Skip to content

Högerns antinazism 1940

december 20, 2016
När man pratar om Högern runt 1940 är det många som påpekar hur nazivänliga de var. Men inte allt var nazivänlighet. Det fanns en stark antinazistisk tradition inom Högern också. Det vill jag påminna om här.
”Vi äro ännu förskonade frän kriget, medan dess hårda verklighet drabbat land efter land. Ja slagit eller sargat även våra brödrafolk. Må vl visa oss värdiga denna fredens och frihetens förmån. Icke så, att vi endast egoistiskt krypa inom vårt skal, utan så, att vi tappert se tiden i ögonen och frimodigt blicka mot framtiden…
Vi vilja hävda den svenskhet, som bär den stål hårda nationella viljans såväl som humanitetens kännetecken. I smärtans och nödens tid har Sveriges storhet alltid framstått klarast Svenskheten betyder icke likgiltighet för andra folks öden och vedermödor. Julens budskap vill visa oss försoningens väg; vl vilja sträva att följa den. Hatet har Ingen plats vid den svenska julens härd. Försonligheten, kärleksviljan måste i denna hätska tid där beredas en trygg hemvist Rättvisa åt den enskilde, rättvisa åt folken så långt det står i mänsklig förmåga att nå dithän, det vilja vi verka för. Åt en Isolerad vegeterande svenskhet ger tiden säkert icke plats, men av en rakryggad, ärligt arbetande och av humanitetslidelse besjälad svenskhet har tiden behov.”

Stockholmshögerns julbesked 1940. Gunnar Ljungqvist. (Ur Svd 24/12 1940)

Här nedan. Annons i SvD 1940-11-28 Högerns ungdomsförbund ryter till mot de ”nationella” och Per Engdahl.

unghogern

E.V. Olsson skrev så här i Svd 1934. (SvD 1934 12 06)

”Bevare oss alla väl från folk, som vilja göra människorna lyckliga och som ha någon möjlighet att också försöka det! Man frestas att säga: hellre en dålig styrelse i gammal regi än en ny regim, s0m vill ge oss en ny värld! Någon hqr sagt att i ett idealsamhälle skulle snart alla människor begå självmord av pur ledsnad med all förträffligheten. Men det är en sak för sig. Hur många få inte sätta livet till, medan världsförbättrarna försöka att med våld göra dem lyckliga.

Både i Ryssland och Tyskland håller man nu åter på med att göra upp med folk, som råkat hysa andra meningar ån ledarna. Avvikelserna likvideras, heter det på kommunistspråket. Det finns avvikelser åt höger och avvikelser åt vänster. Båda ”likvideras” hastigt och lustigt. De i hemlighetsfullt dunkel arbetande exekutiva organen sättas i en försvarsberedskap, som kan kallas den högsta. De anklagade få icke försvara sig, man vill inte höra argument, man vill se huvuden rulla. Bara en linje erkännes: den i de heliga partiskrifterna uppdragna.

Vilken mardröm att tvingas tänka precis som någon liten teoretiserande herre, som fått för sig att världen skall frälsas just efter hans recept! Det är inte att förvåna sig över att bolsjevismen har ett ont öga till de intellektuella. De representera ju kringsynen, perspektiven, den fördomsfria kritiken. ”Den proletära självkritiken” kretsar endast kring avvikelserna från lärofaderns linje. Denna är oantastlig, den är helig, den skall bestå om också himlar och jord skola förgås genom dess förverkligande.

För människornas skull förnekar man människan. Och människorna ta formen av partiet, massan, staten, ett själlöst vidunder, som likt en gudaskymning sänker sig över världen. Hur kan detta vara ett ideal för människor, som leva i ett fritt land, som kunna andas fritt, som kunna säga sina meningar fritt? Är det slavnaturen som söker sin naturliga miljö? Nej, det är enklare än så. De som svärma för välde- och tvångsdiktaturer se sig naturligtvis själva som framtida förtryckare, icke som förtryckta. De skola tillhöra den makthavande klicken, de som skola lyckliggöras äro ”de andra”. Det skulle vara intressant att veta hur
många moskvakommunister här i landet, som på allvar önska sig underordnade den utomordentligt stränga arbetedisciplin, som sovjetstyret kräver av de producerande krafterna. Hur många hemmanazister drömma om att förbli meniga arbetsträlar i det svenska nazirike, på vilket de hoppas?

Människan har otvivelaktigt ofta en tråkig benägenhet att missbruka friheten. Men det blir i regel ofarligare än när hon sättes i stånd att missbruka tvånget.”

 1934-12-06-svd-frihet-och-tvang
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: