsvallsstrejken 1879, där de strejkande, ”dagligen samlade till bön och betrak­telse av Guds ord”, av statens ämbetsmän möttes med förmaningar till lydnad, tal om hädelse mot Gud och uppror mot lagarna, samt militär. Ännu vid och efter 1909 års storstrejk var det här och där klent beställt med arbetarnas föreningsrätt.

Och har vi icke alla långt färskare erfarenheter av frihetens och demokratins osäkerhet! Under krigsåren, med våra grannländers frihets­kamp för ögonen och vår egen nationella frihet hotad, hade vi skäl att om och om igen begrunda vad dessa enkla och vardagliga ting betyder: frihe­ten, människovärdet och det demokratiska sinne­lag, som därpå bygges.

I Norge gavs i ett hemmafrontsblad under de långa ockupationsåren en utläggning av dessa värden som här må återges, då den väl kan anses äga all­män giltighet.

”Den ena människan har icke större rätt än den andra — icke större rätt att leva, icke mindre ansvar för sin odödliga själ. Den ena har icke rätt att göra sig till herre över den andra. än mindre rätt att bruka honom som ett medel, som en bricka i ett spel. Också den minsta, den uslaste av människor är ett mål i sig, icke ett redskap. Varje enskild människa har sitt okränkbara värde med rätt till fri utveckling, förmågan må vara stor eller liten. Till grund för personlighetstanken ligger kristen­domens och den kristna moralens värderingar. Men också humanismen leder, från andra historiska för­utsättningar och från en rationalistisk världsupp­fattning, till samma moraliska värderingar. Ett po­litiskt system, som icke bygger på människovärdet, kan tilläventyrs rent tekniskt sett vara effektivare till sin konstruktion, när det gäller att uppnå vissa konkreta mål, såsom att bygga vägar eller att föra krig, men det är värdelöst och av ondo, då det icke respekterar den enskilda medborgarens frihet och rätt.”

Detta är alltså liberalismens utgångspunkt och dess mål: fria och ansvariga människor. Friheten är icke något negativt, icke ett uttryck för den enskildes självupptagenhet och egocentricitet. En tysk, en av de otaliga bland de andligen och lekamligen utarmade människomassor, som nu fyller Mellaneuropas tyska marker, frågade, som så många andra, en besökande svensk: ”Vad är demokrati?” I ett försök att med en enda sats kunna säga något vä­sentligt svarade svensken: ”Den obetingade respekten för den enskilda personligheten.” ”För all del”, me­nade tysken, ”men den definitionen kan också passa Nietzsches övermänniska. Låt oss hellre säga: den obetingade respekten för andras personlighet!” Och därmed gav han det väsentliga i liberalismens upp­fattning både av friheten och människovärdet.

Per­sonlighetstanken betingar ej blott självansvaret utan ock den positiva inställningen till medmänniskorna. Först genom förhållandet till andra får person­ligheten sitt innehåll och värde, och detta värde blir desto större, ju mångfaldigare och rikare dessa relationer är.

Därav följer i sin tur också liberalismens betoning av det internationella samarbetet, dess arbete och förhoppningar på att kunna, i förtroende och vän­skap folken emellan, bygga upp en fri och fredlig värld.

Den liberala tanken i olika tider och å skilda kulturområden.

Det som här tecknats som det centrala i en liberal livsinställning, människovärdet, och som målet för en liberal kulturpolitik, fria och i frihet ansvariga människor, får emellertid icke vara blott ett allmänt begrepp, en fras. ett slagord — nej, därav måste följa ett visst sätt att handla i det praktiska livet, vissa normer för samhällsfrågornas bedömande.

Men i en ständigt växlande och föränderlig värld tar den liberala tanken kött i många olika former. Miljöerna växlar, de andliga och materiella förut­sättningarna är olika hos olika människor och för skilda grupper; samhällsfrågorna och de politiska problemen skiftar med den ekonomiska och kultu­rella utvecklingen; också personligheterna är, dess bättre, aldrig lika. För den ene träder den andliga kulturens problem, samvetsfriheten, tankefriheten, personlighetens fria och rika kulturutveckling i för­grunden; den andre når en medveten liberal åskåd­ning på den religiösa upplevelsens väg. Han ställes, som den nyss anförde norske frihetskämpen ut­tryckte det, ansikte mot ansikte med evigheten, och här fattar han den kristna människans frihet, hen­nes ansvar inför Gud för sitt öde. Åter en annan känner sig kallad att arbeta för den sociala rättfärdighelens sak i ett samhälle som icke är bra som det är; för andra ligger huvudvikten på den eko­nomiska friheten och dess betydelse för välstånd och framåtskridande.

Från många olika utgångspunkter och med skif­tande klangfärg samlar sig den stora orkesterns stäm­mor till frihetens melodi. Detta är överhuvudtaget väsentligt för liberalismen: dess sinnelag är sö­kande, prövande, experimenterande, erfarenhets betingat. Med insikt i de oändligt skiftande mänskliga och sociala förutsättningarna tror vi icke på några patentlösningar av samhällsfrågorna, icke på något dogmatiskt fattat idealsamhälle som ut­vecklingens mål och oföränderliga slutpunkt, men så mycket mera på de många olika vägarna, erfaren­hetsmässigt funna och prövade, emot en allt rikare kulturutveckling i den personliga frihetens tecken. Toleransen är ett väsentligt uttryck för liberal hållning.

Men bättre än teoretiska begreppsanalyser och pro­gramreferat belyses liberalismens innebörd av de personligheter som under olika tider och förhållan­den talat liberalismens sak, och av de krav som de framfört.

Folkbildningens höjande genom den obligatoriska folkskolan, de hårda strafflagarnas humanisering, kampen mot brännvinsfloden och därmed samman­hängande råa och kulturlösa levnadsvanor, förbudet mot husbehovsbränningen — allt detta har varit ut­tryck för liberal samhällsuppfattning. För de liberalt sinnade ämbetsmän och jurister som under 1800-talet spelat en så betydelsefull roll i det svenska statslivet var självfallet folkstyrelsens och de medborgerliga rättigheternas mödosamma för­verkligande, framförallt genom representationsrefor­men och den kommunala självstyrelsens förnyelse, samt vidare genom näringsfrihetens förverkligande och utrensningen av det gamla ståndssamhällets häm­mande privilegier och regleringar det väsentliga målet.

Den äldre liberalismens traditioner på det rättsliga och konstitutionella området har, med nya och vidgade målsättningar och med särskild tonvikt på den liberala demokratiens sociala förpliktelser, fullföljts av senare generationer. Den allmänna röst­rätten, det parlamentariska styrelseskicket, folksty­rets fulla genomförande i vårt offentliga liv har liberal ursprungsbeteckning — folkmakt mot herre­makt! Också i våra dagar har liberala jurister gjort grundläggande insatser i reformeringen av rättsväsen och fångvård, till den personliga frihetens skydd och till vården av människovärdet.

De frikyrkliga strömningarna, som från sina anglosaxiska meningsfränder övertagit nå­got av den aktiva samhällsbyggaranda, som var ut­märkande för puritanismen, har länge utgjort ett av den politiska liberalismens viktigaste källflöden. Med de moraliska värderingar, som för denna rikt­ning trädde i förgrunden, lades tyngdpunkten ofta på arbetet för folknykterheten: nykterhetsrörelsen har tidvis tillhört de starkast partibildande ström­ningarna inom den svenska vänstern. För de många betydande personligheterna inom de frikyrkliga läg­ren har samvetsfriheten, den religiösa övertygelsens och gudstjänstens frihet från statens och statskyr­kans band varit bestämmande mål i det politiska arbetet. Med denna utgångspunkt var det också naturligt, att dessa representanter befunnit sig i främsta ledet, när det gällt att hävda yttrande­frihet och tryckfrihet, liksom överhuvudtaget i frå­gor som angår det rättsliga skyddet för den per­sonliga friheten.

Den aktiva religiösa inställningen har vidare fört till ett särskilt intresse för de sociala frågorna, för eftersatta och försummade samhälls­gruppers utveckling ej mindre i materiellt än i and­ligt hänseende.

Författare och andra kulturpersonligheter med radikal livsinställning under denna stora brytningstid i svensk historia har från andra ut­gångspunkter än de religiösa betonat den fria per­sonlighetens rätt till sin andel i de materiella och andliga tillgångarna, till en fri kulturutveckling, kvinnans fulla människovärde, hennes medborger­liga likställighet med mannen, äktenskapets och hem­mets frigörande från institutionella och konventio­nella band, som kan strida mot samvetsfriheten och verka hämmande på den personliga utveckling som är varje människas rätt. Känslans rätt, kvin­nans, ungdomens och barnets rätt har i dessa indi­vidualismens representanter vunnit vältaliga före­språkare, med djupgående inflytande även på de konkreta samhällsfrågornas behandling.

Den utveck­lingsoptimism, den tro på personlighetens fria ut­vecklingsmöjligheter, som kännetecknat dessa ström­ningar, har också tagit sig uttryck i de ljusa färg­tonerna över liberalismens världsbild, i tron på möj­ligheten till utjämning och förståelse, ej blott mellan samhällsklasserna, utan också mellan folken. Freds­arbetet och det internationella samarbetet har alltid kunnat räkna med ett varmt stöd hos liberalismens politiska representanter.

Samma grunduppfattning har varit vägledande för de liberala personligheter, som särskilt ägnat sig åt uppfostrans, skolans och folkbildning­ens uppgifter.

Andra åter, icke minst de liberalt sinnade kvin­norna, har med utgångspunkt från den enskildes rätt till de materiella förutsättningarna för en människo­värdig tillvaro ägnat sig åt socialt arbete, i offentliga uppdrag eller i fria former, ofta förebild­liga för den samhälleliga socialvården. För många av det sociala välfärdsarbetets män och kvinnor har religionen varit kraftkällan; för alla står människo­värdet i centrum för arbetet, det ofta misshandlade och kränkta människovärdet som behöver vård och upprättelse. En framstående liberal socialarbetare har om sin uppgift med ett ord av Nathan Söder­blom sagt: ”den som är för stor att ta sig an den minste, han är för liten för våra uppgifter”.

Den kooperativa rörelsen har i sin tankevärld starka liberala inslag. Liberaler har också varit med att utforma grundtankarna i denna mäk­tiga rörelse till skydd för konsumenternas frihet: att på den fria sammanslutningens väg, med stöd icke av statsingripanden, utan av konsumenternas orga­niserade intressegemenskap hävda handelns och kon­sumenternas frihet som grundvalen för en liberal samhällsekonomi.

Sedan föreningsrätten efter långa och hårda stri­der slutligen erkänts, har mellan arbetsmark­nadens parter, i stor omfattning under medverkan av liberala ämbetsmän och jurister, uppbyggts en konstitutionell ordning för biläggande av arbetskonflikter och behandling av andra gemensamma ärenden, som visat sig vara av grundläggande betydelse för samhällsfreden. Att dessa stora problem kunnat lösas genom organisationernas fria samverkan, utan statliga tvångsingrepp i arbetsmarknadens frihet, är en betydelsefull framgång för liberal samhällsupp­fattning.

För en liberal livsinställning, med dess värdesätt­ning av människornas varma och positiva inbördes förhållande, av deras samverkan för en högre odling, är det klart, att föreningsrätten och föreningslivet icke bara är en formell angelägenhet utan värde­sätts som ett väsentligt medel för framåtskridandet, en väg att göra livet materiellt och andligt rikare.

Ur samma synpunkter har det aktiva liberala del­tagandet i den moderna tjänstemannarörel­sen bedömts. För liberalismen är det naturligt att hävda tjänstemännens intressen av en skyddad rätts­ställning, goda arbetsvillkor och ett objektivt giltigt befordringsväsen, liksom även tjänstemännens rätt att, liksom arbetarna, själva få vara med och bestäm­ma sina villkor, deras rätt att i sammanslutningens form samfällt göra sin mening gällande. Alltjämt be­finner sig denna stora rörelse i tillväxt; utvecklingen är långt ifrån avslutad. För den liberalt sinnade är det en självklar uppgift att medverka till att även inom detta område den enskildes medbestämmanderätt över sina egna arbetsvillkor hävdas, hans rätt att sammansluta sig för att genom organisationen hävda sina intressen av en rättvis behandling och en fri personlig utveckling.

Slutligen men icke minst: den ekonomiska friheten. Det är självklart, att liberalismens talesmän i svensk politik hävdat den ekonomiska friheten, arbetat för näringsfrihet mot skråbunden- het och regleringar, för utrikeshandelns frihet mot höga tullar, för den fria tävlingens rätt emot socia­listiska regleringar eller mot näringslivets egna ten­denser till eliminerande av rätten att starta nya före­tag och att fritt tävla både inom produktion och handel. Denna sida av liberalismen har vid det allt starkare hotet mot den ekonomiska friheten, som den socialistiska ideologiens dominans inom arbetar­rörelsen medfört, för närvarande kommit att träda i förgrunden i svensk politik.

Den andliga friheten och statsmaktens gränser: triv­seln i samhället.

Vad liberal livsinställning är, det har vi här sökt belysa genom olika liberala insatser inom skilda om­råden av svenskt samhällsliv. Den gemensamma ut­gångspunkten har varit människovärdet, återupprät­tandet och v&rden av människovärdet. »Människo­värdet vi fordra tillbaka», så sjöngo arbetets söner i genombrottsårens kampsång, och med all rätt! Målet för varje liberal strävan är, såsom här framhållits, fria och i frihet självansvariga människor i en värld, där broderskapets anda må råda, också mellan fol­ken.

Vilka är förutsättningarna och medlen för att nå detta mål — som naturligtvis aldrig i denna ofull­komliga värld kan helt förverkligas, utan där man fär nöja sig med människoviljans quantum satis?

Friheten är en och odelbar; vi kan icke tänka oss en socialistisk ordning för det ekonomiska livet som icke samtidigt måste hota den medborgerliga och den andliga friheten. Vad vi här skildrar är där­för i själva verket blott olika sidor av samma sak- I första hand vill vi emellertid dröja vid den liberala inställningen till det andliga arbetet och till de kulturvärden det skapar.

Liberalismen vilar, har vi nyss funnit, på den obetingade respekten för andras personlighet — med denna formulering av det liberala frihetsbegreppet har alltså en tyngd­punkt lagts på människomas inbördes förhållanden, på deras positiva inställning till varandra, på den samverkan som är allt kulturarbetes kärna. Därav den varma färgen över liberal livsuppfattning. Ingen människa är ensam — vi är alla samhällsvarelser. Ju mångfaldigare människornas inbördes relationer är, desto rikare blir också den enskilda personlig­heten. Den mänskliga kulturen består just av ett ständigt uppbyggande och förnyande av alla dessa mänskliga förbindelser. I detta kulturarbete får fri­heten och människovärdet sitt nödvändiga erfaren- hetsinnehålL.

Detta levande, växande, strömmande mänskliga liv, samhällets fria kulturarbete, fean komma i viss motsättning till den av mänsklig vilja och mänsklig konst uppbyggda staten.

Den liberala inställningen kan därför också ut­tryckas på följande sätt. Låt samhället leva med minsta möjliga inblandning av staten, eller, rättare sagt: statens åtgärder bör så avvägas, att de på ett fruktbart sätt koordineras med samhällets eget liv. Vart en överspänning av statens funktioner i to­talitär riktning, alltså utan en sådan anpassning, leder, därpå ger oss historien många exempel, se­nast i det nazistiska Tysklands undergång. Sam­hällets vitalitet försvinner, dess nyskapande krafter sjunker undan, och kvar står slutligen endast en i det groteska förstorad tvångsmekanism, vars krafter nätt och jämt räcker till att bära upp sina egna kon­struktioner. Utan stöd av det egna folkets likgiltiga och uttröttade massor faller det slutligen samman. Vilken kraft återigen ett statsväsen äger, som byg­ger på respekten för friheten och människovärdet och som förstår att för sina mål använda samhällets levande krafter — också därpå ger vår egen tids historia övertygande exempel.

Det är klart, att i dessa krav på samhällets frihet från staten och på det fria kulturarbetets dominans i förhållande till politiken också ligger en värdering, huru den nu filosofiskt eller religiöst må grundas. Vi tror, vi liberaler, på de positiva, de uppbyggande krafterna i människomas sinnen, på möjligheterna att genom ett fritt samarbete mellan folken i den goda viljans tecken fortsätta den framåtskridandets väg, som under det gångna århundradet i liberalis­mens tecken givit så rika resultat. På samma grund vilar den starka liberala uppskattningen av de and­liga värdena, det andliga arbetet i och för sig. Stat och kyrka, religiösa och kulturella institutioner och organisationer — allt detta är bara former, ofta värdefulla stöd, men de skapar intet. Det är slutligen och sist den enskilda människan, där hon ensam i sin kammare, kanske ensam i sin nöd, brottas med sin Gud eller kämpar med stora vetenskapliga pro­blem — det är den ensamma som finner bryggan som håller, vägarna till framtiden.

Med denna värdesättning av vad som i främsta rummet betingar trivseln i samhället, i vidaste me­ning, är det självfallet, att uppfostrans och bildningens problem tillhör de viktigaste uppgifterna för ett liberalt politiskt parti. Det stora arbete, som nu pågår att bygga ut det svenska skolväsendet till en för alla öppen barndoms- och ungdomsskola med möjligheter till differentiering efter skilda anlag och yrkesval, utgör enligt liberal uppfattning den måhända för närvarande viktigaste uppgiften i svensk inrikespolitik. Av största vikt är även den fria folkbildningsrörelsen i alla dess former, folkhögskolorna med dess olika bildningstyper och icke minst det fria, på korrespondensundervisning grundade bildningsarbetet. Att ge den akademiska undervisningen och den vetenskapliga forskningen tillräckliga ekonomiska förutsättningar har städse varit en huvudpunkt i liberal kulturpolitik.

Undervisnings- och bildningsarbetets syfte är inte att på effektivast möjliga sätt stoppa i ungdomen vissa kunskaper, kännedom om fakta på olika om­råden eller yrkesskicklighet — dess mål är att möj­liggöra personlighetens fria tillägnan av kulturens värden, till utveckling av de personliga anlagen, till skolning av viljan och omdömet, till utbildande av kamratskapet och förmågan att samarbeta med andra. Dessa mål ställer också särskilda fordringar på sko­lans och undervisningens arbetsmetoder.

Vad det andliga arbetet i frihetens hägn kan skapa i personlig utveckling och gemensamt tillägnade kulturvärden, allt detta samverkar till vad vi här kallat trivseln i samhället, den höga blå himlen, den långa fjärrsynen över vårt samhällslandskap.

Ekonomisk frihet och social trygghet.

En väsentlig förutsättning för att man skall nå detta mål — och härmed kommer vi till den andra huvudpunkten i en liberal livsinställning — är den ekonomiska friheten, förbunden med tryggheten mot nöd för alla medborgare.
Friheten, rätten att fritt grunda nya företag och fritt tävla när det gäller att tillgodose konsumenter­nas behov, det är livsbetingelsen för ett expande­rande näringsliv.

Dess ojämförliga värde framträ­der särskilt under hela den reglering av näringslivet, som blivit nödvändig för att statsskeppet alltför länge fått dragga utan fast kurs och klar orientering i de svåra farvatten som nu omger oss. Industrins och handelns män kan berätta om de många stegen i kommissionernas trappor och korridorer, om tids­ödande förhandlingar med rådvilla, trötta och ner­vösa tjänstemän, för att söka uppmjuka de allmänna reglernas linjalregemente över det ekonomiska livet, där i stället smidighet och ständig anpassning efter skiftande lägen är av nöden för goda resultat.

Inför alla dessa erfarenheter reagerar näringslivets män naturligtvis instinktivt: låt oss bli fria! Låt oss bli fria, därför att den fria människans glädje att finna på nytt, att verka och handla utan reglementen och på eget ansvar dock är den starkaste förnyelse­kraften i vårt ekonomiska liv.

All aktning för den expansionskraft som de stora företagen med sin höga tekniska standard, sin planmässighet på lång sikt och sina samlade finansiella resurser äger — omistligare i vårt näringsliv är ändock de som börjar nytt och som skapar nya värden med sina idéer, sin arbetskraft och sin framtidstro. Trädgårdsarbetaren, som nöjer sig med att bo i sitt självbyggda växthus, till dess hans rörelse växer till en stor handelsträd­gård och han får råd att bygga sig en egen stuga, arbetare och bönder i en mager smålandsbygd, som börjar göra stålvispar och råttfällor och driver upp sin hantering till en verklig industri, hela den hant­verksskicklighet och småföretagareflit, som är den småländska möbelindustrins grundval, mannen som börjar bereda pälsar och bygger upp en stor päls- industri, vid hans bortgång överlämnad till en stif­telse med medarbetarna som delägare, den familje- sammanhållning och arbetsglädje, den klokhet och uppslagsrikedom, som svarar för framåtskridandet inom jordbruket, de två metallarbetarna, som från en liten verkstad vid en bakgård i Vasastaden arbetat fram en världsindustri i fotogenkök — hela denna ständigt fortgående förnyelse och expansion av nä­ringslivet, som svarar för en så väsentlig del av den svenska välståndsökningen, den vilar på den liberala andan inom det ekonomiska livet.

Varje socialisering, varje reglementering av den ekonomiska rörelsefriheten, som lägger hinder i vä­gen för dessa förnyelsens krafter, hejdar också ut­vecklingen genom att förlångsamma näringslivets rörlighet och anpassning Detta gäller icke bara sta­tens direkta ingrepp, det gäller bland annat också skattepolitiken. Sådan den numera utformats i vårt land, kommer den att allvarligt försvåra den kapital­bildning, som behövs för att företag skall kunna starta, och den solidaritet generationerna emellan som är en så väsentlig drivfjäder för sparsamhetens dygd, omistlig för det ekonomiska framåtskridandet.

Men frihetskravet ensamt återger icke den liberala inställningen till det ekonomiska livets problem. Den homo economicus, som här avtecknat sig i den ekonomiska frihetens namn, är icke utan vidare en liberal människa — det måste komma någonting till, någonting väsentligt.

Den ekonomiska friheten måste kompletteras med det sociala ansvaret. Den liberale företaga­ren önskar i det nuvarande regleringssamhället fri­heten icke blott till sitt företags bästa utan för att kunna producera mera, göra bättre varor, på gynn­sammare villkor för folkhushållningen. Han önskar icke frihet från landets intressen i ett nödläge — han vill ha friheten för att kunna hjälpa landet till en bättre balans, med vidare marginaler för vår eko­nomi. Han föredrar ett fritt ekonomiskt system fram­för ett regleringssamhälle, också därför att den stän­diga förnyelsen och den fria konkurrensen samver­kar till att fylla konsumenternas behov på ett bättre sätt än något annat system kan göra. Och han vet tillika — och han må icke glömma det! — att han har ett samhälleligt ansvar, gemensamt med sina medarbetare.

I människovärdets namn: arbetarna och de an­ställda är icke tjänare, de är medarbetare i ett företag, vars ledning i grund och botten är ett upp­drag i samhällets tjänst, en förvaltning un­der socialt ansvar. Det är denna tanke, som måste bestämma icke bara de ekonomiska mellanhavan- dena utan också den anställdes ställning inom före­tagen, hans rätt att ha ett ord med i laget, närmare utformat i den industriella demokratiens företags­nämnder.

Den ekonomiska frihetens samhälle måste vila på det obetingade erkännandet av människovärdet- Dess näringsliv skall så förvaltas att det leder till frihet och välstånd för folkets flertal, ej blott för den en­skilde företagaren. Med rätta har vår tids största liberala statsman Franklin D. Roosevelt som en av de oförytterliga mänskliga rättigheterna uppställt friheten från nöd. Denna liberala tankegång, grundad på varje medborgares oförytterliga männi­skovärde, leder också till krav på en jämnare fördel­ning av samhällets tillgångar och arbetets frukter, en klassutjämning alltså, en utjämning av de djupa mot­sättningarna mellan slummens folk, de fattiga mas­sorna och de mycket rika, en kamp mot de feodala drag, vartill tendenser funnits och alltjämt finnes ej blott i tidigare, utan också i industrialismens sam­hällstyper.

På 1800-talet kom det intresse liberalt sinnade med­borgare ägnade den sociala frågan först att gälla fat­tigvårdens effektivisering och förmänskligande, med målsättningen: hjälp till självhjälp, att återupprätta och till normalt arbetsliv återföra av olyckor och nöd nedbrutna medmänniskor. Men fattigvårdens indivi­dualiserade, behovsprövande hjälpformer befanns snart nog otillräckliga för den moderna industria­liseringens massverkningar. Arbetarskyddet, olycks­fallsförsäkringen, arbetstidsregleringen med särskilt sikte å barn- och kvinnoarbete, följdes av försäk­rings- och understödsformer, som tillsammantagna vuxit ut till den moderna socialförsäkringen, som i första hand tillgodoser hjälpbehov på grund av ålderdom, sjukdom och invaliditet.

Till en början begränsades socialförsäkringen att gälla den industriella arbetarklassen, vars fattiga och osäkra levnadsvillkor motiverade statsunder­stödda standardiserade hjälpf ormer. I folkhemmet Sverige har tryggheten fått en annan och vidare innebörd. Den ekonomiska utvecklingen är i full färd med! att undanröja socialistiska föreställningar om ett klassindelat samhälle. Föreställningarna om arbetarklassen som en enhetlig, proletärisk massa har icke något stöd i dagens verklighet. Inom arbetarvärlden differentieras mer och mer bestämda sociala grupper. De yrkeslärda arbetarnas och för­valtningspersonalens betydelse växer. Härtill kom­mer att med handelns, förvaltningens och övriga ser viceyrkens väsentligt kraftigare tillväxt än indu­strins har den stora, inom sig skiftande socialgrupp som tjänstemannavärlden representerar fått en stigande betydelse. Dessa stora, alltjämt på­gående nygrupperingar har gjort den traditionella klassindelningen av samhället meningslös. Oe stora folkrörelsernas riksorganisationer bryter igenom de äldre klassgränserna. Också den agrara delen av samhället — som aldrig låtit sig inspärras i marxis­tiska klassbegrepp — visar nya grupperingar, åter­speglande sig i organisationernas värld. Slutligen har den kulturella demokratiseringen mäktigt bidragit till att utplåna tidigare gränser mellan vad man kal­lat överklass, medelklass och underklass — begrepp, som icke längre täcker samhällets verkliga gruppe­ringar.

Den livsinställning vars utgångspunkt är männi­skovärdet, tar sig, såsom förut framhållits, uttryck i känslan av samhörighet medborgarna emellan, i samhällssolidariteten, eller hur man vill uttrycka de: som på religiöst språk kallas kärleken till näs­tan. I det samhälle, som med undanskjutande av tidigare klassindelningar nu håller på att växa fram, följer härav trygghetstanken, omfattande alla medborgare och socialgrupper — trygghet mot ålderdom, sjukdom, invaliditet eller av andra om­ständigheter förorsakad arbetsoförmåga eller nöd. Det är numera en av det svenska folkhemmets grund­principer, att varje svensk medborgare har — som det uttrycktes i 1941 års förslag till ny avfattning av regeringsformens bestämmelser om de allmänna med­borgerliga fri- och rättigheterna — rätt att av det allmänna vid behov erhålla hjälp och skydd vid ålderdom, sjukdom, olycksfall, lyte, invaliditet och arbetslöshet.

Denna princip, tidigt hävdad av liberala föregångsmän, har under helhjärtad medverkan av folkpartiet satt sin prägel på 1946 och 1947 års stora socialreformer: folkpensioneringen, sjukförsäkringen, barnbidragen och de olika hjälpformema till familje­livets och barnens stöd, icke minst de bostadspoli­tiska.

Att den sociala tryggheten sålunda principiellt mo­tiveras såsom grundad på en medborgerlig rätt över­ensstämmer ock därmed, att man vid socialreformerna, framför allt de familjepolitiska, i stor ut­sträckning eliminerat den behovsprövning som tidi­gare plägat vara en förutsättning för en social hjälp­verksamhet. Den enskilde medborgaren bör i första rummet hjälpa sig själv och själv skapa sin trygghet: samhället bör ej avskräcka därifrån genom att in­draga det stöd som kommer mindre förtänksamma till del.

Trygghetstanken kommer till uttryck icke blott inom socialvården i egentlig mening, utan också inom andra områden av samhällelig och statlig verk­samhet. De anställdas rätt till trygga arbets- och lönevillkor och till hjälp vid arbetsoförmåga riktar sig även mot de företag i vars tjänst de står — de enskilda företagarna likaväl som stat och kommun. Andra uttryck för samhällssolidariteten och trygg­hetstanken uppvisar den statliga jordbrukspolitiken, de understöd som i olika former visat sig erforder­liga för att i landets intresse kunna bevara ett livs­kraftigt, ekonomiskt lönande jordbruk som en vä­sentlig grundval för landets försörjning, och i icke mindre mån för att ge den agrara delen av det sven­ska samhället lika möjligheter med andra social­grupper till del i det materiella och kulturella framåtskridandet.

Den enskildes självansvar.

Mellan kravet på ekonomisk frihet och trygghets­tanken finnes naturligen, om icke en motsättning, så i varje fall en spänning. Till en fri ekonomi hör icke blott utsikten till ekonomisk framgång, utan också risken att misslyckas. Den senare kan icke skiljas från den förra. Kravet på trygghet får icke drivas därhän, att varje medborgare under alla förhållan­den är tillförsäkrad mer än nödtorftig försörjning. Man skulle då komma över till ett statiskt, ett eko­nomiskt stillastående samhälle. Det ekonomiska fram åtskridandet förutsätter emellertid fria möjligheter att försöka, att experimentera, för att kanske skapa nytt, kanske också misslyckas. Till ett sådant dyna­miskt samhällsskick hör oskiljaktigt den enskildes självansvar såsom grunden för hans ekonomiska till­varo. Det gäller att hålla levande den gamla san­ningen: bra karl hjälper sig själv! Socialvården bör främst vara hjälp till självhjälp — annars kan den lätt urarta.

Med de mycket betydande uppoffringar vi nu iklätt oss för att genom de nya socialreformema förverkliga trygghetstanken torde vi tillsvidare ha nått gränsen för vad vi har råd att kosta på oss. Man får icke förbise faran av en understödstagaranda, som utan vidare skjuter alla bekymmer och hjälp­behov över på det allmänna. Och det allmänna, det är alla dessa skattebetungade medborgare, löntagare eller fria företagare, 1 jordbruk eller i stadsnäringar, som själva får slita ihop vad de behöver för att leva och kanske också för att kunna förkovra vad de för­värvat till sina barns och efterkommandes stöd — alla de, som alltjämt är besjälade av odalbondens själv­medvetande och ambition att under inga förhållan­den falla det allmänna till last. Det är dock i sista hand dessa samhällselement, som med sitt hårda arbete svarar för det ekonomiska framåtskridandet.

Vi har här skildrat de uttryck en liberal livsinställ­ning tar sig i förhållande till det kulturella arbetet, till det andliga livet och de värden det skapar, dess uttryck i kravet på frihet under socialt ansvar, åvihade både det allmänna och de enskilda medborgarna.

Vad liberalismen betyder i det ekonomiska livet, därom ska också ordats. I det allt hårdare reglerings- och skattesamhälle, där vi nu lever, fram­står angelägenheten att komma tillbaka till en fri ekonomi, med allt vad den betyder för framåtskri­dandet och trevnaden i samhället dubbelt träng­ande. Vi måste tillbaka till det samhällsskick, som vilar på fri företagsamhet och fri tävlan, privat äganderätt och fri inkomstbildning, samt icke minst på konsumenternas fria val, den mest väsentliga fak­torn i vad som verkligen kan kallas ekonomisk demo­krati. Framför allt måste vi åter komma tillbaka till ”hederliga penningar”, ett stabilt penningvärde, den enda hållbara grunden för ekonomiskt framåt­skridande!

Vad vi eftersträvar är icke det manchesterliberala samhälle, som aldrig funnits i verklig­heten, men som alltjämt spelar sin roll i den poli­tiska propagandan Det är självfallet att staten måste ansvara for grunderna för ett sunt ekonomiskt liv. Framför allt måste staten, som nyss framhållits, garantera ett fast penningvärde och föra en ekonomisk politik, som möjliggör ett fritt handelsutbyte med andra länder. Av statens sociala ansvar och trygghets­tanken framgår också det allmännas socialpolitiska, i viss mån även näringspolitiska förpliktelser. För att fylla dessa förpliktelser måste staten genom sin penningpolitik, sin budget- och skattepolitik, sin han­delspolitik, i vissa lägen också genom särskilda kon- junkturutjämnande åtgärder skapa förutsättningar och ramar för det ekonomiska livet. Statliga åt­gärder kan också vara nödvändiga för att möjlig­göra en verkligt fri konkurrens och ett fritt konsumtionsval: för att förebygga att friheten missbrukas till frihetens skada.

I kris- och nödtider, sådana som vi nu upplever, kan därjämte kvantitativa ingrepp bliva nödvändiga, ransoneringar, priskontroll, reglering av produk­tion och handel, valutarestriktioner o. dyl., men dessa åtgärder må allenast betraktas som ett led i en löne­politik, en så kort parentes som möjligt i ett fritt ekonomiskt samhälle.

Den politiska demokratin.

Den liberala uppfattningen av friheten och män­niskovärdet såsom grunden för mänsklig sammanlevnad och för det samfällda arbetet på andlig och materiell kultur bestämmer ock den liberala inställ­ningen till den politiska demokratin. Det gamla svenska stånds- och privilegiesamhällets än successiva och långsamma, än genom halvt revoluoonära kriser genomförda utveckling till en modern demokratisk stat är väsentligen liberalismens verk. Att statsmakten, oberoende av historiskt ärvda po­litiska former, i sista hand miste vila på den i val uttryckta folkviljan, det följer omedelbart av de liberala principerna. På samma grund vilar det prJitidn) postulatet att den allmänna röst­rätten, oberoende av stånd och ekonomiska vill­kor, lika för kvinnor och män, måste vara det poli­tiska maskineriets drivande kraft. Dessa elementära demokratiska grundsatser bestrides sedan några år­tionden icke längre i svenskt politiskt liv.

Emellertid: den liberala demokratin må icke fat­tas som ett mekaniskt konstruktionsproblem, där statsviljan liksom göken i klockan ger sig till känna geaom de periodiska valen och majoritetsvotering- arna i de representativa församlingarna. Den libe­rala staten är icke byggd på ett samhälle av lösa medboigarehheter, som träffas vid valurnorna och där genom sitt sätt att rösta konstruerar en viss politisk apparatur.

Av liberalismens första grundsats, den personliga friheten, följer att områden finnes, som måste hål­las fredade från statlig inblandning, om icke hela samhället skall lida skada. Denna tanke har bL a. kommit till uttryck i de medborgerliga fri- och rättigheter, sam i många länder åtnjuter ett särskilt grundlagsskydd även gentemot lagstiftaren själv, och som i vår regeringsform tagit sig uttryck i dess ryktbara sextonde paragraf — tanke- och åsiktsfriheten, samvets- och religionsfriheten, ytt­rande- och tryckfriheten, församlingsfriheten.

