Att vara liberal (Ur boken Socialliberal samhällssyn, Folkpartiet, 1948)

Boken Socialliberal Samhällssyn (1948) utgiven under folkpartiledaren Bertil Ohlins ledning finns tillgänglig här i Scannat PDF format. Här är första kapitlet, att vara liberal, skrivet av Yngve Larsson.

Att vara liberal

Av Yngve Larsson

Yngve Larsson 1881-1977

Att vara liberal, det är icke blott att hylla ett visst politiskt program, naturligen skiftande med samhäl­lets utveckling och den politiska miljön. Det är att bekänna sig till en livsåskådning, en uppfattning av de andliga grunderna för samhället sådant det borde vara, en viss, för alla sannfärdigt liberala männi­skor gemensam hållning i förhållande till sina medmänniskor, till samhället och till staten — ett visst sätt att reagera inför skiftande situationer och skiftande miljöer i livet och i politiken, reaktioner som alla har ett bestämt, fastän kanske icke alltid medvetet inre sammanhang.

Liberalismen gör alltså, liksom socialismen, an­språk på att företräda en enhetlig tankevärld eller, som det efter kommunismens och nazismens genom­brott brukar kallas, en ideologi — ett ord som dock visar fel, då det för tanken till en stel systembygg­nad av teoretiska doktriner. Liberalismen är något annat, något levande och sökande, även om dess värderingar alla har en gemensam källa i den livs­inställning vi kallar den liberala.

Vad det i första rummet gäller är alltså icke ett politiskt program utan den allmänna orientering som är det politiska programmets förutsättningar. Hur ser den mänskliga gemenskap ut, där vi vill leva?

Ty enbart med ett politiskt program, med poli­tiska åtgärder i trängre, teknisk mening löses inga livsproblem. De måste, dessa åtgärder, ha sin sank­tion i de värdenormer, som bestämmer människornas samlevnad. En lag utan stöd av ett allmänt rätts­medvetande stannar på papperet eller väcker vid tillämpningen förvåning, löje eller indignation. Polisföreskrifter och regleringar, som enligt den all­männa meningen obehörigen ingriper i den en­skildes liv och levnadssätt, respekteras icke. I själva verket utgår alla statliga åtgärder, i lagstiftningens eller förvaltningens form, från en mer eller mindre klar uppfattning av människan och medborgaren, hur hon är eller borde vara, från värderingar som kan avse rent personliga förhållanden, hem och familj, man och hustru, föräldrar och barn. kort sagt från människans allmänna kulturella orientering.

Under samhälleliga brytningstider kan nya åskåd­ningar göra sig gällande och föranleda statsåtgärder, som till äventyrs visar sig bero på felbedöm­ning av de djupare mänskliga förutsättningar, som här nyss antytts. De kan i så fall icke genomföras och leder ej till avsett gagn utan till konflikter och brytningar med de härskande normerna; de respek­teras icke och betraktas som obehöriga ingrepp i den enskildes livsformer.

Med andra ord: ett liberalt politiskt program för­utsätter en viss hållning hos människan och med­borgaren gentemot yttervärlden. Det är uppbyggt kring den fria, självansvariga, öppna och varma, sö­kande och försökande, erfarenhetsbestämda männi­skotyp, som vi brukar kalla den liberala människan, och på en liberalt fattad demokrati såsom grundval för den mänskliga samlevnaden. En socialistisk ord­ning åter förutsätter helt andra normer, framförallt för förhållandet mellan den enskilde och staten. Med fog talar den kommunistiska propagandan om »sovjetmänniskan» såsom den kommunistiska sam­hällsordningens byggsten, med från den västerländ­ska människan helt skilda moraliska och kulturella värderingar.

Det centrala i en liberal samhällsåskådning är människovärdet och den på människovärdet grundade personliga friheten. Härav följer, axiomatiskt, de demokratiska arbetsfor­merna i samhälle och i stat.

Kampen för friheten.

Någon menar: detta är ju enkla och självklara grundbegrepp i svenskt offentligt liv — därom be­höver vi väl icke orda, än mindre tvista. Tvärtom: dessa liberala grundvärden har fötts och fostrats un­der hårda strider, och de är hotade till livet av den socialistiska ideologiens samhällsordning.

Den anglosaxiska och särskilt den amerikanska demokratins frihetsbegrepp har präglats av purita­nernas och de frikyrkliga rörelsernas kamp för rätten att fritt dyrka sin Gud. De starka inslagen västerifrån i de svenska frikyrkorna har också satt sina spår i svensk liberal demokrati. Också här i Sverige har de frikyrkliga fått kämpa hårt för religionsfriheten, mot konventikelplakatet, för rätten att utan statliga eller kyrkliga myndigheters in­blandning fritt få samlas och hålla gudstjänst, för föreningsrätten och församlingsfriheten, dessa själv­klara utflöden av den allmänna medborgerliga fri­heten.

De svenska bönderna med sin av ålder starka självkänsla gentemot fogdevälde och byråkrati har också i striderna för vidgad självstyrelse, ökat folk­ligt inflytande i stat och kommun och för den all­männa demokratiseringen av 1800-talets ämbetsmannastyrda samhälle fullföljt frihetstraditioner, som burit angelägna bud från århundrade till århundrade i svensk historia. Bondegestalter, som hävdar den menige allmogens rätt, tidigare med vapen i hand, i våra dagar med ordets makt i de parlamentariska församlingarna, de tillhör i den folkliga traditionen de främsta försvararna av den svenska friheten.

Också den unga arbetarrörelsen har, med stöd av liberal vänster, fått kämpa hårt för sin rätt i det gamla klass- och ståndssamhället. Låt oss endast minnas, den stora Sundsvallsstrejken 1879, där de strejkande, ”dagligen samlade till bön och betrak­telse av Guds ord”, av statens ämbetsmän möttes med förmaningar till lydnad, tal om hädelse mot Gud och uppror mot lagarna, samt militär. Ännu vid och efter 1909 års storstrejk var det här och där klent beställt med arbetarnas föreningsrätt.

Och har vi icke alla långt färskare erfarenheter av frihetens och demokratins osäkerhet! Under krigsåren, med våra grannländers frihets­kamp för ögonen och vår egen nationella frihet hotad, hade vi skäl att om och om igen begrunda vad dessa enkla och vardagliga ting betyder: frihe­ten, människovärdet och det demokratiska sinne­lag, som därpå bygges.

I Norge gavs i ett hemmafrontsblad under de långa ockupationsåren en utläggning av dessa värden som här må återges, då den väl kan anses äga all­män giltighet.

”Den ena människan har icke större rätt än den andra — icke större rätt att leva, icke mindre ansvar för sin odödliga själ. Den ena har icke rätt att göra sig till herre över den andra. än mindre rätt att bruka honom som ett medel, som en bricka i ett spel. Också den minsta, den uslaste av människor är ett mål i sig, icke ett redskap. Varje enskild människa har sitt okränkbara värde med rätt till fri utveckling, förmågan må vara stor eller liten. Till grund för personlighetstanken ligger kristen­domens och den kristna moralens värderingar. Men också humanismen leder, från andra historiska för­utsättningar och från en rationalistisk världsupp­fattning, till samma moraliska värderingar. Ett po­litiskt system, som icke bygger på människovärdet, kan tilläventyrs rent tekniskt sett vara effektivare till sin konstruktion, när det gäller att uppnå vissa konkreta mål, såsom att bygga vägar eller att föra krig, men det är värdelöst och av ondo, då det icke respekterar den enskilda medborgarens frihet och rätt.”

Detta är alltså liberalismens utgångspunkt och dess mål: fria och ansvariga människor. Friheten är icke något negativt, icke ett uttryck för den enskildes självupptagenhet och egocentricitet. En tysk, en av de otaliga bland de andligen och lekamligen utarmade människomassor, som nu fyller Mellaneuropas tyska marker, frågade, som så många andra, en besökande svensk: ”Vad är demokrati?” I ett försök att med en enda sats kunna säga något vä­sentligt svarade svensken: ”Den obetingade respekten för den enskilda personligheten.” ”För all del”, me­nade tysken, ”men den definitionen kan också passa Nietzsches övermänniska. Låt oss hellre säga: den obetingade respekten för andras personlighet!” Och därmed gav han det väsentliga i liberalismens upp­fattning både av friheten och människovärdet.

Per­sonlighetstanken betingar ej blott självansvaret utan ock den positiva inställningen till medmänniskorna. Först genom förhållandet till andra får person­ligheten sitt innehåll och värde, och detta värde blir desto större, ju mångfaldigare och rikare dessa relationer är.

Därav följer i sin tur också liberalismens betoning av det internationella samarbetet, dess arbete och förhoppningar på att kunna, i förtroende och vän­skap folken emellan, bygga upp en fri och fredlig värld.

Den liberala tanken i olika tider och å skilda kulturområden.

Det som här tecknats som det centrala i en liberal livsinställning, människovärdet, och som målet för en liberal kulturpolitik, fria och i frihet ansvariga människor, får emellertid icke vara blott ett allmänt begrepp, en fras. ett slagord — nej, därav måste följa ett visst sätt att handla i det praktiska livet, vissa normer för samhällsfrågornas bedömande.

Men i en ständigt växlande och föränderlig värld tar den liberala tanken kött i många olika former. Miljöerna växlar, de andliga och materiella förut­sättningarna är olika hos olika människor och för skilda grupper; samhällsfrågorna och de politiska problemen skiftar med den ekonomiska och kultu­rella utvecklingen; också personligheterna är, dess bättre, aldrig lika. För den ene träder den andliga kulturens problem, samvetsfriheten, tankefriheten, personlighetens fria och rika kulturutveckling i för­grunden; den andre når en medveten liberal åskåd­ning på den religiösa upplevelsens väg. Han ställes, som den nyss anförde norske frihetskämpen ut­tryckte det, ansikte mot ansikte med evigheten, och här fattar han den kristna människans frihet, hen­nes ansvar inför Gud för sitt öde. Åter en annan känner sig kallad att arbeta för den sociala rättfärdighelens sak i ett samhälle som icke är bra som det är; för andra ligger huvudvikten på den eko­nomiska friheten och dess betydelse för välstånd och framåtskridande.

Från många olika utgångspunkter och med skif­tande klangfärg samlar sig den stora orkesterns stäm­mor till frihetens melodi. Detta är överhuvudtaget väsentligt för liberalismen: dess sinnelag är sö­kande, prövande, experimenterande, erfarenhets betingat. Med insikt i de oändligt skiftande mänskliga och sociala förutsättningarna tror vi icke på några patentlösningar av samhällsfrågorna, icke på något dogmatiskt fattat idealsamhälle som ut­vecklingens mål och oföränderliga slutpunkt, men så mycket mera på de många olika vägarna, erfaren­hetsmässigt funna och prövade, emot en allt rikare kulturutveckling i den personliga frihetens tecken. Toleransen är ett väsentligt uttryck för liberal hållning.

Men bättre än teoretiska begreppsanalyser och pro­gramreferat belyses liberalismens innebörd av de personligheter som under olika tider och förhållan­den talat liberalismens sak, och av de krav som de framfört.

Folkbildningens höjande genom den obligatoriska folkskolan, de hårda strafflagarnas humanisering, kampen mot brännvinsfloden och därmed samman­hängande råa och kulturlösa levnadsvanor, förbudet mot husbehovsbränningen — allt detta har varit ut­tryck för liberal samhällsuppfattning. För de liberalt sinnade ämbetsmän och jurister som under 1800-talet spelat en så betydelsefull roll i det svenska statslivet var självfallet folkstyrelsens och de medborgerliga rättigheternas mödosamma för­verkligande, framförallt genom representationsrefor­men och den kommunala självstyrelsens förnyelse, samt vidare genom näringsfrihetens förverkligande och utrensningen av det gamla ståndssamhällets häm­mande privilegier och regleringar det väsentliga målet.

Den äldre liberalismens traditioner på det rättsliga och konstitutionella området har, med nya och vidgade målsättningar och med särskild tonvikt på den liberala demokratiens sociala förpliktelser, fullföljts av senare generationer. Den allmänna röst­rätten, det parlamentariska styrelseskicket, folksty­rets fulla genomförande i vårt offentliga liv har liberal ursprungsbeteckning — folkmakt mot herre­makt! Också i våra dagar har liberala jurister gjort grundläggande insatser i reformeringen av rättsväsen och fångvård, till den personliga frihetens skydd och till vården av människovärdet.

De frikyrkliga strömningarna, som från sina anglosaxiska meningsfränder övertagit nå­got av den aktiva samhällsbyggaranda, som var ut­märkande för puritanismen, har länge utgjort ett av den politiska liberalismens viktigaste källflöden. Med de moraliska värderingar, som för denna rikt­ning trädde i förgrunden, lades tyngdpunkten ofta på arbetet för folknykterheten: nykterhetsrörelsen har tidvis tillhört de starkast partibildande ström­ningarna inom den svenska vänstern. För de många betydande personligheterna inom de frikyrkliga läg­ren har samvetsfriheten, den religiösa övertygelsens och gudstjänstens frihet från statens och statskyr­kans band varit bestämmande mål i det politiska arbetet. Med denna utgångspunkt var det också naturligt, att dessa representanter befunnit sig i främsta ledet, när det gällt att hävda yttrande­frihet och tryckfrihet, liksom överhuvudtaget i frå­gor som angår det rättsliga skyddet för den per­sonliga friheten.

Den aktiva religiösa inställningen har vidare fört till ett särskilt intresse för de sociala frågorna, för eftersatta och försummade samhälls­gruppers utveckling ej mindre i materiellt än i and­ligt hänseende.

Författare och andra kulturpersonligheter med radikal livsinställning under denna stora brytningstid i svensk historia har från andra ut­gångspunkter än de religiösa betonat den fria per­sonlighetens rätt till sin andel i de materiella och andliga tillgångarna, till en fri kulturutveckling, kvinnans fulla människovärde, hennes medborger­liga likställighet med mannen, äktenskapets och hem­mets frigörande från institutionella och konventio­nella band, som kan strida mot samvetsfriheten och verka hämmande på den personliga utveckling som är varje människas rätt. Känslans rätt, kvin­nans, ungdomens och barnets rätt har i dessa indi­vidualismens representanter vunnit vältaliga före­språkare, med djupgående inflytande även på de konkreta samhällsfrågornas behandling.

Den utveck­lingsoptimism, den tro på personlighetens fria ut­vecklingsmöjligheter, som kännetecknat dessa ström­ningar, har också tagit sig uttryck i de ljusa färg­tonerna över liberalismens världsbild, i tron på möj­ligheten till utjämning och förståelse, ej blott mellan samhällsklasserna, utan också mellan folken. Freds­arbetet och det internationella samarbetet har alltid kunnat räkna med ett varmt stöd hos liberalismens politiska representanter.

Samma grunduppfattning har varit vägledande för de liberala personligheter, som särskilt ägnat sig åt uppfostrans, skolans och folkbildning­ens uppgifter.

Andra åter, icke minst de liberalt sinnade kvin­norna, har med utgångspunkt från den enskildes rätt till de materiella förutsättningarna för en människo­värdig tillvaro ägnat sig åt socialt arbete, i offentliga uppdrag eller i fria former, ofta förebild­liga för den samhälleliga socialvården. För många av det sociala välfärdsarbetets män och kvinnor har religionen varit kraftkällan; för alla står människo­värdet i centrum för arbetet, det ofta misshandlade och kränkta människovärdet som behöver vård och upprättelse. En framstående liberal socialarbetare har om sin uppgift med ett ord av Nathan Söder­blom sagt: ”den som är för stor att ta sig an den minste, han är för liten för våra uppgifter”.

Den kooperativa rörelsen har i sin tankevärld starka liberala inslag. Liberaler har också varit med att utforma grundtankarna i denna mäk­tiga rörelse till skydd för konsumenternas frihet: att på den fria sammanslutningens väg, med stöd icke av statsingripanden, utan av konsumenternas orga­niserade intressegemenskap hävda handelns och kon­sumenternas frihet som grundvalen för en liberal samhällsekonomi.

Sedan föreningsrätten efter långa och hårda stri­der slutligen erkänts, har mellan arbetsmark­nadens parter, i stor omfattning under medverkan av liberala ämbetsmän och jurister, uppbyggts en konstitutionell ordning för biläggande av arbetskonflikter och behandling av andra gemensamma ärenden, som visat sig vara av grundläggande betydelse för samhällsfreden. Att dessa stora problem kunnat lösas genom organisationernas fria samverkan, utan statliga tvångsingrepp i arbetsmarknadens frihet, är en betydelsefull framgång för liberal samhällsupp­fattning.

För en liberal livsinställning, med dess värdesätt­ning av människornas varma och positiva inbördes förhållande, av deras samverkan för en högre odling, är det klart, att föreningsrätten och föreningslivet icke bara är en formell angelägenhet utan värde­sätts som ett väsentligt medel för framåtskridandet, en väg att göra livet materiellt och andligt rikare.

Ur samma synpunkter har det aktiva liberala del­tagandet i den moderna tjänstemannarörel­sen bedömts. För liberalismen är det naturligt att hävda tjänstemännens intressen av en skyddad rätts­ställning, goda arbetsvillkor och ett objektivt giltigt befordringsväsen, liksom även tjänstemännens rätt att, liksom arbetarna, själva få vara med och bestäm­ma sina villkor, deras rätt att i sammanslutningens form samfällt göra sin mening gällande. Alltjämt be­finner sig denna stora rörelse i tillväxt; utvecklingen är långt ifrån avslutad. För den liberalt sinnade är det en självklar uppgift att medverka till att även inom detta område den enskildes medbestämmanderätt över sina egna arbetsvillkor hävdas, hans rätt att sammansluta sig för att genom organisationen hävda sina intressen av en rättvis behandling och en fri personlig utveckling.

Slutligen men icke minst: den ekonomiska friheten. Det är självklart, att liberalismens talesmän i svensk politik hävdat den ekonomiska friheten, arbetat för näringsfrihet mot skråbunden- het och regleringar, för utrikeshandelns frihet mot höga tullar, för den fria tävlingens rätt emot socia­listiska regleringar eller mot näringslivets egna ten­denser till eliminerande av rätten att starta nya före­tag och att fritt tävla både inom produktion och handel. Denna sida av liberalismen har vid det allt starkare hotet mot den ekonomiska friheten, som den socialistiska ideologiens dominans inom arbetar­rörelsen medfört, för närvarande kommit att träda i förgrunden i svensk politik.

Den andliga friheten och statsmaktens gränser: triv­seln i samhället.

Vad liberal livsinställning är, det har vi här sökt belysa genom olika liberala insatser inom skilda om­råden av svenskt samhällsliv. Den gemensamma ut­gångspunkten har varit människovärdet, återupprät­tandet och v&rden av människovärdet. »Människo­värdet vi fordra tillbaka», så sjöngo arbetets söner i genombrottsårens kampsång, och med all rätt! Målet för varje liberal strävan är, såsom här framhållits, fria och i frihet självansvariga människor i en värld, där broderskapets anda må råda, också mellan fol­ken.

Vilka är förutsättningarna och medlen för att nå detta mål — som naturligtvis aldrig i denna ofull­komliga värld kan helt förverkligas, utan där man fär nöja sig med människoviljans quantum satis?

Friheten är en och odelbar; vi kan icke tänka oss en socialistisk ordning för det ekonomiska livet som icke samtidigt måste hota den medborgerliga och den andliga friheten. Vad vi här skildrar är där­för i själva verket blott olika sidor av samma sak- I första hand vill vi emellertid dröja vid den liberala inställningen till det andliga arbetet och till de kulturvärden det skapar.

Liberalismen vilar, har vi nyss funnit, på den obetingade respekten för andras personlighet — med denna formulering av det liberala frihetsbegreppet har alltså en tyngd­punkt lagts på människomas inbördes förhållanden, på deras positiva inställning till varandra, på den samverkan som är allt kulturarbetes kärna. Därav den varma färgen över liberal livsuppfattning. Ingen människa är ensam — vi är alla samhällsvarelser. Ju mångfaldigare människornas inbördes relationer är, desto rikare blir också den enskilda personlig­heten. Den mänskliga kulturen består just av ett ständigt uppbyggande och förnyande av alla dessa mänskliga förbindelser. I detta kulturarbete får fri­heten och människovärdet sitt nödvändiga erfaren- hetsinnehålL.

Detta levande, växande, strömmande mänskliga liv, samhällets fria kulturarbete, fean komma i viss motsättning till den av mänsklig vilja och mänsklig konst uppbyggda staten.

Den liberala inställningen kan därför också ut­tryckas på följande sätt. Låt samhället leva med minsta möjliga inblandning av staten, eller, rättare sagt: statens åtgärder bör så avvägas, att de på ett fruktbart sätt koordineras med samhällets eget liv. Vart en överspänning av statens funktioner i to­talitär riktning, alltså utan en sådan anpassning, leder, därpå ger oss historien många exempel, se­nast i det nazistiska Tysklands undergång. Sam­hällets vitalitet försvinner, dess nyskapande krafter sjunker undan, och kvar står slutligen endast en i det groteska förstorad tvångsmekanism, vars krafter nätt och jämt räcker till att bära upp sina egna kon­struktioner. Utan stöd av det egna folkets likgiltiga och uttröttade massor faller det slutligen samman. Vilken kraft återigen ett statsväsen äger, som byg­ger på respekten för friheten och människovärdet och som förstår att för sina mål använda samhällets levande krafter — också därpå ger vår egen tids historia övertygande exempel.

Det är klart, att i dessa krav på samhällets frihet från staten och på det fria kulturarbetets dominans i förhållande till politiken också ligger en värdering, huru den nu filosofiskt eller religiöst må grundas. Vi tror, vi liberaler, på de positiva, de uppbyggande krafterna i människomas sinnen, på möjligheterna att genom ett fritt samarbete mellan folken i den goda viljans tecken fortsätta den framåtskridandets väg, som under det gångna århundradet i liberalis­mens tecken givit så rika resultat. På samma grund vilar den starka liberala uppskattningen av de and­liga värdena, det andliga arbetet i och för sig. Stat och kyrka, religiösa och kulturella institutioner och organisationer — allt detta är bara former, ofta värdefulla stöd, men de skapar intet. Det är slutligen och sist den enskilda människan, där hon ensam i sin kammare, kanske ensam i sin nöd, brottas med sin Gud eller kämpar med stora vetenskapliga pro­blem — det är den ensamma som finner bryggan som håller, vägarna till framtiden.

Med denna värdesättning av vad som i främsta rummet betingar trivseln i samhället, i vidaste me­ning, är det självfallet, att uppfostrans och bildningens problem tillhör de viktigaste uppgifterna för ett liberalt politiskt parti. Det stora arbete, som nu pågår att bygga ut det svenska skolväsendet till en för alla öppen barndoms- och ungdomsskola med möjligheter till differentiering efter skilda anlag och yrkesval, utgör enligt liberal uppfattning den måhända för närvarande viktigaste uppgiften i svensk inrikespolitik. Av största vikt är även den fria folkbildningsrörelsen i alla dess former, folkhögskolorna med dess olika bildningstyper och icke minst det fria, på korrespondensundervisning grundade bildningsarbetet. Att ge den akademiska undervisningen och den vetenskapliga forskningen tillräckliga ekonomiska förutsättningar har städse varit en huvudpunkt i liberal kulturpolitik.

Undervisnings- och bildningsarbetets syfte är inte att på effektivast möjliga sätt stoppa i ungdomen vissa kunskaper, kännedom om fakta på olika om­råden eller yrkesskicklighet — dess mål är att möj­liggöra personlighetens fria tillägnan av kulturens värden, till utveckling av de personliga anlagen, till skolning av viljan och omdömet, till utbildande av kamratskapet och förmågan att samarbeta med andra. Dessa mål ställer också särskilda fordringar på sko­lans och undervisningens arbetsmetoder.

Vad det andliga arbetet i frihetens hägn kan skapa i personlig utveckling och gemensamt tillägnade kulturvärden, allt detta samverkar till vad vi här kallat trivseln i samhället, den höga blå himlen, den långa fjärrsynen över vårt samhällslandskap.

Ekonomisk frihet och social trygghet.

En väsentlig förutsättning för att man skall nå detta mål — och härmed kommer vi till den andra huvudpunkten i en liberal livsinställning — är den ekonomiska friheten, förbunden med tryggheten mot nöd för alla medborgare.
Friheten, rätten att fritt grunda nya företag och fritt tävla när det gäller att tillgodose konsumenter­nas behov, det är livsbetingelsen för ett expande­rande näringsliv.

Dess ojämförliga värde framträ­der särskilt under hela den reglering av näringslivet, som blivit nödvändig för att statsskeppet alltför länge fått dragga utan fast kurs och klar orientering i de svåra farvatten som nu omger oss. Industrins och handelns män kan berätta om de många stegen i kommissionernas trappor och korridorer, om tids­ödande förhandlingar med rådvilla, trötta och ner­vösa tjänstemän, för att söka uppmjuka de allmänna reglernas linjalregemente över det ekonomiska livet, där i stället smidighet och ständig anpassning efter skiftande lägen är av nöden för goda resultat.

Inför alla dessa erfarenheter reagerar näringslivets män naturligtvis instinktivt: låt oss bli fria! Låt oss bli fria, därför att den fria människans glädje att finna på nytt, att verka och handla utan reglementen och på eget ansvar dock är den starkaste förnyelse­kraften i vårt ekonomiska liv.

All aktning för den expansionskraft som de stora företagen med sin höga tekniska standard, sin planmässighet på lång sikt och sina samlade finansiella resurser äger — omistligare i vårt näringsliv är ändock de som börjar nytt och som skapar nya värden med sina idéer, sin arbetskraft och sin framtidstro. Trädgårdsarbetaren, som nöjer sig med att bo i sitt självbyggda växthus, till dess hans rörelse växer till en stor handelsträd­gård och han får råd att bygga sig en egen stuga, arbetare och bönder i en mager smålandsbygd, som börjar göra stålvispar och råttfällor och driver upp sin hantering till en verklig industri, hela den hant­verksskicklighet och småföretagareflit, som är den småländska möbelindustrins grundval, mannen som börjar bereda pälsar och bygger upp en stor päls- industri, vid hans bortgång överlämnad till en stif­telse med medarbetarna som delägare, den familje- sammanhållning och arbetsglädje, den klokhet och uppslagsrikedom, som svarar för framåtskridandet inom jordbruket, de två metallarbetarna, som från en liten verkstad vid en bakgård i Vasastaden arbetat fram en världsindustri i fotogenkök — hela denna ständigt fortgående förnyelse och expansion av nä­ringslivet, som svarar för en så väsentlig del av den svenska välståndsökningen, den vilar på den liberala andan inom det ekonomiska livet.

Varje socialisering, varje reglementering av den ekonomiska rörelsefriheten, som lägger hinder i vä­gen för dessa förnyelsens krafter, hejdar också ut­vecklingen genom att förlångsamma näringslivets rörlighet och anpassning Detta gäller icke bara sta­tens direkta ingrepp, det gäller bland annat också skattepolitiken. Sådan den numera utformats i vårt land, kommer den att allvarligt försvåra den kapital­bildning, som behövs för att företag skall kunna starta, och den solidaritet generationerna emellan som är en så väsentlig drivfjäder för sparsamhetens dygd, omistlig för det ekonomiska framåtskridandet.

Men frihetskravet ensamt återger icke den liberala inställningen till det ekonomiska livets problem. Den homo economicus, som här avtecknat sig i den ekonomiska frihetens namn, är icke utan vidare en liberal människa — det måste komma någonting till, någonting väsentligt.

Den ekonomiska friheten måste kompletteras med det sociala ansvaret. Den liberale företaga­ren önskar i det nuvarande regleringssamhället fri­heten icke blott till sitt företags bästa utan för att kunna producera mera, göra bättre varor, på gynn­sammare villkor för folkhushållningen. Han önskar icke frihet från landets intressen i ett nödläge — han vill ha friheten för att kunna hjälpa landet till en bättre balans, med vidare marginaler för vår eko­nomi. Han föredrar ett fritt ekonomiskt system fram­för ett regleringssamhälle, också därför att den stän­diga förnyelsen och den fria konkurrensen samver­kar till att fylla konsumenternas behov på ett bättre sätt än något annat system kan göra. Och han vet tillika — och han må icke glömma det! — att han har ett samhälleligt ansvar, gemensamt med sina medarbetare.

I människovärdets namn: arbetarna och de an­ställda är icke tjänare, de är medarbetare i ett företag, vars ledning i grund och botten är ett upp­drag i samhällets tjänst, en förvaltning un­der socialt ansvar. Det är denna tanke, som måste bestämma icke bara de ekonomiska mellanhavan- dena utan också den anställdes ställning inom före­tagen, hans rätt att ha ett ord med i laget, närmare utformat i den industriella demokratiens företags­nämnder.

Den ekonomiska frihetens samhälle måste vila på det obetingade erkännandet av människovärdet- Dess näringsliv skall så förvaltas att det leder till frihet och välstånd för folkets flertal, ej blott för den en­skilde företagaren. Med rätta har vår tids största liberala statsman Franklin D. Roosevelt som en av de oförytterliga mänskliga rättigheterna uppställt friheten från nöd. Denna liberala tankegång, grundad på varje medborgares oförytterliga männi­skovärde, leder också till krav på en jämnare fördel­ning av samhällets tillgångar och arbetets frukter, en klassutjämning alltså, en utjämning av de djupa mot­sättningarna mellan slummens folk, de fattiga mas­sorna och de mycket rika, en kamp mot de feodala drag, vartill tendenser funnits och alltjämt finnes ej blott i tidigare, utan också i industrialismens sam­hällstyper.

På 1800-talet kom det intresse liberalt sinnade med­borgare ägnade den sociala frågan först att gälla fat­tigvårdens effektivisering och förmänskligande, med målsättningen: hjälp till självhjälp, att återupprätta och till normalt arbetsliv återföra av olyckor och nöd nedbrutna medmänniskor. Men fattigvårdens indivi­dualiserade, behovsprövande hjälpformer befanns snart nog otillräckliga för den moderna industria­liseringens massverkningar. Arbetarskyddet, olycks­fallsförsäkringen, arbetstidsregleringen med särskilt sikte å barn- och kvinnoarbete, följdes av försäk­rings- och understödsformer, som tillsammantagna vuxit ut till den moderna socialförsäkringen, som i första hand tillgodoser hjälpbehov på grund av ålderdom, sjukdom och invaliditet.

Till en början begränsades socialförsäkringen att gälla den industriella arbetarklassen, vars fattiga och osäkra levnadsvillkor motiverade statsunder­stödda standardiserade hjälpf ormer. I folkhemmet Sverige har tryggheten fått en annan och vidare innebörd. Den ekonomiska utvecklingen är i full färd med! att undanröja socialistiska föreställningar om ett klassindelat samhälle. Föreställningarna om arbetarklassen som en enhetlig, proletärisk massa har icke något stöd i dagens verklighet. Inom arbetarvärlden differentieras mer och mer bestämda sociala grupper. De yrkeslärda arbetarnas och för­valtningspersonalens betydelse växer. Härtill kom­mer att med handelns, förvaltningens och övriga ser viceyrkens väsentligt kraftigare tillväxt än indu­strins har den stora, inom sig skiftande socialgrupp som tjänstemannavärlden representerar fått en stigande betydelse. Dessa stora, alltjämt på­gående nygrupperingar har gjort den traditionella klassindelningen av samhället meningslös. Oe stora folkrörelsernas riksorganisationer bryter igenom de äldre klassgränserna. Också den agrara delen av samhället — som aldrig låtit sig inspärras i marxis­tiska klassbegrepp — visar nya grupperingar, åter­speglande sig i organisationernas värld. Slutligen har den kulturella demokratiseringen mäktigt bidragit till att utplåna tidigare gränser mellan vad man kal­lat överklass, medelklass och underklass — begrepp, som icke längre täcker samhällets verkliga gruppe­ringar.

Den livsinställning vars utgångspunkt är männi­skovärdet, tar sig, såsom förut framhållits, uttryck i känslan av samhörighet medborgarna emellan, i samhällssolidariteten, eller hur man vill uttrycka de: som på religiöst språk kallas kärleken till näs­tan. I det samhälle, som med undanskjutande av tidigare klassindelningar nu håller på att växa fram, följer härav trygghetstanken, omfattande alla medborgare och socialgrupper — trygghet mot ålderdom, sjukdom, invaliditet eller av andra om­ständigheter förorsakad arbetsoförmåga eller nöd. Det är numera en av det svenska folkhemmets grund­principer, att varje svensk medborgare har — som det uttrycktes i 1941 års förslag till ny avfattning av regeringsformens bestämmelser om de allmänna med­borgerliga fri- och rättigheterna — rätt att av det allmänna vid behov erhålla hjälp och skydd vid ålderdom, sjukdom, olycksfall, lyte, invaliditet och arbetslöshet.

Denna princip, tidigt hävdad av liberala föregångsmän, har under helhjärtad medverkan av folkpartiet satt sin prägel på 1946 och 1947 års stora socialreformer: folkpensioneringen, sjukförsäkringen, barnbidragen och de olika hjälpformema till familje­livets och barnens stöd, icke minst de bostadspoli­tiska.

Att den sociala tryggheten sålunda principiellt mo­tiveras såsom grundad på en medborgerlig rätt över­ensstämmer ock därmed, att man vid socialreformerna, framför allt de familjepolitiska, i stor ut­sträckning eliminerat den behovsprövning som tidi­gare plägat vara en förutsättning för en social hjälp­verksamhet. Den enskilde medborgaren bör i första rummet hjälpa sig själv och själv skapa sin trygghet: samhället bör ej avskräcka därifrån genom att in­draga det stöd som kommer mindre förtänksamma till del.

Trygghetstanken kommer till uttryck icke blott inom socialvården i egentlig mening, utan också inom andra områden av samhällelig och statlig verk­samhet. De anställdas rätt till trygga arbets- och lönevillkor och till hjälp vid arbetsoförmåga riktar sig även mot de företag i vars tjänst de står — de enskilda företagarna likaväl som stat och kommun. Andra uttryck för samhällssolidariteten och trygg­hetstanken uppvisar den statliga jordbrukspolitiken, de understöd som i olika former visat sig erforder­liga för att i landets intresse kunna bevara ett livs­kraftigt, ekonomiskt lönande jordbruk som en vä­sentlig grundval för landets försörjning, och i icke mindre mån för att ge den agrara delen av det sven­ska samhället lika möjligheter med andra social­grupper till del i det materiella och kulturella framåtskridandet.

Den enskildes självansvar.

Mellan kravet på ekonomisk frihet och trygghets­tanken finnes naturligen, om icke en motsättning, så i varje fall en spänning. Till en fri ekonomi hör icke blott utsikten till ekonomisk framgång, utan också risken att misslyckas. Den senare kan icke skiljas från den förra. Kravet på trygghet får icke drivas därhän, att varje medborgare under alla förhållan­den är tillförsäkrad mer än nödtorftig försörjning. Man skulle då komma över till ett statiskt, ett eko­nomiskt stillastående samhälle. Det ekonomiska fram åtskridandet förutsätter emellertid fria möjligheter att försöka, att experimentera, för att kanske skapa nytt, kanske också misslyckas. Till ett sådant dyna­miskt samhällsskick hör oskiljaktigt den enskildes självansvar såsom grunden för hans ekonomiska till­varo. Det gäller att hålla levande den gamla san­ningen: bra karl hjälper sig själv! Socialvården bör främst vara hjälp till självhjälp — annars kan den lätt urarta.

Med de mycket betydande uppoffringar vi nu iklätt oss för att genom de nya socialreformema förverkliga trygghetstanken torde vi tillsvidare ha nått gränsen för vad vi har råd att kosta på oss. Man får icke förbise faran av en understödstagaranda, som utan vidare skjuter alla bekymmer och hjälp­behov över på det allmänna. Och det allmänna, det är alla dessa skattebetungade medborgare, löntagare eller fria företagare, 1 jordbruk eller i stadsnäringar, som själva får slita ihop vad de behöver för att leva och kanske också för att kunna förkovra vad de för­värvat till sina barns och efterkommandes stöd — alla de, som alltjämt är besjälade av odalbondens själv­medvetande och ambition att under inga förhållan­den falla det allmänna till last. Det är dock i sista hand dessa samhällselement, som med sitt hårda arbete svarar för det ekonomiska framåtskridandet.

Vi har här skildrat de uttryck en liberal livsinställ­ning tar sig i förhållande till det kulturella arbetet, till det andliga livet och de värden det skapar, dess uttryck i kravet på frihet under socialt ansvar, åvihade både det allmänna och de enskilda medborgarna.

Vad liberalismen betyder i det ekonomiska livet, därom ska också ordats. I det allt hårdare reglerings- och skattesamhälle, där vi nu lever, fram­står angelägenheten att komma tillbaka till en fri ekonomi, med allt vad den betyder för framåtskri­dandet och trevnaden i samhället dubbelt träng­ande. Vi måste tillbaka till det samhällsskick, som vilar på fri företagsamhet och fri tävlan, privat äganderätt och fri inkomstbildning, samt icke minst på konsumenternas fria val, den mest väsentliga fak­torn i vad som verkligen kan kallas ekonomisk demo­krati. Framför allt måste vi åter komma tillbaka till ”hederliga penningar”, ett stabilt penningvärde, den enda hållbara grunden för ekonomiskt framåt­skridande!

Vad vi eftersträvar är icke det manchesterliberala samhälle, som aldrig funnits i verklig­heten, men som alltjämt spelar sin roll i den poli­tiska propagandan Det är självfallet att staten måste ansvara for grunderna för ett sunt ekonomiskt liv. Framför allt måste staten, som nyss framhållits, garantera ett fast penningvärde och föra en ekonomisk politik, som möjliggör ett fritt handelsutbyte med andra länder. Av statens sociala ansvar och trygghets­tanken framgår också det allmännas socialpolitiska, i viss mån även näringspolitiska förpliktelser. För att fylla dessa förpliktelser måste staten genom sin penningpolitik, sin budget- och skattepolitik, sin han­delspolitik, i vissa lägen också genom särskilda kon- junkturutjämnande åtgärder skapa förutsättningar och ramar för det ekonomiska livet. Statliga åt­gärder kan också vara nödvändiga för att möjlig­göra en verkligt fri konkurrens och ett fritt konsumtionsval: för att förebygga att friheten missbrukas till frihetens skada.

I kris- och nödtider, sådana som vi nu upplever, kan därjämte kvantitativa ingrepp bliva nödvändiga, ransoneringar, priskontroll, reglering av produk­tion och handel, valutarestriktioner o. dyl., men dessa åtgärder må allenast betraktas som ett led i en löne­politik, en så kort parentes som möjligt i ett fritt ekonomiskt samhälle.

Den politiska demokratin.

Den liberala uppfattningen av friheten och män­niskovärdet såsom grunden för mänsklig sammanlevnad och för det samfällda arbetet på andlig och materiell kultur bestämmer ock den liberala inställ­ningen till den politiska demokratin. Det gamla svenska stånds- och privilegiesamhällets än successiva och långsamma, än genom halvt revoluoonära kriser genomförda utveckling till en modern demokratisk stat är väsentligen liberalismens verk. Att statsmakten, oberoende av historiskt ärvda po­litiska former, i sista hand miste vila på den i val uttryckta folkviljan, det följer omedelbart av de liberala principerna. På samma grund vilar det prJitidn) postulatet att den allmänna röst­rätten, oberoende av stånd och ekonomiska vill­kor, lika för kvinnor och män, måste vara det poli­tiska maskineriets drivande kraft. Dessa elementära demokratiska grundsatser bestrides sedan några år­tionden icke längre i svenskt politiskt liv.

Emellertid: den liberala demokratin må icke fat­tas som ett mekaniskt konstruktionsproblem, där statsviljan liksom göken i klockan ger sig till känna geaom de periodiska valen och majoritetsvotering- arna i de representativa församlingarna. Den libe­rala staten är icke byggd på ett samhälle av lösa medboigarehheter, som träffas vid valurnorna och där genom sitt sätt att rösta konstruerar en viss politisk apparatur.

Av liberalismens första grundsats, den personliga friheten, följer att områden finnes, som måste hål­las fredade från statlig inblandning, om icke hela samhället skall lida skada. Denna tanke har bL a. kommit till uttryck i de medborgerliga fri- och rättigheter, sam i många länder åtnjuter ett särskilt grundlagsskydd även gentemot lagstiftaren själv, och som i vår regeringsform tagit sig uttryck i dess ryktbara sextonde paragraf — tanke- och åsiktsfriheten, samvets- och religionsfriheten, ytt­rande- och tryckfriheten, församlingsfriheten.

På samma grund vilar den icke mindre viktiga re­geln för demokratisk samlevnad, att demokratin icke kan bero på flertalsvoteringar allena, utan på en öppen och tolerant samverkan mellan olika meningsriktningar och socialgrupper. Likaväl som jag begär respekt för min egen frihet och mitt samvete, är jag skyldig att respektera och sakligt prö­va motsidans argument. Demokrati är icke ett majoritetsregemente vilket som helst utan ett styrelsesätt som under frihetens bevarande och med tolerans av andras meningar söker tillgodose alla folkgrupper, alla viktiga och berättigade intressen i samhället. Endast därigenom kan folkrepresentationen och re­geringen få den auktoritet, den goda vilja hos olika partier och olika grupper, som oberoende av me- ningsskilj aktigheter är av nöden i våra dagars sam­hälle med dess komplicerade problem. En demokrati som ej uppfyller dessa krav förtjänar ej sitt namn.

Samarbetets och toleransens princip är icke min­dre viktig ur demokratisk synpunkt än de elemen­tära regler för folkviljans bildande som under det demokratiska genombrottets tid i värt land av natur­liga skäl kommit i förgrunden. Varje majoritet måste minnas att dess egen makt vilar på respekten också för andras personlighet, andras frihet, och att den följaktligen är förpliktad att söka samförstånd, så långt det går. En fri och öppen samverkan med andra partigrupper under saklig prövning av olika stånd­punkter och alltså även beredd att genom eftergifter och kompromisser söka skapa en fruktbar grund för vidare samarbete — det är den liberala demokratins naturliga arbetsmetod.

Att härmed icke låter förena sig de former för politiskt arbete och politiska avgöranden, som är nödvändiga i ett kollektivistiskt organiserat samfund ligger i sakens natur. Det är icke blott den person­liga frihetssfären, som går förlorad vid en socialis­tisk produktionsordning — också de medborgerliga rättigheterna måste nödvändigtvis begränsas på ett sätt som icke är förenligt med verklig demokrati. Den långtidsbestämda planmässighet, den stabilitet och kontinuitet en socialistisk samhällsekonomi måste göra anspråk på, får icke rubbas av de omkastningar aom periodiska fria val i en demokratisk stat kan medföra. Fullt logiskt förklarar därför ledande socia­listiska teoretiker att man i ett socialistiskt samhälle icke kan tillåta en fri kritik av den härskande ord­ningen, och att garantier måste finnas emot ett regeringsskifte på grund av valnederlag. Socialismen leder följdriktigt från demokrati till diktatur — all­deles som vi tidigare bevittnat det i Ryssland, och som händelserna i Tjeckoslovakiet nyss återuppre­pat, med sin tvångsmässiga likriktning av de poli­tiska instanserna, med uteslutningen av oppositio­nella parlamentsledamöter, med rensningen av de po­litiska partierna, med likriktningen också av rätts­skipning och förvaltning, kort sagt, alla de åtgärder, som gör bibehållandet av den folkstyrda rättsstatens institutioner till ett tomt sken.

Allmänna meningen och politiken.

Den demokratiska levnadsregel om samarbetets betydelse, som här ovan utvecklats, grundar sig så­som redan antytts, på den liberala uppfattningen om statsmaktens gränser. Staten är icke, som en del so­cialdemokratiska lärofäder menat, en kollektiv enhet ovanför och oberoende av de enskilda individerna vilka endast betraktas som medel för att förverkliga statens idé, dess ideologiska program, såsom vi har bevittnat det både i det nazistiska Tyskland och i sovjetväldet.

Nej, staten är till för människans skull, statsmak­ten skall mätas med mänskliga mått och respektera de gränser, som den enskilda personligheten och det fria kulturarbetet uppdrar. Demokratin kan endast byggas på de levande krafterna i samhället, på det ständigt skiftande samspelet mellan fria personlig­heter och grupper i skiftande former av andlig och materiell kultur. Staten är endast en arbetsform grundad på relationerna människorna emellan, så­dana de tager sig uttryck i skiftande meningar och intressen, i ständiga debatter och disputationer, till­sammans bildande den mångstämmiga ”allmänna rösten” man talade om förr i tiden. Det är denna, i ett sunt samhälle ständigt levande allmänmening, som ger den politiska apparaten dess kraft. Demo­kratin lever i detta rörliga offentliga meningsskifte, där en var har rätt att vara med.

Denna debatt kan ha många former, men hälsan i ett demokratiskt samhälle, den beror till sist på en effektiv koordination mellan de politiska organens arbete och den breda offentliga debatten.

Om en marsmänniska ville göra sig en föreställ­ning om vad vi liberaler här på jorden menar med demokrati, så borde han med någon — ännu icke uppfunnen! — apparat lyssna på ett nordiskt, väst­europeiskt eller anglosaxiskt samhälle. Etervågorna skulle bära till honom ett mångstämmigt sorl av skilda röster: gamla och unga, manliga och kvinn­liga, ivriga, betänksamma, tillstyrkande, protesterande, vardagliga och profetiska, jublande eller för­tvivlade — kort sagt ett vimmel av viljor varur slut­ligen, genom den politiska verksamheten, statsviljan växer fram, starkare och säkrare i sin verkan i samma mån som dess tillblivelse engagerar folket i dess helhet.

Debatten inom de politiska instanserna är blott en av faktorerna i den allmänna opinionen. Det finns också andra, med uppgift att ge en fullständig upp­lysning och pröva argumenten för och emot. Vid sidan av den politiska apparaten är det pressen, som blivit den allmänna debattens viktigaste organ, den stora, ständigt skiftande scenen för åsikternas och argumentens fria spel. En fri press är därför en omistlig förutsättning för en levande och kraftfull demokrati. Vi har här i Norden en dagspress, som når ut till de stora massorna och som kanske mer än i andra länder ger plats för en mångsidig och idérik kulturdebatt, där också de politiska frågorna dras in i vidare sammanhang.

Hitler och Göbbels visste vad upplysningen och den fria debatten betydde för de krafter, på vilka demokratin vilar: deras första at­tack i stater, som de ville »ställa under sitt beskydd», gällde informationstjänstens och pressens frihet. Un­der krigsårens statsledning, som endels hyllade grundsatsen att »en enkelriktad tid kräver enkelrik­tade åtgärder», satt den svenska friheten trångt. Vi lärde oss av erfarenheten, och vi står nu i begrepp att i en ny tryckfrihetsförordning bygga ett för fram­tiden betryggande skydd för det tryckta ordets fri­het och för den allmänna medborgerliga läsfriheten.

Men allt beror här på tillämpningen. Den all­männa meningens syrsatta blod måste få fritt cirku­lera i de politiska organen. Det ömsesidiga förhål­landet lämnar här rum för förbättringar. De med­borgare, som söker tjäna samhället i politiska upp­drag, kan med fog klaga över att pressen i sina standardiserade referat ofta ger en blott ofullständig och därmed kanske skev bild av vad som verk­ligen förekommer i de debatterande församlingarna. Den allmänna opinionens officiella scen spelar därför alltför ofta utan publik. A andra sidan berör riksdagsdebatterna i sin sakliga och torra ton endast sällan de större idémässiga sammanhangen, och de kan därför självfallet icke dominera, än mindre monopolisera den offentliga debatten. Det är icke den officiella ställningen, utan argumentens tyngd som ger fullmakten att deltaga i denna debatt. För ett friskt politiskt liv är det levande sammanhanget mellan de politiska frågorna i trängre mening och den breda kulturdebatten av väsentlig betydelse.

I ett demokratiskt samhälle måste vikten av en effektiv samverkan mellan den allmänna meningen och de politiska instan­serna, mellan valmännen och de valda, ständigt uppmärksammas. I väsentlig mån ankommer det på de politiska organisationerna att såväl vid valen som dessemellan sörja för att de politiska församlingarna verkligen blir representativa uttryck för de levande krafterna i samhället.

Men också de konstitutionella for­merna har sin stora självständiga betydelse. Om riksdagen under senare årtionden sjunkit tillbaka i det allmänna intresset, torde detta bland annat bero på att tyngdpunkten i det politiska arbetet, särskilt under de hårt belastade krigsåren, dels på grund av arbetets art och omfattning, dels med hänsyn till det relativt stabila politiska maktläget glidit över åt regeringssidan. Det är inom förvaltningen och framför allt i det rikt utvecklade utredningsväsendet under parlamentarisk medverkan, som de avgörande fråge­ställningarna formuleras och besluten ej sällan träffas. Genom sin fackmässiga art och genom det visserligen i regel vederhäftiga, men dock relativt svårnjutbara sätt, varpå utredningarna och deras re­sultat framlägges, är detta politiska arbete icke så lockande för en större allmänhet. Att genom kort­fattade och mera lättlästa sammanfattningar göra utredningsmaskineriets arbetsresultat lättare tillgängligt för den politiska debatten maste anses såsom en viktig demokratisk uppgift.

Av betydelse är även, att riksdagens eget arbete sä utformas, att det kan lättare fånga ett större äll­mänt intresse. Tyngdpunkten i riksdagens verksam­het vilar som bekant i utskottsarbetet. Utskot­tens rätt att med stöd av offentlighetsprincipen i full och ohindrad omfattning disponera erforderligt arbetsmaterial, att införskaffa upplysningar och höra representanter for förvaltningen och andra berörda intressen är också av största betydelse för den poli­tiska ansvarighetens effektivisering.

Med de starkt expansiva tendenser som statsverk­samheten företer är det av särskild betydelse, att en kontroll från den allmänna meningens sida uppehålles gentemot de politiska instanserna, vilka under rådande parlamentariska maktförhållanden lätt fres­tas att överspänna sina fullmakter. De politiska valen kan omöjligen sägas vara inriktade på, än mindre avgörande för, hela den mängd stora och ofta kom­plicerade frågor, som kan uppkomma under val perioden och där måhända meningarna bland den stora allmänheten ofta skär partigränserna, obero­ende av de offiriplla programmen.

I denna situation erbjuder folkomröstningsinstitutet en värdefull möjlighet att förstärka den allmänna me­ningens kontroll av den politiska maktutövningen. Det är tillika ägnat att på ett för samarbetet lyckligt sätt avtrubba motsättningarna och befordra sam­arbetsviljan inom de politiska församlingarna. Folk­omröstningen i viktiga frågor är därför ett gott medel i liberal anda att befordra de demokratiska arbets­metoderna. Frågan om dess vidgade tillämpning bör upptagas till allvarligt övervägande.

Den effekt i visering av demokratin, som här ur liberala synpunkter förordas, åsyftar alltså en förstärkning av kontrollen över de politiska instansernas arbete eller, kanske rättare sagt, en friare, livligare samverkan mellan »den allmänna rösten», den breda offentliga kulturdebatten, och det politiska arbetet i trängre mening.
Den administrativa skickligheten, fackkunskapen, expertisen i all ära, men med statsverksamhetens väldiga omfattning i våra dagar, med den ständigt växande ström av politiskt arbetsmaterial som flödar ut över de parlamentariska instanserna och för­troendemännen, med de ökade befogenheter som un­der krigsårens fullmaktslagstiftning anförtrotts för­valtningen — med hela denna utveckling är det en risk för att politiken så att säga »förfackligas», blir svårtillgänglig, arbetsam och föga lockande, ja rentav tråkig för gemene man. Den fria politiska diskussionen förvandlas emellanåt till visserligen sakkunniga, men ointressanta replikväxlingar mellan utredningskonumttéerna och remissinstanserna, där det levande samhället ofta blott representeras av de stora intresseorganisationernas skrivskickliga direk­törer, ombudsmän och sekreterare. Gemene man, företrädda av de kommunala förtroendemännen, hin­ner endast undantagsvis läsa alla de remissor som strömmar över dem. Icke förty har de att däröver avge sina oförgripliga yttranden. Endast någon en­staka gång är en kommunal församling så uppriktig, att den säger ifrån att den inte hinner med i denna forcerade och konstgjorda offentliga debatt, fastän den ändock ansett sig kunna lämna det — olästa — kommittébetänkandet utan erinran!

Det är självfallet, att man nu icke kan återgå till tidigare epokers enklare former för det politiska ar­betet; det är självklart att sakkunskapen måste svara för den så att säga tekniska sidan av den offentliga verksamheten, få vara bestämmande vid beslutens ut­formning. Men såsom förhållandena nu utvecklar sig, är det onekligen en risk för att demokratin kan in­ifrån urholkas och blott bli en form för experternas, politiskt ofta mycket målmedvetna, diktatur. Det vore sannerligen ingen skada om hela maskineriet finge gå i något lugnare tempo. De politiska instan­sernas arbete kunde då lättare göras tillgängligt för den offentliga debatten. Offentlighet, och bättre ut­nyttjad offentlighet, är demokratins bästa stöd — offentlighet även i den svenska riksdagens ärevör­diga och traditionsbundna arbetsformer! Tryckfri­heten, i sitt rena väsende, sade en liberalismens föregångsman, Thomas Thorild, är ett folks evärderliga rättighet att upplysas. Det är en medborgerlig plikt att begagna denna rätt.

Liberalism och socialism.

Liberalt tänkesätt, liberala arbetsmetoder, den liberala uppfattningen av friheten och människovär­det, av statens uppgifter och statsmaktens gränser allt detta, som i människornas och folkens öppna och broderliga samarbete ser grundvalen för det kultu­rella framåtskridandet och som folkpartiet övertagit från tidigare liberala partier, med förpliktelse att hålla dessa värden högt i svensk politik, allt detta representerar i själva verket andliga krafter med djupa verkningar över partigränserna. Liberal håll­ning inför samhällsproblemen möter man självfallet icke blott inom folkpartiet. Grunderna för den poli­tiska demokrati, som under liberal ledning genom­förts i vårt land, är icke längre föremål för några meningsskiljaktigheter mellan de politiska partierna.

Den liberala uppfattningen av friheten och människo­värdet, med krav därav betingade på ett rättfär­digare samhällsskick, den var också den drivande kraften i den unga svenska arbetarrörelsen, vars ap­pell blev den franska revolutionens: frihet, jämlik­het och broderskap! Lika medborgarrätt för alla, social rättvisa och trygghet, dessa krav har utgjort de inspirerande krafter, som fört det socialdemokra­tiska arbetarpartiet till dess nuvarande maktställ­ning.

Men här möter en annan, efter vår mening med liberalismen i grunden oförenlig idéströmning, den socialistiska, med sina krav på ett förstat­ligande, i den ena eller andra formen, av närings­livet, alltså en våldsam expansion av statsmakten på bekostnad av den enskilda medborgarens frihet. Den logiskt ofrånkomliga förutsättningen för den socialistiska tanken är föreställningen om de majoritetsbestämda politiska instansernas överlägsna för­måga, i jämförelse med de verkande krafterna i den fria företagsamhetens samhälle, att med sina ingrepp åstadkomma ej blott en rättvisare fördelning, utan även ökad effektivitet i folkhushållningen. Av denna föreställning följer, lika ofrånkomligt, anspråket att, med undanskjutande av oppositionen från andra sam­hällsuppfattningar, eventuellt också med undanskju­tande av riskerna för motgångar för de socialistiska partierna vid fria val, få genomföra och fullfölja socialistiska omläggningar av näringslivet. Och där ger — som erfarenheten nogsamt visar — det ena ingreppet det andra. Också tankar har sina praktiska konsekvenser, som i längden ingen kan undandra sig.

De socialistiska åtgärderna måste skyddas ge­nom begränsningar av den politiska friheten; steg för steg, eller genom revolutionära ingrepp, skjuts allt vad vi menar med politisk demokrati åt sidan: den totalitära staten blir slutligen den nödvändiga konsekvensen av näringslivets socialisering. Där­med följer också, lika logiskt ofrånkomligt, enhets- partisystemet och den kulturella likriktningen. Än­dock är kulturlivets frihet väsentlig för samhällets andliga vitalitet och för de nyskapande mänskliga krafterna. Visste vi det icke förut, genom att analy­sera tankarnas innebörd och logiska sprängkraft, så har den sista generationens erfarenheter, senast från Tjeckoslovakiet, givit tillräcklig vägledning.

Iden totalitära staten är friheten liktydig med den passionerade anslutningen till det härskande samhällsidealet. Den yttre rättslösheten glöms i för­vissningen att tillhöra de frälstas skara — i en blind förtröstan att de offer staten begär, genom massornas torftiga konsumtionsnivå, deras nöd och fattigdom, genom det grymma undertryckandet av varje oppo­sition, genom de miljontals ar bets trälama, genom koncentrationslägrens martyrer, genom en för varje fri människa löjlig eller skrämmande, pedantisk och enfaldig likriktning av konst, musik och litteratur. Man tror att alla dessa offer dock är uttryck för en högre kulturell disciplin, att de är värda sitt pris genom det slutliga förverkligandet av det fria, statslösa samhälle, som är den Marxska historiefilosofins slutmål — i en framtid som icke längre kan bestäm­mas, som rycker längre och längre bort i ett ovisst fjärran. Varje tvekan besvaras med en motfråga, vars innebörd är dödlig för den tveksamma: Stoler de ikke på partit? — Det är den hotfulla fråga den unga sovjetkvinnan Kira i Nordahl Griegs sovjet- roman riktar mot humanistiskt tvivlande, liberalt sinnade vänner.

Med snillrik intuition har diktaren här fixerat den andliga situation, i vilken den sovjetledda kommu­nistiska rörelsen söker bringa sina anhängare och sympatisörer — i alla länder! Stoler de ikke på par­tit? — litar du icke på ledningen? Litar du icke p& ledningens tillrättaläggning av vad som händer, litar du icke på de taktiska manvisningarna för den världsomfattande politiska offensiv som Moskva nu driver för att vidga och trygga den ryska maktsfären, i sista hand för att internationellt förverkliga kommunismen?

För denna fråga finns för de totalitära staternas medborgare bara ett enda svar: ”Vi litar på Moskva”. Detta skall för honom vara den fasta punkten i den förvridna och förljugna föreställningsvärld, där sanning och logik ställes på huvudet, där önskan att hävda frihet och havda frihet och nationell självständighet mot rysk agression vrängs till krigsheta och av amerikanska dollar dollar betald aktivism, den värld som helt fylles av hatbestämd hets, som skjuter åt sidan den objektiva prövningen av händelsernas gång, den lugna eftertanken och det logiska argumentet, och i dess ställe sätter en massuggestionens propaganda, där begreppen helt ändrar valör, där frihet och demokrati betyder något helt annat än i vanligt västerländskt tal, där svart blir vitt och vitt blir svart – tyvärr efter samma fruktansvärda mönster som vi upplevt under nazismens glansperiod. man känner igen denna politiska metod, som icke längre vädjar till det sunda förnuftet och den mänskliga sakänslan, utan till den fruktansvärda gamla sanningen, ”homo hominis lupus”, människan är mänsklighetens varg?

Hatet och hetsen kan bli mäktiga medel i kampen efter den politiska makten. I dess tjänst är alla logiska kullerbyttor, alla förvrängningar av verkligheten, tillåtna. Med hatets föremål var det icke så noga, för Hitler var det judar och anglosaxiska plutokrater. För kommunisterna är det dollarimperialismen som för tillfällt bär skulden för allt, som genom att dra i sina trådar för Gerhardsson och Erlander att uttala sig mot kommunismen, får den levnadsglade Masaryk att begå sälvmord, eller, naturligtvis, som bestämmer Bertil Ohlins alla ord och handlingar, till sydd för ”finanskapitalet”.

Intet tvivel att till det svenska Socialdemokratiska partiets andliga utrustning hör både den liberalt demokratiska tanken, medsarka stöd i svensk politisk kultur, och den socialistiska. Men i längden kan icke så djupa motsättningar trivas tillsammans: en verklig syntes är här icke möjlig. Väl är de klara bekännelser till demokratins omistliga värden och den starka understrykningen av motsättningen till kommunismen som den socialdemokratiska ledningen numera avgivit, att anteckna med tillfredsställelse. Men eljest är det ett allvarligt drag i de senaste årens politiska utveckling, att de socialistiska idéerna alltmer synes skjuta undan frihetens grundsatser, som tidigare dominerat. Också de politiska arbetsmetoderna ändras följdriktigt med denna principiella idéförskjutning.

Under kommunisternas bifall beredde sig socialdemokraterna efter krigets slut att genomföra vittutseende socialistiska in­grepp i näringslivet under den »skördetid», som då ansågs vara inne. Lusten att använda en gynnsam politisk konjunktur för införande av en socialiserande planhushållning skärptes av föreställningarna om sannolikheten av en ekonomisk depression med risk för arbetslöshet efter krigsslutet. Varningen mot »fredsoptimism» visade sig dock helt obefogad — utvecklingen gick icke mot prisfall och kris på ar­betsmarknaden utan tvärtom mot inflation och över­full sysselsättning. Alltför länge dröjde man att inse och rätta sig efter det verkliga läget. Under tiden råkade landets ekonomi ur balans, valutatillgångama smälte hastigt samman, vi riskerar att förlora vår handelspolitiska frihet och därmed också möjlig­heten att vidmakthålla och stegra vår produktions­förmåga. Näringslivet löper fara att mer och mer för­lora oljan till maskineriet. I detta läge har kristids- regleringarnas bekymmer naturligen skjutit socialiseringen åt sidan — men programmet har blott upp­skjuti ts, icke uppgivits. Det goda samarbetet, hänsy­nen också till motsidans argument, de fruktbara kom­promisserna, som utgjort ett hedervärt inslag i svensk demokrati, har under dessa år, efter Per Albin Hans­sons bortgång, skjutits mer och mer åt sidan. Onek­ligen finnes starka tendenser att använda den knappa majoritetsställningen till ett majoritetsenvälde, sär­skilt framträdande i det okloka skattebeslutet, med sin dämpning av sparviljan och sin stimulans av ka­pitalförtäringen, då läget krävde raka motsatsen.

För kommunisterna är en sådan utveckling helt i sin ordning. Här tvekar man icke att uppmana den svenska regeringen »att slå till», som i Tjeckoslova- kiet, om den borgerliga oppositionen skulle motsätta sig radikala socialiseringsåtgärder. Denna faktor i svensk politik, som vi väl alla, efter krigets mot- ståndsår, hoppades så småningom skulle kunna in­förlivas i det hävdvunna demokratiska samarbetet, är desto farligare, som dess förbindelser med Moskva gör det nödvändigt att sätta ifråga, huruvida icke dess lojalitet mot partivännerna utanför landet i ett kritiskt läge kan bliva starkare än dess nationella förpliktelser.

Sådant är, i en alltmera hotande internationell situation, dagens politiska läge. Det gäller här att välja friheten och det demokratiska samarbetet. Den liberala samhällsordningen med social trygghet mot inkomstbortfall och nöd, med plats för den fria företagsamhet, som kan skapa framåtskridande och ökat välstånd, de marginaler vi behöver också för andlig vitalitet och kulturell utveckling, den främ­jas säkrast genom en förstärkning av socialliberalis- mens parti. Om det socialdemokratiska arbetar­partiet härmed hänvisas till det samarbete, som tidi­gare städse varit regeln i svensk parlamentarism, så starkes också, enligt den politiska dynamikens reg­ler, de demokratiska krafterna inom detta parti. Går utvecklingen däremot den motsatta vägen, så måste vi motse socialistiska ingrepp i samhällsordningen, enligt all erfarenhet ledande till vantrevnad och sjunkande effektivitet inom näringslivet, till ökad splittring och skärpta motsättningar inom den poli­tiska världen och mellan samhällsgrupperna.

Friheten, den sociala rättvisan, den ekonomiska tryggheten, det fria samarbetet mellan olika sam-, hällsgrupper och åsiktsriktningar, dessa grundläg­gande värden i svenskt liv säkras alltså bäst genom socialliberalismens parti, genom folkpartiet.