På samma grund vilar den icke mindre viktiga re­geln för demokratisk samlevnad, att demokratin icke kan bero på flertalsvoteringar allena, utan på en öppen och tolerant samverkan mellan olika meningsriktningar och socialgrupper. Likaväl som jag begär respekt för min egen frihet och mitt samvete, är jag skyldig att respektera och sakligt prö­va motsidans argument. Demokrati är icke ett majoritetsregemente vilket som helst utan ett styrelsesätt som under frihetens bevarande och med tolerans av andras meningar söker tillgodose alla folkgrupper, alla viktiga och berättigade intressen i samhället. Endast därigenom kan folkrepresentationen och re­geringen få den auktoritet, den goda vilja hos olika partier och olika grupper, som oberoende av me- ningsskilj aktigheter är av nöden i våra dagars sam­hälle med dess komplicerade problem. En demokrati som ej uppfyller dessa krav förtjänar ej sitt namn.

Samarbetets och toleransens princip är icke min­dre viktig ur demokratisk synpunkt än de elemen­tära regler för folkviljans bildande som under det demokratiska genombrottets tid i värt land av natur­liga skäl kommit i förgrunden. Varje majoritet måste minnas att dess egen makt vilar på respekten också för andras personlighet, andras frihet, och att den följaktligen är förpliktad att söka samförstånd, så långt det går. En fri och öppen samverkan med andra partigrupper under saklig prövning av olika stånd­punkter och alltså även beredd att genom eftergifter och kompromisser söka skapa en fruktbar grund för vidare samarbete — det är den liberala demokratins naturliga arbetsmetod.

Att härmed icke låter förena sig de former för politiskt arbete och politiska avgöranden, som är nödvändiga i ett kollektivistiskt organiserat samfund ligger i sakens natur. Det är icke blott den person­liga frihetssfären, som går förlorad vid en socialis­tisk produktionsordning — också de medborgerliga rättigheterna måste nödvändigtvis begränsas på ett sätt som icke är förenligt med verklig demokrati. Den långtidsbestämda planmässighet, den stabilitet och kontinuitet en socialistisk samhällsekonomi måste göra anspråk på, får icke rubbas av de omkastningar aom periodiska fria val i en demokratisk stat kan medföra. Fullt logiskt förklarar därför ledande socia­listiska teoretiker att man i ett socialistiskt samhälle icke kan tillåta en fri kritik av den härskande ord­ningen, och att garantier måste finnas emot ett regeringsskifte på grund av valnederlag. Socialismen leder följdriktigt från demokrati till diktatur — all­deles som vi tidigare bevittnat det i Ryssland, och som händelserna i Tjeckoslovakiet nyss återuppre­pat, med sin tvångsmässiga likriktning av de poli­tiska instanserna, med uteslutningen av oppositio­nella parlamentsledamöter, med rensningen av de po­litiska partierna, med likriktningen också av rätts­skipning och förvaltning, kort sagt, alla de åtgärder, som gör bibehållandet av den folkstyrda rättsstatens institutioner till ett tomt sken.

Allmänna meningen och politiken.

Den demokratiska levnadsregel om samarbetets betydelse, som här ovan utvecklats, grundar sig så­som redan antytts, på den liberala uppfattningen om statsmaktens gränser. Staten är icke, som en del so­cialdemokratiska lärofäder menat, en kollektiv enhet ovanför och oberoende av de enskilda individerna vilka endast betraktas som medel för att förverkliga statens idé, dess ideologiska program, såsom vi har bevittnat det både i det nazistiska Tyskland och i sovjetväldet.

Nej, staten är till för människans skull, statsmak­ten skall mätas med mänskliga mått och respektera de gränser, som den enskilda personligheten och det fria kulturarbetet uppdrar. Demokratin kan endast byggas på de levande krafterna i samhället, på det ständigt skiftande samspelet mellan fria personlig­heter och grupper i skiftande former av andlig och materiell kultur. Staten är endast en arbetsform grundad på relationerna människorna emellan, så­dana de tager sig uttryck i skiftande meningar och intressen, i ständiga debatter och disputationer, till­sammans bildande den mångstämmiga ”allmänna rösten” man talade om förr i tiden. Det är denna, i ett sunt samhälle ständigt levande allmänmening, som ger den politiska apparaten dess kraft. Demo­kratin lever i detta rörliga offentliga meningsskifte, där en var har rätt att vara med.

Denna debatt kan ha många former, men hälsan i ett demokratiskt samhälle, den beror till sist på en effektiv koordination mellan de politiska organens arbete och den breda offentliga debatten.

Om en marsmänniska ville göra sig en föreställ­ning om vad vi liberaler här på jorden menar med demokrati, så borde han med någon — ännu icke uppfunnen! — apparat lyssna på ett nordiskt, väst­europeiskt eller anglosaxiskt samhälle. Etervågorna skulle bära till honom ett mångstämmigt sorl av skilda röster: gamla och unga, manliga och kvinn­liga, ivriga, betänksamma, tillstyrkande, protesterande, vardagliga och profetiska, jublande eller för­tvivlade — kort sagt ett vimmel av viljor varur slut­ligen, genom den politiska verksamheten, statsviljan växer fram, starkare och säkrare i sin verkan i samma mån som dess tillblivelse engagerar folket i dess helhet.

Debatten inom de politiska instanserna är blott en av faktorerna i den allmänna opinionen. Det finns också andra, med uppgift att ge en fullständig upp­lysning och pröva argumenten för och emot. Vid sidan av den politiska apparaten är det pressen, som blivit den allmänna debattens viktigaste organ, den stora, ständigt skiftande scenen för åsikternas och argumentens fria spel. En fri press är därför en omistlig förutsättning för en levande och kraftfull demokrati. Vi har här i Norden en dagspress, som når ut till de stora massorna och som kanske mer än i andra länder ger plats för en mångsidig och idérik kulturdebatt, där också de politiska frågorna dras in i vidare sammanhang.

Hitler och Göbbels visste vad upplysningen och den fria debatten betydde för de krafter, på vilka demokratin vilar: deras första at­tack i stater, som de ville »ställa under sitt beskydd», gällde informationstjänstens och pressens frihet. Un­der krigsårens statsledning, som endels hyllade grundsatsen att »en enkelriktad tid kräver enkelrik­tade åtgärder», satt den svenska friheten trångt. Vi lärde oss av erfarenheten, och vi står nu i begrepp att i en ny tryckfrihetsförordning bygga ett för fram­tiden betryggande skydd för det tryckta ordets fri­het och för den allmänna medborgerliga läsfriheten.

Men allt beror här på tillämpningen. Den all­männa meningens syrsatta blod måste få fritt cirku­lera i de politiska organen. Det ömsesidiga förhål­landet lämnar här rum för förbättringar. De med­borgare, som söker tjäna samhället i politiska upp­drag, kan med fog klaga över att pressen i sina standardiserade referat ofta ger en blott ofullständig och därmed kanske skev bild av vad som verk­ligen förekommer i de debatterande församlingarna. Den allmänna opinionens officiella scen spelar därför alltför ofta utan publik. A andra sidan berör riksdagsdebatterna i sin sakliga och torra ton endast sällan de större idémässiga sammanhangen, och de kan därför självfallet icke dominera, än mindre monopolisera den offentliga debatten. Det är icke den officiella ställningen, utan argumentens tyngd som ger fullmakten att deltaga i denna debatt. För ett friskt politiskt liv är det levande sammanhanget mellan de politiska frågorna i trängre mening och den breda kulturdebatten av väsentlig betydelse.

I ett demokratiskt samhälle måste vikten av en effektiv samverkan mellan den allmänna meningen och de politiska instan­serna, mellan valmännen och de valda, ständigt uppmärksammas. I väsentlig mån ankommer det på de politiska organisationerna att såväl vid valen som dessemellan sörja för att de politiska församlingarna verkligen blir representativa uttryck för de levande krafterna i samhället.

Men också de konstitutionella for­merna har sin stora självständiga betydelse. Om riksdagen under senare årtionden sjunkit tillbaka i det allmänna intresset, torde detta bland annat bero på att tyngdpunkten i det politiska arbetet, särskilt under de hårt belastade krigsåren, dels på grund av arbetets art och omfattning, dels med hänsyn till det relativt stabila politiska maktläget glidit över åt regeringssidan. Det är inom förvaltningen och framför allt i det rikt utvecklade utredningsväsendet under parlamentarisk medverkan, som de avgörande fråge­ställningarna formuleras och besluten ej sällan träffas. Genom sin fackmässiga art och genom det visserligen i regel vederhäftiga, men dock relativt svårnjutbara sätt, varpå utredningarna och deras re­sultat framlägges, är detta politiska arbete icke så lockande för en större allmänhet. Att genom kort­fattade och mera lättlästa sammanfattningar göra utredningsmaskineriets arbetsresultat lättare tillgängligt för den politiska debatten maste anses såsom en viktig demokratisk uppgift.

Av betydelse är även, att riksdagens eget arbete sä utformas, att det kan lättare fånga ett större äll­mänt intresse. Tyngdpunkten i riksdagens verksam­het vilar som bekant i utskottsarbetet. Utskot­tens rätt att med stöd av offentlighetsprincipen i full och ohindrad omfattning disponera erforderligt arbetsmaterial, att införskaffa upplysningar och höra representanter for förvaltningen och andra berörda intressen är också av största betydelse för den poli­tiska ansvarighetens effektivisering.

Med de starkt expansiva tendenser som statsverk­samheten företer är det av särskild betydelse, att en kontroll från den allmänna meningens sida uppehålles gentemot de politiska instanserna, vilka under rådande parlamentariska maktförhållanden lätt fres­tas att överspänna sina fullmakter. De politiska valen kan omöjligen sägas vara inriktade på, än mindre avgörande för, hela den mängd stora och ofta kom­plicerade frågor, som kan uppkomma under val perioden och där måhända meningarna bland den stora allmänheten ofta skär partigränserna, obero­ende av de offiriplla programmen.

I denna situation erbjuder folkomröstningsinstitutet en värdefull möjlighet att förstärka den allmänna me­ningens kontroll av den politiska maktutövningen. Det är tillika ägnat att på ett för samarbetet lyckligt sätt avtrubba motsättningarna och befordra sam­arbetsviljan inom de politiska församlingarna. Folk­omröstningen i viktiga frågor är därför ett gott medel i liberal anda att befordra de demokratiska arbets­metoderna. Frågan om dess vidgade tillämpning bör upptagas till allvarligt övervägande.

Den effekt i visering av demokratin, som här ur liberala synpunkter förordas, åsyftar alltså en förstärkning av kontrollen över de politiska instansernas arbete eller, kanske rättare sagt, en friare, livligare samverkan mellan »den allmänna rösten», den breda offentliga kulturdebatten, och det politiska arbetet i trängre mening.
Den administrativa skickligheten, fackkunskapen, expertisen i all ära, men med statsverksamhetens väldiga omfattning i våra dagar, med den ständigt växande ström av politiskt arbetsmaterial som flödar ut över de parlamentariska instanserna och för­troendemännen, med de ökade befogenheter som un­der krigsårens fullmaktslagstiftning anförtrotts för­valtningen — med hela denna utveckling är det en risk för att politiken så att säga »förfackligas», blir svårtillgänglig, arbetsam och föga lockande, ja rentav tråkig för gemene man. Den fria politiska diskussionen förvandlas emellanåt till visserligen sakkunniga, men ointressanta replikväxlingar mellan utredningskonumttéerna och remissinstanserna, där det levande samhället ofta blott representeras av de stora intresseorganisationernas skrivskickliga direk­törer, ombudsmän och sekreterare. Gemene man, företrädda av de kommunala förtroendemännen, hin­ner endast undantagsvis läsa alla de remissor som strömmar över dem. Icke förty har de att däröver avge sina oförgripliga yttranden. Endast någon en­staka gång är en kommunal församling så uppriktig, att den säger ifrån att den inte hinner med i denna forcerade och konstgjorda offentliga debatt, fastän den ändock ansett sig kunna lämna det — olästa — kommittébetänkandet utan erinran!

Det är självfallet, att man nu icke kan återgå till tidigare epokers enklare former för det politiska ar­betet; det är självklart att sakkunskapen måste svara för den så att säga tekniska sidan av den offentliga verksamheten, få vara bestämmande vid beslutens ut­formning. Men såsom förhållandena nu utvecklar sig, är det onekligen en risk för att demokratin kan in­ifrån urholkas och blott bli en form för experternas, politiskt ofta mycket målmedvetna, diktatur. Det vore sannerligen ingen skada om hela maskineriet finge gå i något lugnare tempo. De politiska instan­sernas arbete kunde då lättare göras tillgängligt för den offentliga debatten. Offentlighet, och bättre ut­nyttjad offentlighet, är demokratins bästa stöd — offentlighet även i den svenska riksdagens ärevör­diga och traditionsbundna arbetsformer! Tryckfri­heten, i sitt rena väsende, sade en liberalismens föregångsman, Thomas Thorild, är ett folks evärderliga rättighet att upplysas. Det är en medborgerlig plikt att begagna denna rätt.

Liberalism och socialism.

Liberalt tänkesätt, liberala arbetsmetoder, den liberala uppfattningen av friheten och människovär­det, av statens uppgifter och statsmaktens gränser allt detta, som i människornas och folkens öppna och broderliga samarbete ser grundvalen för det kultu­rella framåtskridandet och som folkpartiet övertagit från tidigare liberala partier, med förpliktelse att hålla dessa värden högt i svensk politik, allt detta representerar i själva verket andliga krafter med djupa verkningar över partigränserna. Liberal håll­ning inför samhällsproblemen möter man självfallet icke blott inom folkpartiet. Grunderna för den poli­tiska demokrati, som under liberal ledning genom­förts i vårt land, är icke längre föremål för några meningsskiljaktigheter mellan de politiska partierna.

Den liberala uppfattningen av friheten och människo­värdet, med krav därav betingade på ett rättfär­digare samhällsskick, den var också den drivande kraften i den unga svenska arbetarrörelsen, vars ap­pell blev den franska revolutionens: frihet, jämlik­het och broderskap! Lika medborgarrätt för alla, social rättvisa och trygghet, dessa krav har utgjort de inspirerande krafter, som fört det socialdemokra­tiska arbetarpartiet till dess nuvarande maktställ­ning.

Men här möter en annan, efter vår mening med liberalismen i grunden oförenlig idéströmning, den socialistiska, med sina krav på ett förstat­ligande, i den ena eller andra formen, av närings­livet, alltså en våldsam expansion av statsmakten på bekostnad av den enskilda medborgarens frihet. Den logiskt ofrånkomliga förutsättningen för den socialistiska tanken är föreställningen om de majoritetsbestämda politiska instansernas överlägsna för­måga, i jämförelse med de verkande krafterna i den fria företagsamhetens samhälle, att med sina ingrepp åstadkomma ej blott en rättvisare fördelning, utan även ökad effektivitet i folkhushållningen. Av denna föreställning följer, lika ofrånkomligt, anspråket att, med undanskjutande av oppositionen från andra sam­hällsuppfattningar, eventuellt också med undanskju­tande av riskerna för motgångar för de socialistiska partierna vid fria val, få genomföra och fullfölja socialistiska omläggningar av näringslivet. Och där ger — som erfarenheten nogsamt visar — det ena ingreppet det andra. Också tankar har sina praktiska konsekvenser, som i längden ingen kan undandra sig.

De socialistiska åtgärderna måste skyddas ge­nom begränsningar av den politiska friheten; steg för steg, eller genom revolutionära ingrepp, skjuts allt vad vi menar med politisk demokrati åt sidan: den totalitära staten blir slutligen den nödvändiga konsekvensen av näringslivets socialisering. Där­med följer också, lika logiskt ofrånkomligt, enhets- partisystemet och den kulturella likriktningen. Än­dock är kulturlivets frihet väsentlig för samhällets andliga vitalitet och för de nyskapande mänskliga krafterna. Visste vi det icke förut, genom att analy­sera tankarnas innebörd och logiska sprängkraft, så har den sista generationens erfarenheter, senast från Tjeckoslovakiet, givit tillräcklig vägledning.

Iden totalitära staten är friheten liktydig med den passionerade anslutningen till det härskande samhällsidealet. Den yttre rättslösheten glöms i för­vissningen att tillhöra de frälstas skara — i en blind förtröstan att de offer staten begär, genom massornas torftiga konsumtionsnivå, deras nöd och fattigdom, genom det grymma undertryckandet av varje oppo­sition, genom de miljontals ar bets trälama, genom koncentrationslägrens martyrer, genom en för varje fri människa löjlig eller skrämmande, pedantisk och enfaldig likriktning av konst, musik och litteratur. Man tror att alla dessa offer dock är uttryck för en högre kulturell disciplin, att de är värda sitt pris genom det slutliga förverkligandet av det fria, statslösa samhälle, som är den Marxska historiefilosofins slutmål — i en framtid som icke längre kan bestäm­mas, som rycker längre och längre bort i ett ovisst fjärran. Varje tvekan besvaras med en motfråga, vars innebörd är dödlig för den tveksamma: Stoler de ikke på partit? — Det är den hotfulla fråga den unga sovjetkvinnan Kira i Nordahl Griegs sovjet- roman riktar mot humanistiskt tvivlande, liberalt sinnade vänner.

Med snillrik intuition har diktaren här fixerat den andliga situation, i vilken den sovjetledda kommu­nistiska rörelsen söker bringa sina anhängare och sympatisörer — i alla länder! Stoler de ikke på par­tit? — litar du icke på ledningen? Litar du icke p& ledningens tillrättaläggning av vad som händer, litar du icke på de taktiska manvisningarna för den världsomfattande politiska offensiv som Moskva nu driver för att vidga och trygga den ryska maktsfären, i sista hand för att internationellt förverkliga kommunismen?

För denna fråga finns för de totalitära staternas medborgare bara ett enda svar: ”Vi litar på Moskva”. Detta skall för honom vara den fasta punkten i den förvridna och förljugna föreställningsvärld, där sanning och logik ställes på huvudet, där önskan att hävda frihet och havda frihet och nationell självständighet mot rysk agression vrängs till krigsheta och av amerikanska dollar dollar betald aktivism, den värld som helt fylles av hatbestämd hets, som skjuter åt sidan den objektiva prövningen av händelsernas gång, den lugna eftertanken och det logiska argumentet, och i dess ställe sätter en massuggestionens propaganda, där begreppen helt ändrar valör, där frihet och demokrati betyder något helt annat än i vanligt västerländskt tal, där svart blir vitt och vitt blir svart – tyvärr efter samma fruktansvärda mönster som vi upplevt under nazismens glansperiod. man känner igen denna politiska metod, som icke längre vädjar till det sunda förnuftet och den mänskliga sakänslan, utan till den fruktansvärda gamla sanningen, ”homo hominis lupus”, människan är mänsklighetens varg?

Hatet och hetsen kan bli mäktiga medel i kampen efter den politiska makten. I dess tjänst är alla logiska kullerbyttor, alla förvrängningar av verkligheten, tillåtna. Med hatets föremål var det icke så noga, för Hitler var det judar och anglosaxiska plutokrater. För kommunisterna är det dollarimperialismen som för tillfällt bär skulden för allt, som genom att dra i sina trådar för Gerhardsson och Erlander att uttala sig mot kommunismen, får den levnadsglade Masaryk att begå sälvmord, eller, naturligtvis, som bestämmer Bertil Ohlins alla ord och handlingar, till sydd för ”finanskapitalet”.

Intet tvivel att till det svenska Socialdemokratiska partiets andliga utrustning hör både den liberalt demokratiska tanken, medsarka stöd i svensk politisk kultur, och den socialistiska. Men i längden kan icke så djupa motsättningar trivas tillsammans: en verklig syntes är här icke möjlig. Väl är de klara bekännelser till demokratins omistliga värden och den starka understrykningen av motsättningen till kommunismen som den socialdemokratiska ledningen numera avgivit, att anteckna med tillfredsställelse. Men eljest är det ett allvarligt drag i de senaste årens politiska utveckling, att de socialistiska idéerna alltmer synes skjuta undan frihetens grundsatser, som tidigare dominerat. Också de politiska arbetsmetoderna ändras följdriktigt med denna principiella idéförskjutning.

Under kommunisternas bifall beredde sig socialdemokraterna efter krigets slut att genomföra vittutseende socialistiska in­grepp i näringslivet under den »skördetid», som då ansågs vara inne. Lusten att använda en gynnsam politisk konjunktur för införande av en socialiserande planhushållning skärptes av föreställningarna om sannolikheten av en ekonomisk depression med risk för arbetslöshet efter krigsslutet. Varningen mot »fredsoptimism» visade sig dock helt obefogad — utvecklingen gick icke mot prisfall och kris på ar­betsmarknaden utan tvärtom mot inflation och över­full sysselsättning. Alltför länge dröjde man att inse och rätta sig efter det verkliga läget. Under tiden råkade landets ekonomi ur balans, valutatillgångama smälte hastigt samman, vi riskerar att förlora vår handelspolitiska frihet och därmed också möjlig­heten att vidmakthålla och stegra vår produktions­förmåga. Näringslivet löper fara att mer och mer för­lora oljan till maskineriet. I detta läge har kristids- regleringarnas bekymmer naturligen skjutit socialiseringen åt sidan — men programmet har blott upp­skjuti ts, icke uppgivits. Det goda samarbetet, hänsy­nen också till motsidans argument, de fruktbara kom­promisserna, som utgjort ett hedervärt inslag i svensk demokrati, har under dessa år, efter Per Albin Hans­sons bortgång, skjutits mer och mer åt sidan. Onek­ligen finnes starka tendenser att använda den knappa majoritetsställningen till ett majoritetsenvälde, sär­skilt framträdande i det okloka skattebeslutet, med sin dämpning av sparviljan och sin stimulans av ka­pitalförtäringen, då läget krävde raka motsatsen.

För kommunisterna är en sådan utveckling helt i sin ordning. Här tvekar man icke att uppmana den svenska regeringen »att slå till», som i Tjeckoslova- kiet, om den borgerliga oppositionen skulle motsätta sig radikala socialiseringsåtgärder. Denna faktor i svensk politik, som vi väl alla, efter krigets mot- ståndsår, hoppades så småningom skulle kunna in­förlivas i det hävdvunna demokratiska samarbetet, är desto farligare, som dess förbindelser med Moskva gör det nödvändigt att sätta ifråga, huruvida icke dess lojalitet mot partivännerna utanför landet i ett kritiskt läge kan bliva starkare än dess nationella förpliktelser.

Sådant är, i en alltmera hotande internationell situation, dagens politiska läge. Det gäller här att välja friheten och det demokratiska samarbetet. Den liberala samhällsordningen med social trygghet mot inkomstbortfall och nöd, med plats för den fria företagsamhet, som kan skapa framåtskridande och ökat välstånd, de marginaler vi behöver också för andlig vitalitet och kulturell utveckling, den främ­jas säkrast genom en förstärkning av socialliberalis- mens parti. Om det socialdemokratiska arbetar­partiet härmed hänvisas till det samarbete, som tidi­gare städse varit regeln i svensk parlamentarism, så starkes också, enligt den politiska dynamikens reg­ler, de demokratiska krafterna inom detta parti. Går utvecklingen däremot den motsatta vägen, så måste vi motse socialistiska ingrepp i samhällsordningen, enligt all erfarenhet ledande till vantrevnad och sjunkande effektivitet inom näringslivet, till ökad splittring och skärpta motsättningar inom den poli­tiska världen och mellan samhällsgrupperna.

Friheten, den sociala rättvisan, den ekonomiska tryggheten, det fria samarbetet mellan olika sam-, hällsgrupper och åsiktsriktningar, dessa grundläg­gande värden i svenskt liv säkras alltså bäst genom socialliberalismens parti, genom folkpartiet.

Liberalismens århundrade, av Bertil Ohlin 1950

LIBERALISMENS ÅRHUNDRADE AV BERTIL OHLIN

Tal vid jubileumsfest i Stockholms Konserthus den 27 april 1950 i anl. av Liberala Samlingspartiets bildande för 50 år sedan.

*****

Det liberala samlingspartiets bildande för 50 år sedan blev utgångspunkten för en utveckling av grundläggande betydelse för svensk demokrati. De för det demokratiska genombrottet avgörande insat­serna gjordes av krafter som här samlades och som något år därefter i frisinnade landsföreningen fick en riksomfattande organisation. Det liberala samlingspartiets tillkomst innebar, som dr Rönnblom klargjort i sitt bekanta arbete, något nytt i den svenska riksdagen; samling kring en politisk tanke. Det blev en idépolitisk partibildning, som starkt av­vek från lantmannapartiets klassbetonade karaktär.

Vilka idéer var det som kom att sätta sin prägel på detta partis verksamhet under århundradets första del fram till första världskriget? Först och främst den demokratiska tanken, som klart kom till uttryck i det första programmet. En inbjudan året därpå till bildande av en folklig organisation till liberala partiets stöd slutade med orden:

”Det är vår plikt att lämna i arv åt våra efterkommande icke ett politiskt efterblivet, av ett maktägande fåtal re­gerat land, men ett verkligt fritt, upplyst och de­mokratiskt Sverige, där folket är herre i eget hus och där varje ärlig, av nationens flertal godkänd reformtanke kan nå fram till seger.»

Två decennier senare var detta krav förverkligat, sedan konserva­tismens sega motstånd brutits.

Nära besläktat med demokratiseringskravet, ja i viss mening en motivering för detta var hos sekel­skiftets liberala män och kvinnor kravet att sam­hället skulle respektera individens frihet och personlighetsutveckling samt trygga likhet inför lagen. Utanför rättssamhället växer icke frihet utan god­tycke. Men endast i ett demokratiskt rättssamhälle tillgodoses både frihets- och likhetskrav. Endast i ett sådant samhälle blir folkets behov av trygghet och social utveckling tillgodosett.

Låt mig här starkt framhäva den levande sociala känsla som besjälade den svenska liberalismens verk­samhet under denna tid. S. A. Hedin hade redan mot föregående sekels slut allt klarare utformat en libe­ral syn på samhällets sociala uppgifter. Såväl det liberala samlingspartiets första som än mer dess se­nare program bär spår därav. När 1911 års valfram­gång äntligen skapat förutsättningar för en fast li­beral styrelse genom Karl Staaffs regering, såg denna på det sociala området några av sina främsta upp­gifter. Lagar om arbetarskydd, sjukkasseväsende och folkpensionering bär vittne därom likaväl som in­rättandet av ett förlikningssystem vid arbetstvister.

Den första kommittén för behandling av de enskilda monopolbildningamas problem är ett annat tecken. Endast illviljan kan förneka att redan sekelskiftets liberalism uppbars av en varmhjärtad social Inställ­ning. Vår tids socialliberalism har behov av det klargörande prefixet ”social” icke för att markera någon skillnad gentemot våra föregångare i den so­ciala grundinställningen utan för att så tydligt som möjligt för allt folket klargöra arten av vår poli­tiska strävan. En annan sak är att en tid med nya ekonomiska förutsättningar och nya sociala problem­ställningar måste ge nytt innehåll åt en socialliberal strävan.

Har tiden arbetat för liberalismens idéer?

När nu ett halvsekel gått till ända sedan det libe­rala partiets bildande är det naturligt att kasta en blick på dagens läge i belysning av de strävanden som var framträdande under seklets första decen­nium. Har tiden arbetat för liberalismens idéer? Har de satt sin prägel på utvecklingen? Har kanske i stället konservatismen lyckats med vad den då hoppades? Eller har den vid sekelskiftet fram­trängande socialismen kunnat genomföra den revolution varom man drömde?

Vilken var den revolution som socialisterna ver­kade för och hoppades på med nästan religiös inten­sitet, den omgestaltning av samhället som skulle skapa lyckoriket.

1897 års socialdemokratiska prog­ram gav härom klart besked i några under årtionden fasthållna grundsatser. Klasskampen mellan ar­betare och arbetsköpare kan endast bringas att upp­höra, säges det, ”genom upphävandet av det privat­kapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället till­hörande egendom, samt den planlösa varuproduktio­nens ersättande med en socialistisk, samhällets verk­liga behov motsvarande produktion”. För att åstad­komma detta vill socialdemokratin ”efter hand för­vandla till samhällelig egendom alla produktions­medlen — transportmedlen, skogarna, gruvorna, bruken, maskinerna, fabrikerna, jorden”.

En mycket tydlig redovisning, det måste man erkänna, som på ett tilltalande sätt avviker från våra dagars avsikt­ligt dimmiga förkunnelse, där det socialistiska evan­geliet utlägges på ett sätt som närmast förefaller syfta till att omöjliggöra en offentlig debatt kring de socialistiska framtidsmålen och vägarna dit.

Om jag sedan tillägger att många av sekelskiftets socialister i Sverige liksom i en del andra länder betraktade det demokratiska statsskicket mera som en lämplighetsfråga än som en principiell angelägenhet och emellanåt lekte med tanken på proletariatets dikta­tur, så är karaktäristiken tillräcklig.

Vi kan då kon­statera, att det gångna halvseklet i vårt land inga­lunda lett till ett förverkligande av den socialistiska drömmen. Den tvärtom har bleknat. Tanken att skapa ett helt nytt samhällssystem och överföra äganderätten till alla väsentliga produktionsmedel till samhället har lagts på hyllan, åtminstone tills vidare. Som segrare står i stället de liberala tankama på demokrati, social omvårdnad och ökade ekonomiska och kulturella möjligheter för all med­borgare.

Demokratins idé erkännes som grundläg­gande för vårt svenska samhälle. Kampen mot grupp-­privilegier, för mera likställdhet har förts och föres i huvudsak efter den sociala liberalismens linjer. Även om ett par ingalunda betydelselösa »syndafall» förekommit, kan man ej undgå intrycket av socia­listisk reträtt.

Den frenesi, med vilken vårt rege­ringsparti arbetar för att dölja detta, vore värd ett bättre syfte. Ty dessa ansträngningar är gagnlösa. Det har gått upp för allt flera även bland det so­cialistiska partiets medlemmar att den socialistiska lärobyggnaden och samhällsfilosofin håller på att upplösas inifrån. Den byggde på förutsättningar om utvecklingen som visat sig verklighetsfrämmande. Att betona detta innebär ej att förneka att svensk socialdemokrati gjort avgörande insatser i det social­politiska reformarbetet. Men det har skett inom ett i huvudsak liberalt samhälles ram. Inte heller sekel­skiftets konservatism står med palmer i händerna, även om den ej kan frånkännas förtjänsten att i regel ha gett vika innan spänningen blivit olidlig.

Liberalismen har vunnit idépolitiskt

I stort sett är det liberalismen som vunnit i täv­lingen på den idépolitiska arenan. Dess praktiska re­sultat har visat sig bäst motsvara folkets önskningar, intressen och behov. Att ange detta sista som en hu­vudorsak till utvecklingen är ingalunda att acceptera tesen att idéer blott är intressen i förklädnad. Det råder för övrigt ett samspel mellan idéer och intres­sen på så sätt, att individernas och gruppernas verk­liga intressen kan tillgodoses blott genom en utveck­ling som respekterar även sådana av människornas idéella krav, som föga eller intet har med materiella intressen att göra.

Solidaritetstanken infogas i den liberala tanke­världen

De ideella krafterna i folkrörelserna har jämte den politiska liberalismen tillhört de starkaste driv­krafterna i det förlopp, genom vilket svensk demo­krati vuxit ut till sin nuvarande styrka och mognad.

Skall man ange någon för utvecklingen betydelse­full idé vid sidan av dem som liberalismen bestämt företrädde redan vid seklets början, är det väl so­lidaritetstanken som främst kommer i fråga.

I nyk­terhetsrörelsen och de fria andliga rörelserna stärk­tes den sociala ansvarskänslan genom kravet på per­sonligt ställningstagande. I de fackliga organisatio­nerna lärde man sig sammanhållningens och det ge­mensamma ansvarets betydelse och förpliktelser. Solidaritetstankens infogande i den liberala tanke­världen gick ej utan konflikter och allvarliga problem kan säkert uppkomma även framdeles.

En avväg­ning mellan plikterna mot gruppen å ena sidan och helhetens krav å den andra är icke lätt. Vissa pri­mära moraliska kravs supremati över solidaritets- känslan har inte alltid erkänts. Men i stort sett har det gått att i liberalismens personlighetstanke infoga solidaritetsföreställningen, liksom det har lyckats att inom det liberala systemet bereda rum för både sam­hällets sociala omvårdnad och de fackliga organisa­tionernas trygghetsbefrämjande insatser.

Spänningen mellan individens krav på frihet å ena sidan samt samhällets och organisationernas krav på frihets­inskränkningar för trygghetens skull kommer emel­lertid alltid att kvarstå. Endast till en del kan den övervinnas genom att den enskildes medvetande om ofrånkomligheten av en begränsning av rörelsefri­heten på speciella punkter hindrar att den känns som en tryckande inskränkning av den väsentliga friheten. Det ligger mycken sanning i vad Clemenceau en gång yttrat, att ”friheten beror på konsten att disciplinera sig själv”. Men likväl kvarstår sä­kerligen som en av de svåraste avvägningarna i mo­dernt samhällsliv att ge tryggheten vad den tillkom­mer utan att inkräkta på den väsentliga friheten.

Liberal revolution i näringsliv och ekonomi

Slutsatsen att liberalismen i stort sett står som segrare över konservativa och socialistiska idéer förstärkes om man ser saken ur den faktiska ekono­miska utvecklingens synvinkel i stället för ur den politiska idéutvecklingens. Det är sant att en revolu­tion ägt rum genom att levnadsstandarden mer än fördubblats samtidigt som arbetstiden begränsats och bildningsmöjligheterna vuxit.

Men det har inte varit den socialistiska revolution varom sekelskiftets socialdemokrater drömde. Det har varit en libe­ral revolution genomförd inte genom radikala po­litiska beslut utan genom produktionsökningens di­rekta och indirekta verkningar på folkets levnads­villkor. Ständiga tekniska framsteg, bättre utbild­ning, enskild kapitalbildning och ett fritt näringslivs initiativkraft inom ett stabilt rättssamhälle har mer än fördubblat produktion och realinkomst per in­vånare. Därigenom har steg för steg förutsättningar skapats för den sociala omvårdnaden med dess spe­ciella betydelse för dem som drabbas av sociala olyckor.

Det är teknikerna i ordets vidaste bemär­kelse, folkets lärare och fostrare, de många spararna och företagarna, ja hela folkets egen produktiva insats snarare än de politiska besluten rörande nä­ringsliv och ekonomi som varit avgörande. Statens och kommunernas uppträdande som företagare har spelat jämförelsevis ringa roll.

Liberalismens framstegstro och tillit till ett system med näringsfrihet och enskild äganderätt har alltså visat sig berättigad. Socialismens kollektivistiska re­cept har i vårt land fått föga användning, lyckligtvis vill jag säga. I dagens läge vågar dess företrädare, som jag redan påpekat, minst av allt göra sig till talesmän för en socialistisk revolution. Man föredrar att hänvisa till den standardhöjning som under det gångna halvseklet ägt rum tämligen oberoende av de politiska regimerna. Man söker därvid ge in­trycket att socialistiska insatser därvid spelat en av­görande roll, fastän utvecklingen ägt rum under den samhällsordning som en socialistisk omvälvning om gemensamma grundläggande värdenormer kan frivilligt accepteras av medborgarna. Den kristna kärlekstanken och humanismens personlighetsuppfattning tillhör denna för vårt samhälle och vår kultur omistliga grund.

Ett mål för vårt arbete är att avskaffa fattigdomen och göra alla delaktiga av bildningsmöjligheterna. Väsentligt är också att medborgarna på arbetsplats och i samhällsliv får en känsla av medarbetarskap och medansvar. Låt oss tacksamt erkänna att ar­betsmarknadens parter under senare år gjort vä­sentliga framsteg härvidlag, i stort sett oberoende av några politiska beslut. Dessa erfarenheter gör sannolikt att även ur den ekonomiska demokratise­ringens synpunkt — liksom ur produktivitetens — ett i huvudsak enskilt näringsliv ger gynnsammare förutsättningar än en socialistisk ordning.

Den mera byråkratiska karaktär som utmärker den senare skulle starkt försvåra de mänskliga och mångskif­tande kontakter som är väsentliga för spridningen av en demokratisk anda i arbetslivet.

När vi i Folk­partiet ser det som en central uppgift att definitivt avlägsna socialiseringshotet är det alltså inte bara för att ett verkligt socialistiskt samhälle med dess starka maktkoncentration innebär faror för med- borgarfriheten och leder till långsammare framåt­skridande än ett system som bygger på näringsfrihet och decentralisering — två i sanning vägande skäl. Utan det sker också därför att vi är övertygande om att den demokratiska andan — medarbetarkänslan hos alla — bättre utvecklas under liberala samhällsformer.

Ingen kan bestrida att liberalismens insatser för den politiska demokratien varit banbrytande och avgörande under seklets första årtionden. Det till­kommer våra dagars liberalism att verka för att un­der de närmaste decennierna de demokratiska grund­tankarna mer och mer sätter sin prägel på alla sidor av samhällslivet. Men intet misstag kunde vara större än tron att en sådan utveckling främjas om politiska arbetsformer överföres till det ekonomiska livet, skolväsendet, försvaret eller andra områden. Det ytliga analogitänkande som härvidlag framträtt i den offentliga debatten är farligt. Att uppvisa dess haltlöshet är angeläget.

Jag nämnde nyss sambandet mellan ekonomisk frihet och allmän medborgerlig frihet som ett av hu­vudskälen för vår kamp mot socialismen. En väsent­lig sida av detta samband framträder vid en jämfö­relse mellan två metoder att få människorna att åtaga sig de ur allmänna synpunkter viktiga arbetsuppgif­terna och därvid utföra tillräckligt stora prestationer.

Man kan antingen uppmuntra dem genom utsikt till bättre levnadsstandard — det är prisbildningens väg, liberalismens väg. Eller man kan kommendera och dirigera dem. Moroten eller knutpiskan, stimulans eller straffhot, se där valet. I den socialistiska tanke­världen ligger misstron till prisbildningen och det en­skilda näringslivets vinstintresse så djupt rotad — det är ju väsentliga drag i den privatkapitalistiska pro­duktionsordningen som man ville ersätta med en socialistisk — att man sällan observerar konsekven­serna, de säkert för alla förhatliga konsekvenserna av en annan ordning än prisbildningen och den eko­nomiska uppmuntran. Verkan blir förr eller senare tvång och kommando till utbildning och arbete. När insikten härom blivit allmän i vårt land är socialis­men som recept för samhällsomdaningen hos oss de­finitivt besegrad. Låt oss se till att det sker så snart som möjligt.

Tiden tillåter mig inte att här diskutera de uppen­bara behoven av växande samhällsinsatser — allt­efter som resurserna möjliggör det — för social trygghet och en jämn och hög sysselsättning. Att förhindra de förödande arbetslöshetskrisema är en central samhällsuppgift. Den kan endast lösas genom internationell samverkan och ordnat samarbete mel­lan samhälle och enskilt näringsliv. Här möter vi en av de frågor där liberalismen måste vara på sin vakt mot att i en tid med nya förutsättningar fantasi­löst fasthålla gamla föreställningar och former.

Idéparti — ej klassparti

Skall folkpartiet kunna med framgång verka för lösningen av framtidens stora samhällsproblem måste det behålla sin karaktär av idéparti. Ingen klass eller grupp skall i och för sig mer än andra vara föremål för vårt intresse. Till gagn för alla grupper skall liberalismens idéer prägla vårt samhällsliv. Det är möjligt därför att alla härvidlag har ensriktade in­tressen. Men om och när klasspartierna ensidigt gynnar vissa grupper måste vi verka för rättvisa åt de övriga. Rätt åt alla, orätt åt ingen, är en devis— ofta använd i ett tidigare skede — som väl ut­trycker vår strävan.

Understundom framträder företrädare för arbe­tareklassen och gör anspråk på att denna klass skall styra Sverige nu och framdeles. Det är fåfängt tal! Det blir en av folkpartiets uppgifter att tillse att varken arbetarklassen eller någon annan folkgrupp skall styra vårt land. Medinflytande åt alla grupper genom samverkan i för läget lämpade former är vår linje. Vi vet att den kommer att segra. Liksom libera­lismen vunnit seger för den politiska demokratin, skall segern befästas genom öppet nederlag för så odemokratiska föreställningar som att en viss folk­grupp kan göra anspråk på maktmonopol i samhälls­livet.

Framtiden tillhör i stället en annan tanke. Genom att resterna av gamla privilegiepositioner för fåtalet avlägsnas medan de breda lagrens standard och möjligheter ökas skall klassgränserna nedbrytas, klasskänslor och klasstänkande steg för steg för­svinna. Detta är liberalismens väg. Det är en tragisk inkonsekvens som vidlåder svensk socialdemokrati, när den å ena sidan verkar för sociala framsteg, å andra sidan söker konservera klassföreställningama hos vissa medborgargrupper för att därigenom sug­gerera fram en samhörighetskänsla med det social­demokratiska partiet, vilket därigenom hoppas kunna befästa sin politiska makt.

Mot detta försök ställer folkpartiet kravet att varje svensk medborgare skall oberoende av yrke och sysselsättning individuellt och fritt ta ställning till den stora frågan, vilken samhällsutveckling han vill främja. Om vårt parti förblir troget sin art som demokratiskt, reformvänligt vänsterparti skall — därom är jag förvissad — fram­gång för våra strävanden i längden ej utebli. Men vi måste vara på det klara med att dagens motsätt­ningar till ett regeringsparti med socialistiskt pro­gram och krav på maktmonopol ingalunda får leda till att folkpartiet ger intrycket av att gå upp i en diffus grå borgerlighet.

Ordet ”borgerlig” har aldrig tilltalat mig. Det kommer från samma period som begreppet ”arbetarblus” och har en färg av förra seklets dammiga plyschsoffor, som föga passar i vår tid. Ett idéparti som vårt måste frigöra sig från så­dana föreställningar, följa sin egen linje samt låta det aktuella politiska läget och de andra partiernas inställning bestämma arten av våra förbindelser med dem. En sak är naturligtvis för vår del klar: En obön­hörlig och outtröttlig kamp mot kommunistiska diktaturanhängare.

Socialistisk solnedgång

Tanken på kommunismen för mig över till det in­ternationella perspektivet. Vårt århundrades för­bannelse har varit två strömningar — nationalism och marxism, som i olika former av imperialism, fascism och kommunism lett till krig och konflikter. I dag lever vi alla under trycket av det kalla krig, som den ryska kommunismen — en olycklig för­ening av marxism och nationalism — för mot västerns demokrater. Här mötes två tänkesätt som aldrig kan förenas. Ingen varaktig avspänning kan ännu skön­jas. Vårt land liksom andra tvingas till offer på för­svarets altare, som vi tidigare hoppats undslippa, men som nu är nödvändiga.

Västerlandets demokrater representerar här en li­beral tankevärld, som uppenbarligen är det stora alternativet till den kommunistisk-marxistiska. Socia­lismen med dess starka belastning av marxistiska föreställningar har i flera länder visat sig oförmögen att dra upp en skarp gräns mot kommunismen. Detta är väl en av orsakerna till den socialistiska solned­gång som under senare år blivit alltmera uppenbar. Socialismens förankring hos folkopinionen i demo­kratierna sviktar mer och mer. Det finns knappast någon risk för att Skandinavien skall bli ett socia­listiskt reservat.

En medverkande orsak till socialdemokratiens till­bakagång är väl att dess förkärlek för en reglerande s. k. planhushållning gjort dess inställning till en av tidsläget betingad och angelägen internationell sam­verkan mera negativ än andra politiska riktningars. En egendomlig förändring från sekelskiftet med dess tal ”Proletärer i alla länder förenare Er!”.

Internationell samverkan

Liberalismen måste i framtiden som hittills hävda sin tro på internationell samverkan — under former som tar hänsyn till svårigheter och möjligheter. Både de ekonomiska problemens lösning och arbetet på fredens bevarande främjas bäst på den vägen. Fred är det stora villkoret för framsteg. Ett krig i atom­bombens tecken skulle sätta hela vår kultur i fara. Därför måste vi alltid fråga oss vilken insats — om än aldrig så ringa — som kan göras för fredens sak.

Det är kommunismens diktatursamhälle och väster­landets i stort sett liberala samhällstyp som i dag står som de två stora möjligheterna. Västern repre­senterar här freden och det internationella samför­ståndet. Sverige står ideologiskt ingalunda mellan tvenne block. Vi är en del av Västerlandet.

Vi får inte förtröttas

Mänsklighetens vandring går i närheten av en av­grund. Vilka idéer skall bli vägledande, se där den stora frågan. Min tro är att endast en åskådning, som i sig upptager centrala liberala tankar och sö­ker bygga världssamhället på denna grund kan föra oss fram till lyckliga och fredliga förhållanden. Där­för bör det 20 århundradet bli liberalismens år­hundrade. Vad vi liberaler i Sverige kan göra för en sådad utveckling är ringa. Vi kan på det internatio­nella planet verka för förståelse och samverkan. Framför allt kan vi lösa våra egna svenska problem i den rätta andan.

I dag firar vi minnet av våra liberala föregångares insatser. När vi med ödmjukhet och tacksamhet erinrar oss deras offer och arbete, deras kamp och segrar är det oss en sporre till egna ansträngningar.Till minnet av våra föregångare och deras verk fo­gar vi löftet att själva inte förtröttas i arbetet för liberalismens stora sak som är mänsklighetens. Det är den hyllning — därom är jag förvissad — som sekelskiftets liberaler mer än någon annan skulle önskat sig.

Kellogg – Briand Pakten 27 augusti 1928

Internationellt fördrag rörande fördömande av krig. Paris den 27 augusti 1928. (Kellogg-Briand Pakten)

Hämtat ur SOU 1930:12 – UTREDNING RÖRANDE SVERIGES FÖRSVARSPOLITISKA LÄGE

Tyska Rikets President, Amerikas Förenta Staters President, Hans Majestät Belgiernas Konung, Franska Republikens President, Hans Majestät Konungen av Storbritannien, Irland och de Brittiska Dominions hinsides haven, kejsare av Indien. Hans Majestät Konungen av Italien, Hans Majestät Kejsaren av Japan, Polska Republikens President, Tjeckoslovakiska Republikens President, vilka äro djupt medvetna om sin högtidliga förpliktelse att befordra mänsklighetens välfärd;

– vilka äro förvissade om att tiden är mogen för att otvetydigt avstå från krig såsom verktyg i den nationella politikens tjänst, på det att de fredliga och vänskapliga förbindelser, som för närvarande råda mellan folken, måtte för all framtid bestå orubbade;

– vilka äro övertygade, att varje förändring i staternas inbördes förhållanden bör eftersträvas endast genom fredliga medel och åvägabringas medelst ett ordnat fredligt förfarande, samt att varje signatärmakt, som hädanefter söker befordra sina nationella intressen genom att anlita krig, skall vara berövad de fördelar, som detta fördrag innebär;

– vilka hysa den förhoppningen, att världens alla övriga nationer, uppmun­trade av exemplet, skola förena sig med dem uti ifrågavarande strävan för mänsklighetens bästa oeh genom anslutning till förevarande fördrag, så snart detsamma träder i kraft, göra folken delaktiga av dess gagneliga föreskrifter och sålunda ena världens civiliserade nationer i ett gemensamt avstående från krig såsom verktyg i den nationella politikens tjänst;

– hava beslutat avsluta ett fördrag och i sådant syfte utsett till sina respek­tive befullmäktigade ombud, vilka efter att hava delgivit varandra sina fullmakter, som befunnits i god och behörig form, hava överenskommit om följande arktiklar:

Artikel I.

De Höga Fördragsslutande Parterna förklara högtidligt å sina folks väg­nar att de fördöma anlitandet av krig för avgörandet av internationella tvister och i sina inbördes förhållanden avstå från krig såsom verktyg för nationell politik.

Artikel II.

De Höga Fördragsslutande Parterna erkänna, att avgörandet eller lös­ningen av alla tvister eller konflikter, av vilken natur eller vilket ursprung de än må vara, som kunna uppstå dem emellan, aldrig må eftersträvas annorledes än genom fredliga medel.

Artikel III.

Förevarande fördrag skall ratificeras av de i inledningen nämnda Höga Fördragsslutande Parterna i enlighet med vederbörande staters grundlagar och skall träda i kraft emellan dem, så snart samtliga ratifikationsinstrument deponerats i Washington.

Sedan detta fördrag enligt bestämmelsen i föregående stycke trätt i kraft, skall detsamma, så länge som må befinnas erforderligt, stå öppet för an­slutning från andra staters sida. Varje anslutningsakt skall deponeras i Washington och fördraget omedelbart efter sådan deposition träda i kraft mellan den stat, som sålunda ansluter sig, och övriga fördragsmakter.

Det åligger Förenta Staternas regering att till samtliga i inledningen om­nämnda regeringar och till dem, som sedermera ansluta sig, överlämna be­styrkt avskrift av fördraget ävensom av varje ratifikationsinstrument eller anslutningsakt. Det åligger vidare Förenta Staternas regering att omedel­bart telegrafiskt underrätta ifrågavarande regeringar om varje hos densamma verkställd deposition av ratifikationsinstrument eller anslutningsakt.

Till yttermera visso hava de befullmäktigade ombuden undertecknat detta fördrag på franska ooh engelska språken, vilka båda texter skola äga ena­handa vitsord, samt försett detsamma med sina sigill.

Som skedde i Paris den 27 augusti 1928.

*************

Sverige undertecknade pakten, som ännu formellt sett är bindande för Sveriges del (och andra parters del och avtalet trädde i kraft den 25/7 1929. 1931 anföll Japan Kina och 1935 Italien Etiopien och 1939 Tyskland Polen utan att bry sig om avtalet.

Bertil Ohlin: Ur efterkrigsprogrammet för Folkpartiet (1944)

Dessa citat från  ”Efterkrigstidens samhälle” 1944 valde Bertil Ohlin att citera i del två av sin självbiografi: ”Socialistisk skördetid kom bort” (1975):

”Den sociala politiken får ej betraktas som enbart en samhällsekonomisk belastning. Tvärtom utgör den en av de krafter, som skola möjliggöra ett snabbare ekonomiskt framåtskridande. Detta gäller såväl de mot depres­sioner och kriser riktade åtgärderna, som ock i lika hög grad en rationell jordbrukspolitik och en social politik, som förbättrar befolkningens hälsotillstånd och arbetsduglighet. Rätt utformad är samhällspolitiken icke en ekonomisk belastning, utan ett medel till ökning av nationens eko­nomiska effektivitet.

I sista hand bero framstegen på människorna, icke på yttre omständig­heter. Det gäller att mobilisera hela folkets kraft i ett uppbyggande arbe­te för ett bättre samhälle. För den liberala åskådningen, som sätter män­niskan och icke organisationsformerna i centrum, är det självklart att reformarbetet i främsta rummet bör inriktas på att skaffa fritt utlopp för alla medborgares krafter.

Ett mera demokratiskt och lättillgängligt undervisningsväsen, som sörjer för att alla begåvningar bli väl tillvaratagna och särskilt utbygger yrkesundervisningen, är en av kungsvägarna till ett ökat välstånd. In­tensivare kamp mot den fysiskt, psykiskt och moraliskt nedbrytande kraft, alkoholmissbruket utgör, är också av största betydelse ur denna synpunkt.

Skola hela folkets krafter kunna mobiliseras, måste vi undvika tvångsorganisationer av statssocialistisk eller annan typ, som snärja den enskil­des rörelsefrihet samt stäcka hans initiativförmåga och handlingskraft. Visserligen kunna vissa utbyggnader av samhällsorganisationen vara er­forderliga för en lösning av de viktiga framtidsuppgifterna, som här nedan beröras. Men därvid bör ständigt beaktas, att varje inskränkning av den enskildes frihet begränsas till det minsta möjliga, samt att icke näringslivet politiseras och lägges under ledning och kontroll av en stat­lig byråkrati. Den decentraliserade samhällstypen med ett inom ramen för offentlig lagstiftning fritt näringsliv är en förutsättning för medborgarfrihetens bestånd likaväl som ett villkor för det fulla utnyttjandet av människornas förmåga och duglighet.

Det statssocialistiska samhället,  vilket övertagit produktionsmedlen och centraliserat makten över politik och ekonomi, blir en fara både för friheten och för det ekonomiska framåtskridandet.

Den politik, som förts i Sverige under de senaste årtiondena, kan med rätta betecknas som socialliberal. Med bevarande av det på liberalismens grundsatser uppbyggda samhället har den syftat till att öka medborgar­nas sociala trygghet. En fastare organisation — offentligt och enskilt — har vuxit fram, men utan att inkräkta på den väsentliga enskilda rörelse­friheten, vare sig på det andliga eller ekonomiska området. Enligt folk­partiets mening ha vi all anledning att vandra vidare på denna väg och att icke utbyta den mot statssocialistiska eller kommunistiska experi­ment. Men vi få å andra sidan icke slå oss till ro med samhället, sådant det är, utan böra energiskt fortsätta med reformarbetet, undvikande den stagnation som en rent konservativ politik skulle medföra. Även djup­gående reformer bli erforderliga till avhjälpande av bristerna i det nu­varande samhället.

Uppgiftens storhet och omfattning framstår kanske tydligast, om man betänker att människorna — utom ett fåtal bättre situerade — under år­hundrade efter århundrade fått ägna all sin tid och alla sina krafter åt att skaffa det nödvändiga för livets uppehälle, utan att äga någon fri­tid värd att nämna och i verkligheten avskurna från kulturens goda. De flesta människor ha intill för några årtionden sedan varit slavar under detta tvång till oupphörligt arbete för en mager utkomst. Förklaringen härtill har mindre varit en ojämn inkomstfördelning än den omständig­heten, att nationalinkomsten pr arbetande individ varit så liten, att den icke medgivit en väsentligt högre levnadsstandard eller kortare arbetstid. Först på mitten av 1800-talet började i vårt land på allvar en standard­höjning, möjliggjord genom teknikens utveckling, kapitalbildningen och ett liberalt samhälles fria utlopp för de nya krafterna.

En fortsättning av denna sedan dess endast av krigen avbrutna utveckling öppnar per­spektiv, som äro fullständigt nya i mänsklighetens historia: massfattig- domens avskaffande, social trygghet, tillräcklig fritid och förutsättningar i övrigt för hela folkets kontakt med allt var ordet ”kultur” innebär. Den tekniska utvecklingen har givit produktionen en sådan effektivitet, att förverkligandet av dessa mål är inom räckhåll under de närmaste år­tiondena. Denna produktivitetsökning har skapat helt andra förutsätt­ningar för 1900-talets samhälle än de som funnos ännu mot slutet av 1800-talet. Uppgiften för de närmaste decenniernas sociala reformer blir att anpassa samhället efter de nya förutsättningarna och ge hela folket del av de förmåner och värden, som tidigare väsentligen på grund av en ofrånkomlig begränsning hos tillgångarna kommo endast ett mindretal av välsituerade till godo. Men det vore ingen lösning av denna upp­gift, om därvid användes tillvägagångssätt, vilka hota den frihet, som nu utan åtskillnad tillkommer envar svensk medborgare.

Reformerna få icke innebära att den enskilde medborgarens rättigheter träda i skymundan, medan han i ett förment samhällsintresses namn inlemmas i tvångs-organisationer och berövas sin rörelsefrihet. Samhällets uppgift är ju att bereda människorna goda livsbetingelser.

I kollektivismens tidsålder med dess risker för tilltagande tvång vill den sociala liberalismen slå vakt om individens rättigheter och vid reformering av samhället beakta hans be­rättigade intressen, samtidigt som den enskildes eget ansvar för sin fa­milj och sig själv och hans plikter mot samhället med styrka framhäves. Reformarbete i denna anda bör bl.a. eftersträva:

1. Att alla arbetsvilligas rätt till arbete tillgodoses.

2. Att en skälig levnadsstandard beredes alla folkgrupper.

3. Att varje individ beredes den trygghet, som ligger i skydd mot inkoms­tens bortfall vid ålderdom, sjukdom och olycksfall, arbetslöshet m.m.

4. Att familjebildningen stödjes och hemarbetet underlättas, försörjnings­bördan utjämnas samt omvårdnaden om mödrar och barn utbygges.

5. Att en rationell folkvård åstadkommes genom effektiva åtgärder för hela folkets sunda utveckling och trivsel i arbete och vila.

6. Att olikheten i unga människors startmöjligheter väsentligt minskas genom förbättring av landsbygdens utbildningsförhållanden och en radikal demokratisering av undervisningsväsendet.”

Det ekonomiska systemet

Folkpartiet motsätter sig bestämt planerna på att genom ett bibe­hållande av krisregleringarna i mer eller mindre modifierad form göra desamma till en inkörsport för en socialisering av det ekonomiska livet. Endast i sådana fall då det kan visas, att viktiga samhällsintressen icke kunna på annat sätt tillgodoses, är en utsträckning av samhällsinflytandet inom näringslivet berättigad.

Därvid bör man låta sig angeläget vara att använda så smidiga former för detta inflytande som möjligt.

Den för socialdemokrater och kommunister gemensamma uppfattningen, att pro­duktionsmedlens överförande i samhällets ägo skulle vara en förutsätt­ning för en planmässig ekonomisk verksamhet, anser folkpartiet innebära ett ödesdigert misstag. I stället för en statssocialistisk omläggning av sam­hället, som koncentrerar både äganderätt och kontrollen över ekonomin hos politiska insatser, bör det erforderliga samhällsinflytandet skapas ge­nom att ramar och gränser fastläggas för den ekonomiska verksamheten. Inom dessa bör näringslivets rörelsefrihet bibehållas och den enskilda äganderätten respekteras.